Krishanterare på villoväg

José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande, vill staka ut en väg mot en utökad politisk union, av ekonomiska skäl. Det krävs politiska åtgärder för att bekämpa den ekonomiska krisen. Samtidigt gäller det att komma ihåg att syftet med EU faktiskt går långt bortom ekonomisk krisbekämpning. Ekonomiska problem kan inte motivera en federation, skriver Ingrid Runsten.

Det är något desperat och samtidigt visionärt över det tal som José Manuel Barroso höll i EU-parlamentet i går. Kommissionens ordförande vill staka ut en väg mot en utökad politisk union, av ekonomiska skäl. Men ekonomiska problem är inte ett tillräckligt motiv för en federation av nationalstater, den är bara möjlig med ett brett folkligt stöd. Det finns det inte i ett EU som redan lider av ökade politiska motsättningar. Lite sorgligt är det att dagen innan Barroso talade om en federation så demonstrerades det i Barcelona för Kataloniens självständighet från Spanien. Ett gammalt krav som fått fler anhängare i krisens spår.

Nu betonade Barroso i och för sig att ett fördjupat politiskt samarbete måste vila på en demokratisk grund och att det skulle kräva ett nytt fördrag. Vägen dit är alltså lång. Den gäller också i första hand euroländerna och här uppstår svåra frågor kring vilket EU som skulle bli kvar för de länder som står utanför. Nej, krisbekämpning och drömmar om en federation mellan europeiska nationalstater måste hållas isär.

Barroso talade också om "oansvarigt agerande i finanssektorn" och om otillräckligt politiskt ansvarstagande. Ekonomin har i allt för hög grad överlåtits till personer med egna vinstintressen. Men ekonomi är också psykologi och ofta inte ens speciellt avancerad sådan; där det finns stora summor att tjäna för enskilda, där krävs ett stort mått av insyn och kontroll. Politikerna riskerar annars att reduceras till städgummor som först när kraschen är ett faktum ska sopa ihop resterna och med skattebetalarnas pengar hitta en väg ur problemen.

I går föll trots allt några bitar på plats för att få eurozonen på fötter, vilket så klart är en angelägenhet också för övriga EU-länder. Med lättnad möttes beskedet från den tyska författningsdomstolen att eurozonens stödfond är förenlig med tysk grundlag. Tyskland får vara med, om än med vissa begränsningar. En annan bit att få på plats är ökad bankkontroll. Här finns nu ett konkret förslag från EU-kommissionen med nya befogenheter för Europeiska centralbanken, ECB, som ett steg mot en bankunion. I första hand för euroländerna, men också med möjlighet för andra EU-länder att ansluta sig. "I framtiden ska bankernas förluster inte längre vältras över på allmänheten eller kasta tvivel på hela länders finansiella stabilitet", sa Barroso.

Ett vällovligt syfte, samtidigt som ett fördjupat ekonomiskt samarbete kan ses som just ett steg mot en politisk union, för eurozonens länder.

ECB har nu också börjat agera för att pressa ner marknadsräntorna i krisländerna i södra Europa. Samtidigt, för framförallt Grekland är situationen fortfarande lika svår.

Ännu en av dessa ödesdagar är över. Det krävs politiska åtgärder för att bekämpa den ekonomiska krisen. Samtidigt gäller det att komma ihåg att syftet med EU faktiskt går långt bortom ekonomisk krisbekämpning. EU är ett projekt som står och faller med folklig förankring. Och inte mycket är vunnet om medicinen dödar patienten.

Ingrid Runsten
ingrid.runsten@hd.se 042-489 90 25