En livsfarlig kombination

Gamla fördomar i kombination med ny teknik är en förödande, bokstavligen livsfarlig, kombination, skriver Daniel Braw i en utblick.

Gamla fördomar i kombination med ny teknik är en förödande, bokstavligen livsfarlig, kombination. För att finna exempel på det behöver man inte gå längre än till veckans våldsamheter i samband med att filmen Innocence of Muslims, Muslimers oskuld, kom till global kännedom. Stora skaror samlades i protest mot filmen i Kairo, den amerikanska ambassaden i Jemens huvudstad Sanaa stormades och i libyska Benghazi slutade en våldsam manifestation med plundring av det amerikanska konsulatet och den amerikanske ambassadören Christopher Stevens död.

Och allt detta för en film som, att döma av vad som finns tillgängligt på Youtube, saknar allt vad konstnärligt och intellektuellt värde heter och bara på plumpast tänkbara sätt förmedlar en nidbild av profeten Muhammeds liv och gärning. När den då helt okända filmen visades på bio på Hollywood Boulevard 23 juni sågs den enligt Los Angeles Times av tiotalet personer. För tio eller tjugo år sedan hade det varit "the end" för denna olycksaliga film. Men nu är den, tack vare Youtube, ökänd; trailern har närmare två miljoner visningar.

Vem som står bakom filmen har blivit en historia i sig. Sam Bacile, som uppges vara den ansvarige, är en i alla amerikanska register helt okänd person. Men amerikanska mediers efterforskningar har lett till en koptisk, det vill säga egyptisk kristen, affärsman av det skummare slaget verksam i Kalifornien. Och filmen spreds också av en annan koptisk profil i USA, advokaten Morris Sadek. ”Våldet som filmen har orsakat är ytterligare bevis på hur våldsam religionen och dess anhängare är”, har Sadek sagt.

Många i västvärlden, inte minst i USA, lär se saken just på detta sätt. Visst är filmen överdriven, kan man tycka, men inte kan det väl räcka som motiv för vuxna människor att gå bärsärkagång och rentav döda? Har de inget bättre för sig?

Men då glömmer man tre saker. Den första är profeten Muhammeds upphöjda ställning som ideal för människan – ett angrepp på profeten blir så vis ett angrepp på alla troende, och en nidbild blir en förolämpning av hela religionen. ”Att den psykiska reaktionen uppkommer och blir så stark kan bäst förklaras med att man själv känner sig förnedrad”, som islamologen Jan Hjärpe skrev apropå Muhammedteckningarna i Jyllandsposten.

Den andra aspekten är att känslan av förnedring och svaghet är så utbredd och så djup. I västvärlden skildras gärna arabvärldens styrkedemonstrationer, men det var egentligen först under revolutionsvågen med början förra året som människor fick möjlighet att överhuvudtaget göra sina krav på värdighet och frihet hörda. I detta utsatta läge blir förolämpningar från den styrkemässigt överlägsna västvärlden, framför allt USA, ännu mer smärtsamma.

Den tredje och närbesläktade aspekten är att politikens innehåll har tunnats ut av globalisering och regionala maktkamper. Så mycket är bortom vanliga människors, och till synes också professionella politikers, kontroll. Men frågor om identitet, sårad stolthet och ilsken maktlöshet finns fortfarande kvar – och utnyttjas dessutom flitigt av människor och partier som aspirerar på makt.

In i detta minfält vandrade alltså en rad (enligt egen utsago) intet ont anande amerikanska skådespelare, men också finansiärer och producenter och andra som krävs för att en film ska bli till. Enligt somliga uppgifter ville de på detta sätt lyfta fram de kristnas svåra situation i Egypten; den största ironin av alla är att de tvärtom har lyckats förvärra just denna situation. De borde, på så många sätt, ha vetat bättre.