Kvalitet viktigare än prislapp

Med ökad valfrihet inom vården har nya utmaningar följt. Nu utreder regeringen om Lagen om valfrihet, som tillåter konkurrens med kvalitet snarare än pris, bör bli obligatorisk. Det är ett problem att lagen inte gäller i alla kommuner, valfrihet får aldrig ske på bekostnad av kvalitet, skriver Johanna Sturesson.

En god äldrevård. Hur uppnår vi bäst en sådan? Frågan engagerar onekligen. Förvisso allra mest när någon form av skandal uppmärksammas, men ingen tycker väl att frågan bör vara oprioriterad.

Ett naturligt steg på vägen mot en äldrevård mer anpassad för den enskilde har varit att öppna upp för privata och ideella aktörer. Sedan Lagen om valfrihet (LOV) infördes 2009 har exempelvis äldre i behov av vård fler alternativ att välja mellan. Hittills är den frivillig för kommuner att införa – men nu tillsätter regeringen en utredning för att undersöka om den bör göras obligatorisk.

Många kommuner har redan infört lagen, eller planerar att göra så, men att fler kommuner inte har gjort det är ett problem. Det är nämligen inte omöjligt att öppna upp för privata alternativ utan lagen, men LOV garanterar på ett helt annat sätt kvalitet för vårdtagaren eftersom aktörer tillåts konkurrera med utförande snarare än pris. Det är viktigt.

Att ett område med offentlig finansiering öppnas upp får inte ske på bekostnad av patienters trygghet och kvalitet inom vården. Valfrihet har blivit något av ett ledord för alliansregeringen, och visst finns det ett egenvärde i att få välja vårdutförare själv. Det behöver inte rättfärdigas genom kostnadseffektivisering. Rätten att välja är viktigare än så. Däremot får valfrihetsreformerna aldrig äventyra det som står högst upp på listan: nämligen en kvalitativ omsorg och äldrevård.

Här är det viktigt att konstatera att huvudman inte är främsta faktorn för att avgöra standard på verksamheten. Det finns både kommunala och privata alternativ som är och har varit undermåliga, på samma sätt som att båda alternativen kan visa på goda resultat. Huvudmannaskapet är alltså inte huvudsaken. Den är i stället att det finns ett värde i att äldre vårdtagare i den mån som är möjligt får rätt att välja eller välja bort olika alternativ.

Men med ökad valfrihet har också nya utmaningar följt. Oseriösa aktörer som inte sätter kvalitet främst har dykt upp, och det kräver åtgärder. Det är nämligen naivt att som vissa förespråkare bara lita till konkurrensens effekter. Dåliga alternativ konkurreras inte med lätthet ut bara sådär, magiskt av marknadens goda krafter. Det är inte lätt för äldre att byta vårdboende, det säger sig självt. Dessutom har behovet av en bredare meddelarfrihet gjort sig påmind. Naturligtvis måste all verksamhet med offentlig finansiering omfattas av ett sådant skydd – både för personals och patienters skull.

Det ska kunna finnas ett utbud av aktörer och utrymme för olika nischer och verksamheter. Vårdhem med en viss nationell prägel eller specialkunskaper inom ett vårdområde, till exempel. Förutsättningarna är då att det offentliga, som står för finansieringen, också står för ett skydd och som en garant för att hög kvalitet hålls. Oavsett utförare. Det är något som blir avsevärt lättare med Lagen om valfrihet.

Johanna Sturesson