Sverige och omvärlden

Sverige som föregångsland med näringsliv och forskning som nationella specialgrenar, Europa som ett rätt sorgligt kapitel och omvärlden som en enda stor utmaning – det är en så traditionell formulering av den svenska självbilden sedan andra världskriget som det går att tänka sig, skriver Daniel Braw med anledning av statsministerns regeringsförklaring i veckan.

“Vår värld förändras”, inledde statsminister Fredrik Reinfeldt regeringsförklaringen vid riksmötets öppnande i tisdags. Men mer slående än de exempel på förändring som Reinfeldt lyfte fram – att mobiltelefonerna har blivit mindre är trots allt ganska väl känt redan – var hur mycket som är sig likt. Ja, som faktiskt har blivit sig mer likt än vad det var förut.

För Reinfeldt framträdde nu som den senaste i raden av lovsångare till Sverige. ”I en orolig värld har vi i Sverige framtidstro. Vi kan göra viktiga investeringar för Sverige och för sammanhållningen”, hette det framemot finalen. Tiden när Göran Persson fick fråga oppositionen vilket land som egentligen kunde vara bättre än Sverige tycktes avlägsen, liksom den gång då Reinfeldt i ett tal manade åhörarna att ”aldrig igen återgå till att kommentera och framställa oss som överlägsna”. (Det var tre år sedan.)

Nu var det Sverige för hela slanten. I en orolig tid, sa Reinfeldt, kan Sverige i motsats till många andra länder satsa på framtiden, vi har resurser som andra länder saknar, vi har möjligheter att göra det som andra länder vill men inte kan, vi kan se vardagsproblemen, vi kan lyfta blicken, vi kan investera i infrastruktur, forskning och innovation, företagande, utbildning och bostäder… Det finns snart sagt ingen hejd.

Omvärlden förekom i detta tal huvudsakligen i två funktioner, dels som kontrast och dels som hot. Som kontrast till det löftesrika Sverige fick ”Europa” tjäna: ”Vi ser ett sargat Europa, som kämpar med stora underskott och svåra skulder, med arbetslöshet och svag tillväxt.” Och: ”Den ekonomiska krisen går nu in på sitt femte år. Fem år av nedskärningar och skattehöjningar som plågat folken i många europeiska länder. Fem år av hög arbetslöshet, dålig tillväxt, växande skulder och stigande utanförskap.” Efter dessa eländesskildringar framstod Sverige i än klarare dager: ”Det är inte – och ska inte bli – Sveriges verklighet.”

I världen omkring det stagnerande och krisbenägna Europa ser det lite bättre ut – lite för bra, faktiskt. Det är härifrån, snarare än inifrån, som utmaningarna kommer. Den internationella konkurrensen tilltar ständigt, och ”ställer krav på vår förmåga till omställning”. Men att det skulle röra sig om konkurrens mellan multinationella företag på en globaliserad marknad var inte riktigt regeringsförklaringens bild: ”Vårt välstånd bygger på att vår exportindustri hänger med i den globala konkurrenskraftskampen.” Också något så gränsöverskridande som vetenskaplig forskning antog i denna framställning en klart nationell gestalt; det var Sverige som ”ledande forskningsnation” som stod i centrum.

Sverige som föregångsland med näringsliv och forskning som nationella specialgrenar, Europa som ett rätt sorgligt kapitel och omvärlden som en enda stor utmaning – det är en så traditionell formulering av den svenska självbilden sedan andra världskriget som det går att tänka sig. Den har varit anmärkningsvärt långlivad och stryktålig; att en moderat statsminister nu ger uttryck för samma vision som tidigare partikamrater har ifrågasatt är ett tecken så gott som något. Inte ens de ekonomiska och vetenskapliga realiteternas förändring har rått på denna uppfattning om Sveriges särart (vad är överhuvudtaget ett svenskt företag längre?). Vår värld förändras, med andra ord, men själva förblir vi vad vi var.

Daniel Braw