Orealistiskt eller strategiskt?

Denna veckan har Storbritannien på allvar börjat diskutera huruvida poliserna ska vara beväpnade, skriver Elisabeth Braw.

Alla turister älskar dem: de brittiska poliserna, bobbies, som glatt visar vägen och svarar på frågor. De är ju så charmiga också, med sina hjälmar och gammaldags batonger. På min dagliga promenad till jobbet ser jag alltid tålmodiga konstaplar utanför Houses of Parliament svara på samma frågor och posera för bilder.

De brittiska poliserna kommer säkert att fortsätta vara trevliga, men snart kan de se något mer hotfulla ut. Denna vecka har Storbritannien på allvar börjat diskutera huruvida poliserna ska vara beväpnade.

Debatten har en uppenbar anledning: i tisdags dödades två unga kvinnliga poliser i Manchester när en privatperson ringde larmcentralen och rapporterade ett inbrott. När de båda poliserna anlände till brottsplatsen sköts de ihjäl. Personen i huset kastade till och med en granat på dem. Det hade inte ens ägt rum något inbrott. Samtalet till larmcentralen var bara en fälla.

Ska brittiska poliser bära vapen? Ska de kunna försvara sig om någon hotar dem med vapen? Ska de kunna skjuta en brottsling som försöker fly eller angripa dem? Eller förvärrar polisvapen bara situationen? Den brittiska polisen är baserat på vad som kallas ”policing by consent”, det vill säga polisen gör sitt jobb för att vi vill den ska göra det. Det förstås, brottslingar tycker inte om polisen, men de allra flesta av oss ser polisen som en partner, inte en fiende. Bara poliser med särskilda uppdrag får bära vapen.

Jämför det med USA. Ni som inte har varit där: leta upp Cops på YouTube. Amerikanska poliser ser alltid så maffiga ut med sina skottsäkra västar. De bär alltid pistol i bältet, och man kan förstå varför: de betraktas ofta som ett slags ockupationsstyrka – en grupp beväpnade personer med uppgift att genomföra order som gemene man inte tycker om. I städers lugna kvarter är de uppskattade, men i farliga kvarter är det en annan sak – och det är ju där största delen av deras arbete äger rum. Att röra sig utan vapen vore ett självmordsuppdrag.

Men vilket är följden av vad? Är amerikanska poliser tvungna att bära vapen för att deras jobb annars vore för farligt? Eller angriper folk polisen för att den genom sin tuffa attityd ger intrycket av att vara invånarnas motståndare? Det är som med föräldrar: får man barnen att skärpa sig genom att höja rösten, eller eskalerar det bara situationen?

Den brittiska traditionen, som länge delats av Norge och Island, är alltså att polisen fungerar bäst när Medelsvensson ser den som sin partner. Tyvärr finns det bland Storbritanniens Medelsmiths numera alltså brottslingar som angriper obeväpnade poliser inte bara med skjutvapen utan också med granater. Hur ska de stackars konstaplarna skydda sig med en ynka batong? Å andra sidan: de amerikanska poliserna med sina fina revolvrar angrips bedrövligt ofta.

Trots att polisen i Manchester förlorat två kamrater vill de inte ha vapen. Försöker Storbritannien att bli kvar i en idyll som är helt orealistisk i drogvåldets och terrorismens tidevarv? Eller är det tvärtom den bästa strategin att föregå med gott exempel?

Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com