Ingen lösning i sikte

Historien upprepar sig, skrev Karl Marx: den första gången som tragedi, den andra som fars. Man kan ana att han skulle ha tagit frågan om erkännandet av en palestinsk stat i FN som en bekräftelse av riktigheten i sin tes.

För ett år sedan höll nämligen den palestinske presidenten Mahmoud Abbas ett tal i FN:s generalförsamling där han förespråkade palestinskt medlemskap, kort och gott: på samma sätt som Sverige är en av FN:s medlemsnationer, skulle Palestina vara det. Vart frågan sedan tog vägen, vet endast expertisen – någon omröstning i säkerhetsrådet blev det i alla fall inte. Hade en sådan omröstning ägt rum, hade utgången hursomhelst varit given. Det hade blivit avslag, om inte annat så för att USA hade lagt in sitt veto.

När president Abbas i veckan återigen framträdde i FN:s generalförsamling tog han ånyo upp frågan om medlemskap, men talade nu om en lightvariant – om observatörsstatus som Palestina skulle ha som icke-medlemsstat. Denna lösning har fördelen att säkerhetsrådet inte behöver hantera frågan, utan beslut kan fattas i generalförsamlingen. Men det kan inte förnekas att det rör sig om en reträtt från palestinsk sida, om en allt mer urvattnad innebörd av begreppet självständig stat. Som en annan Marx, Groucho, sa: ”Detta är mina principer och om du inte gillar dem så – ja, då har jag andra.” (Dagens Nyheters korrespondent Linda Flood noterade att Abbas till och med väntas lämna in ansökan först efter det amerikanska presidentvalet, för att förhindra att frågan blir ”en het politisk potatis”.)

Om Abbas och ledningen för den palestinska myndigheten misslyckas också med att få observatörsstatus i FN, uppstår problemet att det inte finns fler steg att ta på reträttens bana.

Och skulle de lyckas, blir frågan rätt snart vad dessa internationella erkännanden – Palestina är redan medlem i FN-organet UNESCO, till exempel – egentligen är värda när de inte bär någon relation till människors verklighet. Här närmar sig farsen ett surrealistiskt drama där språk och sakförhållanden är vitt skilda ting. ”Palestina” existerar i New York och i internationell opinion. Men det existerar knappast, så att säga, på plats. Ju längre frågan om internationellt erkännande diskuteras, desto mer av det som erkännandet skulle ha handlat om försvinner i takt med bosättningarnas expansion.

Redan nu är tvåstatslösningen med stor sannolikhet passé. Även om det mot all förmodan skulle träda fram politiska ledare i alla berörda nationer som var villiga att engagera sig för saken, är en livsduglig och meningsfull palestinsk stat knappast tänkbar under rådande förhållanden. Men när världens politiska ledargarnityr dessutom utgörs av figurer som USA:s president Barack Obama, vars hängivenhet för lösandet av denna fråga har varit blygsam för att inte säga icke-existerande, kan prognosen inte bli annan än att staten Palestina aldrig kommer att bli verklighet annat än som retorisk konstruktion.

Och ändå fortsätter dramat, om än lågintensivt och i skymundan av finanskris och arabisk vår. Så sent som i höstens regeringsförklaring sa statsminister Fredrik Reinfeldt att ”vårt engagemang för att Israel och ett Palestina ska kunna leva i fred och försoning sida vid sida fortsätter”…

Daniel Braw