Ingen skulle tacka honom

Vem är det egentligen som bestämmer i EU? Dum fråga, säger ni: allt står klart och tydligt i olika fördrag. EU-kommissionen fungerar som ett slags regering; EU-parlamentet fungerar som – ett slags parlament. European Court of Human Rights är EU:s justitieversion. Och så har vi den fjärde statsmakten: medlemsstaternas regeringar.

Det är Jose Manuel Barrosos bekymmer. Förra veckan – strax efter hans State of the Union-tal till EU-parlamentet – intervjuade jag honom i Bryssel. I sitt tal hade han presenterat den kontroversiella idén att EU borde bli en federation. Barroso, som på tv ofta verkar stel och byråkratisk, är en engagerad och intellektuell samtalspartner med ovanliga infallsvinklar. Han är en hängiven konstentusiast, samlar citat från konstnärer och andra intellektuella i en särskild idébok, går gärna på opera och kan med stor skicklighet analysera skillnaderna mellan Bach och Händel.

Att vi talade om konst hängde förstås samman med EU. Konst, menar Barroso, är paneuropeisk, och det borde EU också vara. Inte paneuropeiskt på det sätt att alla EU-länder väljer EU-parlamentsledamöter och skickar kommissionärer till Bryssel, utan paneuropeiskt på det sätt att det har verklig makt. EU måste bli starkare om vi ska kunna undvika framtida finanskriser, sade Barroso till mig. Han har en poäng: finansvärlden känner inga gränser, så att försöka hålla ordning på den på nationsnivå är närmast meningslöst. Dessutom, påpekade Barroso, sprider finanskriser sig så snabbt från land till land att länder kan drabbas om ett annat land inte lyckas få rätsida på problemet. Med andra ord: EU behöver bli en federation inte av någon ideologisk anledning utan för att finansvärlden gjort andra lösningar föråldrade.

Kan det verkligen vara så att ett slags moderat supermakt behöver skapas i Europa – för att finansbranschen inte ger oss något annat val? Historiens parallell: det var för att en svag allians inte fungerade som USA:s grundare gjorde USA till en federalstat år 1789. Jose Manuel Barrosos kanske viktigaste uppgift är förstås att hålla samman EU och i synnerhet eurozonen, så det är ingen överraskning att han vill ha bättre verktyg för att kunna förebygga framtida finanskriser. Den aktuella krisen har ju lett EU närmare splittring än något annat problem. Och man måste ha sympati med honom: vissa medlemsstaters regeringar gör som de vill, trixar och bluffar, och ändå skylls finanskrisen på Barroso och ”Bryssel”.

Å andra sidan: många av oss vanliga européer har andra prioriteter än att undvika finanskriser. Vi identifierar oss först och främst med vårt hemland, eller landet där vi är bosatta. Frågan är om vi ens skulle tacka Bryssel om det förebyggde framtida finanskriser. Min teori: vi accepterar att finanskriser händer då och då; de ingår i livets gång precis som sjukdomar. Mer makt åt EU däremot, även om det är i gott syfte? Det skulle göra gemene man misstänksam. Just detta är Barrosos dilemma: hans uppgift är att se till att EU fungerar så smidigt som möjligt, och förmodligen skulle en federation göra det smidigare – men medborgare föredrar nationen med alla dess brister över smidigheten.

Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com