Särintressen hör inte hemma i klassrummen

Skolan går en balansgång. Den ska vara objektiv men samtidigt öppen mot samhället. Det kommer alltid finnas organisationer som vill påverka. Här måste lärare vara goda portvakter, och både idka och lära ut källkritik, skriver Johanna Sturesson.

Vissa institutioner tar vi för givna att de ska vara sakliga, objektiva och nyanserade. Det gäller medier som förmedlar nyheter, olika myndigheter och inte minst – skolan. Naturligtvis styrs alla dessa institutioner av människor som har egna värderingar. Det är helt oundvikligt.

Men kraven och förväntningarna på objektivitet finns ändå – det måste de också göra. Skolan är en institution som förväntas vara trovärdig.

Trots det kan särintressen och politik ta sig in i klassrummen. Och det på olika sätt. För några veckor sedan gjorde SR:s Kaliber ett program som uppmärksammade ökningen av sponsrat skolmaterial i klassrummen – material som alltså ges ut av intresseorganisationer och företag. Det är klart att det kan vara behändigt med gratis material. Och visst finns de lärare som beställer hem material och själv kritiskt granskar, och bara väljer att använda en del av materialet som är sakligt. Innehåller visst material bra komplement till det läromedel som redan finns är det väl utmärkt. Men används böckerna utan att granskas för att skolor i budgeten inte prioriterar att uppdatera sitt material är det ett problem. Och så verkar många gånger vara fallet, enligt den enkät som Kaliber lät göra och där 538 lärare svarade.

Lärare måste vara källkritiska om sådant material används. Men det måste även förlagen vara. De senaste dagarna har det i sociala medier cirkulerat en sida ur samhällsboken "Samhälle i dag" som ges ut av Natur & Kultur. I texten förklaras hur privatisering fungerar. Mer pedagogisk skulle inte ens den mest hängivne privatiseringsmotståndaren kunna vara. Eller förresten, det är ju just vad författaren förefaller vara. Det påstås nämligen att kommuner vill spara pengar genom att lägga ut verksamheter på entreprenad, och kontentan är att detta sker på bekostnad av en god vård.

Här får högstadieeleverna på ett enkelt sätt lära sig att privatiseringar innebär problem. Så såg det ut i upplagan från 2003. I den nya upplagan från 2008 har vissa förändringar gjorts. Här nämns till exempel att kvalitet också spelar in i upphandling. Ibland går det bra, skriver författaren, men ibland går det dåligt och då säger folk att "det var bättre förr". Ja, i kommunal regi då, får man anta. Att det också finns kommunala boenden som har och har haft omfattande problem framgår inte. Däremot att det alltid är en risk att lägga ut på entreprenad. Pedagogiskt är texten också ackompanjerad av en illustration där en man med portfölj presenterar sig som representant för de nya ägarna för en äldre dam i rullstol. Damens svar? "Nåja, lite vanvård ska väl en gumma tåla!"

Skolan går en balansgång. Den ska vara objektiv men samtidigt öppen mot samhället. Det kommer alltid finnas organisationer som vill påverka. Här måste lärare vara goda portvakter, och både idka och lära ut källkritik.

Johanna Sturesson