Uppmärksamhet påkallas

Problemet för Nordkorea är förstås att det behöver producera hot för att få uppmärksamhet. Det är som på skolgården: den som är värst får mest uppmärksamhet. Elisabeth Braw skriver om Nordkoreas varning om kärnvapenkrig.

Israel och Iran hetsar varandra. Kommer Israel att anfalla eller inte? Vill Iran verkligen förinta Israel? Det verbala kriget är nu så intensivt att världens diplomater kan förlåtas om de glömt bort en annan potentiell militärkatastrof.

”Den koreanska halvön har blivit världens farligaste plats, och en liten gnista kan starta ett kärnvapenkrig”, varnade Nordkoreas vice utrikesminister, Pak Kil-yon, FN:s generalförsamling häromdagen. Sydkorea och resten av världen är vana vid provokationer från eremitväldet, men dessa tongångar är ännu skarpare än vanligt.

Vad ville Pak åstadkomma med sitt tal? Ville han verkligen varna världen för kärnvapenkrig? Eller var det något han ville förhandla sig till? Nordkoreas favoritteknik, som den utvecklat till fulländning, är att hota omvärlden med något för att sedan kunna förhandla sig till godbitar om det avstår från sagda handling. Oftast har familjens Kims välde förkunnat att det håller på att utveckla kärnvapen, varpå omvärlden illa kvickt erbjudit humanitär hjälp till landets befolkning om Nordkorea slutar med kärnvapenutvecklingen. Pyongyang är som bekant inte för stolt för att ta emot hårdvaluta. Nyligen intervjuade jag en sydkoreansk affärsman som startat ett privat universitet i Pyongyang. Privatuniversitet! Sådant finns väl inte i marxistiska länder? Men affärsmannen betalar i dollar.

Nordkorea må ha en ny ledare, en ung man som vi alla hoppades skulle vara mer moderat än far och farfar. Vi tog till och med det faktum att han har en attraktiv fru med europeiska designerväskor som ett tecken på att han var västvänlig, eller i alla fall lite liberal. Och nu detta: Jeremia-profetior om ett kärnvapenkrig mot Sydkorea – Pak skyllde på USA:s fientlighet mot Nordkorea – samtidigt som Nordkorea släpper ner tusentals propagandablad i Sydkorea.

Problemet för Nordkorea är förstås att det behöver producera hot för att få uppmärksamhet. Om Nordkorea är tyst – till exempel, om regimen sysselsätter sig med att se till så att befolkningen har tillräckligt att äta, eller rentav inför ekonomiska reformer – bryr vi oss inte så mycket om det. No news is good news, även i diplomatin. Men Nordkorea behöver västs uppmärksamhet eftersom uppmärksamhet betyder pengar och inflytande. Med andra ord: från Nordkoreas perspektiv är det inte alls positivt när omvärlden intensivt engagerar sig med Iran och Israel. (Det finns ju inte så många affärsmän som är villiga att bygga privatuniversitet i ett marxistiskt land.) Det är som på skolgården: den som är värst får mest uppmärksamhet.

Sedan kalla krigets slut har de officiella kärnvapenmakterna skurit ned sina arsenaler. De inofficiella kärnvapenstaterna – bland dem Nordkorea – utvecklar däremot energiskt egna bomber. Organisationen Global Zero, där många före detta internationella ledare och även Carl Bildt ingår, hävdar att de officiella kärnvapenstaterna borde göra sig av med alla sina kärnvapen och därigenom uppmuntra kärnvapnens skurkstater att tänka om. En god målsättning – men skulle Nordkorea skrota sitt kärnvapenprogram om USA skrotade sina bomber? Knappast. Vem skulle då lyssna på den internationella skolgårdens värsting?

Elisabeth Braw