Vardagsrasism och sexistiska påhopp

Kvinnor ska inte behöva finna sig i att bli hånade för sitt kön, lika lite som det ska få kastas glåpord mot människor på grund av hudfärg och utseende. Och det är allas vår skyldighet att säga ifrån när det sker, skriver Lotta Hördin i lördagskrönikan.

Bilen stannade vid övergångsstället för att släppa fram mig. När jag precis hunnit över hör jag från den nu nedvevade rutan chauffören skrika: "Djävla hora!" efter mig.

Jag fattar ingenting, men känner ett starkt obehag. Kastades glåpordet efter mig för att jag inte verkat tillräckligt tacksam när bilen stannat för mig, eller för att jag inte gått snabbt nog, eller för att jag är...kvinna?

Alltså, jag riktar händelsen snabbt mot mig själv, och ställer frågor som alla handlar om att jag gjort något fel.

Eller var det "bara" för att jag är av "fel" kön....

Jag skakade ganska snabbt av mig händelsen. Och jag är lyckligt lottad, detta har inte hänt mig förut.

Men en enda gång och jag känner mig illa till mods. Hur är det då inte för dem som titt som tätt får elaka och nedsättande kommentarer om sin hudfärg och sitt utseende? Som fördomsfullt bedöms utifrån klädsel – minns romerna som försökte hyra bil och nekades. Jag tänker på alla unga tjejer som under åren berättat hur de på skolgårdar och ute på gator får "hora" kastat efter sig.

Det här hände ungefär i samma veva som sportjournalisten Bo Hanssons uttalande "svartingar" for genom Sverige.

Det var bra att fotbollsklubben AIK reagerade snabbt och tydligt på Bosse Hanssons ordval. Det var sämre att Sveriges Radio mer pratade om det olämpliga i att släppa in gamla kollegor i sändningshytten än om vad Hansson sa. Och det var faktiskt riktigt dåligt att höra Hanssons kollega Tommy Engstrand i Aktuelltstudion försöka förklara – eller snarare bortförklara – det faktum att Bosse Hansson kallat fotbollsspelare i AIK för svartingar.

Med det konstiga resonemang som Engstrand förde, att han och hans jämngamla vuxit upp med ett språkbruk som de fortsätter att använda av bara farten, lyckades han bunta ihop alla 70-plussare och dra dem över en och samma kam. Som om äldre i allmänhet inte följer med sin tid och har problem att inse att de lever i ett annat samhälle i dag. Så är det inte. Med den logiken som Engstrand anförde så skulle man ju till exempel också kunna tillämpa aga som var tillåtet när både han och Hansson växte upp.

Nej, det var ett ihåligt resonemang. Och helt obegripligt. Lika obegripligt som det är att Bosse Hansson inte bara bad om ursäkt för det han sagt.

Men det var tur att en annan sportjournalist, Erik Niva, på ett föredömligt och respektingivande sätt bemötte Engstrands krumbukter. Niva sa det enda riktiga: uttalanden som dessa är djupt olyckliga och oacceptabla. Och om man har en sådan position som en journalist har så är man skyldig att följa med i sin tid.

Och det är viktigt att markera mot glåporden, mot denna vardagsrasism, mot sexistiska påhopp. Antingen de hörs på skolgården, på arbetsplatsen eller i vänkretsen.

Australiens premiärminister, Julia Gillard, gjorde just det – markerade tydligt – när hon nyligen tog bladet från munnen och sa vad hon tyckte om oppositionsledaren Tony Abbots syn på kvinnor. Om kvinnors underrepresentation i politiken har han antytt att män förmodligen är bättre skickade, om aborter har han sagt att det är en alltför lätt utväg, och han har poserat bredvid skyltar där det stått att Gillard är en "bitch" och häxa.

Det märktes att Gillard hört honom både länge och ofta uttala sig nedlåtande om kvinnor. Men att hon nu nått fram till en punkt där hon inte längre tänkte vara tyst och finna sig i den behandlingen av vare sig henne eller alla andra kvinnor i Australien.

Kvinnor ska inte behöva finna sig i att bli hånade för sitt kön, lika lite som det ska få kastas glåpord mot människor på grund av hudfärg och utseende. Och det är allas vår skyldighet att säga ifrån när det sker.

Här kan du se videoklippet med Australiens premiärminister.

Lotta Hördin
lotta.hordin@hd.se 042-489 90 61