Det handlar om att våga släppa in andra perspektiv och synsätt, ha mod att utmana sin världsbild eller skaffa sig kunskaper om något man tidigare inte upplevt.

Vad ska vi ha det här till? En inte alldeles ovanlig fråga i grundskolan när man skulle lära sig hur Sverige fungerade för flera hundra år sedan eller för den delen läsa om Harry Martinson och hans alster. För många är frågan inte heller ovanlig på universitetsnivå. Varför ska man gå och lyssna på den där gästföreläsaren om det ändå inte gäller något som kommer på tentan?

Svaret är: för att man vill lära mer än för det praktiska och absolut nödvändiga. Eller förresten, det är kanske alldeles nödvändigt att vidga perspektiven och öppna dörrarna till fler världar än dem man är van vid. Eller dem som är relevanta för en stundande tenta. Kanske kan där finnas förståelse att hämta, som verkligen kan vara till nytta i vardagen, och för all del, i det yrke man senare kommer att utöva. Kunskap är mer än ett praktiskt verktyg. Mer än något som leder till vissa färdigheter och därmed möjligheter att sköta ett jobb och en egen ekonomi.

Men att det inte är en dominerande ståndpunkt i Sverige är en uppfattning som skribenterna i antologin "Bildningsresan" har gemensam. Den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet har gett ut boken, full med berättelser om personers egna bildningsresor, just för att utmana uppfattningen av kunskap och lärande som enkom något instrumentellt. En nödvändig kugge i samhällsekonomin. Visst handlar kunskap också om det – att gå ifrån den tanken är inte särskilt produktivt. Men det är vi inte i närheten av att göra i dag.

Johanna Koljonen, som själv beskriver sig som bildad, lyfter det intressanta perspektivet att det ofta finns en arrogans hos bildades syn på andra typer av kunskap, som ekonomi och teknik, och som då inte anses stå lika högt i kurs. Medan Ebba Witt-Brattström, Jasenko Selimović och Mats Svegfors skriver ur ett annat perspektiv om bildningsförakt och bildningsfientlighet. Bakåtsträvande eller inte ens existerande är attribut som tillskrivs det svenska bildningsidealet. Eller ska vi säga bristen på det?

För bilden av kunskap och lärande – bildning och inte utbildning – tycks inte helt orättvist kunna illustreras med hjälp av de inledande exemplen. Det gäller i många delar av samhället. Och det är en bild som måste utmanas.

Den behöver utmanas för att bekämpa instängdhet och främja det demokratiska samhället. Stora ord, absolut. Men i en demokrati finns värden som inte kan upprätthållas och utvecklas bara genom utbildning och färdigheter för att utföra ett yrke. Det handlar om att våga släppa in andra perspektiv och synsätt, ha mod att utmana sin världsbild eller skaffa sig kunskaper om något man tidigare inte upplevt. Att utsätta sina åsikter för prövning är utvecklande. Det behöver inte alls resultera i att dessa åsikter byts ut – snarare tvärtom. Det kan bidra till att vässa argumenten och ge en fastare grund att stå på.

Att vara öppen för bildning och ny kunskap är inte alls detsamma som att skaffa sig en akademisk examen. Den förståelse nya perspektiv kan ge behövs på alla områden, oavsett yrke eller sysselsättning. Det är något viktigt som behövs i samspelet mellan människor. Hur ska jag kunna förstå mina medmänniskor om jag inte förstår hur vår historia har påverkat vår samtid?

I tider av hög arbetslöshet är det inte konstigt att regering och opposition lovar i kapp när det kommer till resurser och satsningar på utbildning och skola som ska förändra ohållbara situationer. Det är bra, och det behövs. Samtidigt finns det ett förlorat fokus när diskussionen om lärande bara handlar om direkt produktivitet och förutsättningar för att kunna ta ett steg ut på arbetsmarknaden.

Bildning behövs som ett komplement och strävan efter mer än instrumentell kunskap måste stärkas. Något annat har vi egentligen inte råd till.

Johanna Sturesson