Heta frågor utan svar

Elisabeth Braw om en konferens som tydligt visar på EU:s utamningar.

I fredags fick EU Nobels fredspris. I torsdags satt jag på en konferens i Bryssel och lyssnade på EU-politiker. En konferens som tydligt visade på fredsprojektets utmaningar.

Knappt hade diskussionen kommit igång förrän en av paneldeltagarna dängde sin pappershög i bordet och gick och satte sig längst bak i salen, demonstrativt läsande tidningen. Vem sade att EU var tråkigt?

Den ilskne deltagaren var Elmar Brok, den oortodoxe tyske kristdemokraten och Europaparlamentarikern, och ämnet för konferensen var hur det står till med EU. Toppolitiker. EU. Bryssel. Snark. Men ironiskt nog, nu när EU brottas med en ekonomisk kris är det plötsligt mer spännande igen. ”Vad skulle en person som tittade på EU från månen säga?”, undrade Emma Bonino, den italienska före detta EU-kommissionären. Hon svarade på sin egen fråga: ”Han skulle se 27 stater som bara käbblar. Vi måste börja känna oss som en enhet.”

Det är just det som är problemet. Nationer har funnits i många hundra år. De som bor inom en nations gränser delar mycket, om inte alltid bakgrund så i alla fall språk och en viss tillgivenhet till sitt hemland. Hur ska EU kunna få en sådan status i folksjälen?

Herman Van Rompuy var på konferensen, och till och med bland denna EU-vänliga skara blev han hårt tilltygad. ”Både du och EU-kommissionen lever i en galen värld”, skällde en portugisisk politiker. ”Vi måste sluta gratulera oss själva och sluta säga att vi är på rätt spår hela tiden”, reflekterade en annan. ”Medan vi pratar växer EU-kritiska folkrörelser sig starka. Man behöver bara gå utanför detta rum för att se dem.”

Folk hade också ringt in frågor via Skype. ”EU grundades för att göra krig omöjligt i Europa”, påminde en. ”Nu när krig har blivit omöjligt i Europa, vad är EU:s mål?” Det är just det som är frågan. Vad är EU:s mål i dag, och vems uppgift är det att formulera det målet? Alla vill vi förstås att allt ska gå smidigare, så EU kan fungera som ett slags ordningspolis, men utöver det? Jose Manuel Barroso har visioner. Van Rompuy har visioner. Men har de rätt att försöka omsätta dem?

Det flög gnistor av ilska när Hannes Swoboda, ledaren för Europaparlamentets socialister och progressiva, reflekterade över EU:s tillstånd. Jag vill inte veta av EU-ledarnas planer om ökad produktivitet, utbrast han: hur kan vi bli mer produktiva om vi förstör samhällsstrukturen i våra medlemsländer?

Ja, vad är EU idag? Demokratibristen förblir ett sorgebarn. En irländsk minister föreslog att kommissionärerna borde väljas i allmänna val i stället för att utses av sina hemregeringar. ”Men då har vi ju problemet igen att folk identifierar sig med en viss medlemsstat”, reagerade en annan deltagare. Förmodligen kommer dagens märkliga kompromiss – kommissionärer nomineras av sina hemländer men för inte deras talan – därför att fortsätta.

Ja, EU, vart är du på väg? Vilken väg du än går stannar Storbritannien antagligen hemma. ”Vi blev lurade”, sade en brittisk parlamentsledamot nyligen till mig. Storbritannien röstade om medlemskap 1975, och ja-sidan vann. ”Men då presenterades det bara som en handelsfråga”, sade min gode vän parlamentsledamoten. Vi röstade aldrig ja till saker som en gemensam domstol. ”Hälften av de brittiska väljarna vill nu lämna EU; David Cameron säger att han kan tänka sig en folkomröstning efter nästa val.

Elisabeth Braw