Svårt bryta invanda spår

Om pensionerna ska kunna ligga på en bra nivå behöver fler arbeta längre. För att nå det behövs rätt förutsättningar, som möjlighet till flexibilitet i arbetslivet. Men en attitydförändring och högre värdering av erfarenhet på arbetsmarknaden är också av stor betydelse, skriver Johanna Sturesson.

Fler som arbetar längre. Det är definitivt något som står på regeringens önskelista. Det bör det också göra – om pensionerna ska kunna ligga på en bra nivå behövs en utveckling i den riktningen. Men det kräver också rätt förutsättningar, något en utredning som tillsattes förra året har i uppgift att ta fram. Först nästa år kommer resultatet som förhoppningsvis ska leda till förbättringar. För de har hittills uteblivit.

Det visade i alla fall Pensionsmyndigheten i en rapport som presenterades i går. Utvecklingen går inte riktigt i den takt man önskar. Det är inte så många fler som väljer att arbeta längre än till 65 – i stället är det den åldern som fortfarande är normen för pension. Dessutom vet många inte om att vi har en flexibel pensionsålder mellan 61 och 67 år. Allt enligt rapporten som bygger på en enkätundersökning med 2 000 personer mellan 61 och 70 år – både med personer som jobbar och de som redan tar ut allmän pension.

Men så var det ju det här med förutsättningar. Enligt enkäten finns det ett antal faktorer som skulle kunna få fler att arbeta längre – det handlar om ekonomiska incitament men också möjligheten att arbeta deltid och med mer flexibla arbetstider.

Och det ligger något i det där. Ska fler både kunna och vilja arbeta längre behöver det ske mer på personers egna villkor. För några veckor sedan skrev Dagens industri om en slags boom bland bemanningsföretag som anställer personer som gått i pension. De som väljer att jobba där har kanske inte haft möjlighet att stanna kvar på sitt gamla jobb – vid 67 års ålder har man inte garanterad rätt att vara kvar på arbetsplatsen – eller så vill de helt enkelt göra något annat.

Klart är i alla fall att möjligheten att ha ett sådant arbete, där man kan välja arbetstider lite mer flexibelt, och kanske bara jobba någon dag i veckan, betyder något för en hel del. Dels ekonomiskt, men man ska heller inte glömma bort den sociala biten. För många handlar möjligheten om att få arbeta vidare om mer än pengar. Som att ingå i ett större sammanhang och få fortsätta göra något man tycker är viktigt. Det är ett skäl nog så gott som det ekonomiska att göra det enklare för personer som vill att arbeta längre.

Det är inte orimligt att arbetstagare får rätt att stanna kvar på arbetet till 69 års ålder i stället för 67 som i dag. Det skulle många vinna på.

Men inte minst handlar frågan också om en förändrad attityd och mentalitet i samhället och hos arbetsgivare. Att fler ska kunna arbeta längre på ett brett plan innebär att personer måste ges möjlighet att skola om sig senare till yrken som är mindre fysiskt krävande. Den möjligheten måste kunna finnas – men i dag är arbetsmarknaden inte särskilt tillåtande mot äldre personer som byter karriär. Ett sådant klimat är inte hållbart. Personers kapacitet, relevans för ett arbete och förmågan att göra ett bra jobb ska vara avgörande – inte en persons ålder.

Pensionerna måste kunna hållas på en bra nivå – det är något ett längre arbetsliv är en förutsättning för. Här i ligger en stor utmaning för politikerna. Men det är också nödvändigt med förändringar av attityder i samhället. Erfarenhet är något som måste värderas högre.

Johanna Sturesson