Barnens bästa i främsta rummet

Att Sverige bättre skulle kunna efterleva barnkonventionen om den blev lag finns det mycket som talar för. Det är därför på tiden att regeringen nu ska utreda saken, skriver Johanna Sturesson.

Ett steg närmre. I går meddelade barnminister Maria Larsson (KD) att regeringen nu ska utreda om FN:s barnkonvention ska bli del av svensk lag. Det är på tiden. Frågan har varit omtalad länge – bland regeringspartierna är det Folkpartiet och Kristdemokraterna som längst efterfrågat en förändring och sedan förra året har Centerpartiet svängt. Om Moderaterna kommer att ändra sig och förespråka en inkorporering är fortfarande oklart. Men något har ju uppenbarligen hänt, eftersom frågan nu verkligen ska utredas.

Att det finns ett behov av att stärka barnkonventionen i Sverige har blivit tydligt vid ett flertal tillfällen. Bland annat har FN:s barnrättskommitté vid flera tillfällen kritiserat Sverige för att inte applicera konventionen i tillräcklig utsträckning. Det handlar bland annat om barns kunskap om sina rättigheter, deras möjligheter att komma till tals i olika sammanhang och om att ta hänsyn barns bästa i asylärenden. Annan kritik har också gällt att papperslösa barn inte haft fri rätt till vård och skolgång – två punkter där regeringen ju redan beslutat om förändringar.

Men trots att principen om barnets bästa, som är en av de viktigaste grunderna i konventionen, ingår i flera lagar, förbises den ofta. Det har bland annat framgått i uppmärksammade asyl- och utvisningsärenden. Ett senare exempel är den tvååriga flickan Haddile som riskerade utvisning till Frankrike. Ett fall där Migrationsverket senare har ändrat sig. Men att utgå från barnets bästa var inte vad man gjorde i det ursprungliga beslutet.

De som motsätter sig att konventionen blir lag, Moderaterna till exempel, talar bland annat om det inte nödvändigtvis skulle stärka barnens rätt. Men det finns sammanhang där frågan om barnens bästa uppenbart inte hamnar i främsta rummet när beslut fattas. Utvisningsbeslut av hela familjer, trots att socialtjänsten har konstaterat att det är skadligt för barnen att bo med sina föräldrar är ett exempel. Det fall där en 15-årig pojke från Afghanistan skulle utvisas till Italien där han ska ha utsatts för grova övergrepp är ett annat. Barnets bästa kan bortses från på ett helt annat sätt än när konventionen inte är del av den svenska lagstiftningen.

Att Sverige bättre skulle kunna efterleva barnkonventionen om den blev lag finns det mycket som talar för. I Norge har man gjort detta, vilket i utvärderingar visat sig stärka konventionens ställning i landet. Både vad gäller kunskapen om konventionen och i rättsliga sammanhang.

Barn är på många sätt en utsatt grupp. En grupp som sällan kan föra sin egen talan eller hävda sig i ett sammanhang. Ett ensamkommande flyktingbarn som flytt förtryck och våld behöver det största skydd som kan ges. Det samma gäller barn i olika tvister. En inkorporering av barnkonventionen kan stärka det skyddet. Förhoppningsvis är utredningen ett första steg som leder hela vägen dit.

Johanna Sturesson