Om lite försvar för pengarna

Sven-Åke Olofsson Publicerad 13 januari 2013 kl. 04:00

Så fortsätter vi alltså att år efter år satsa 40 miljarder på ett försvar som inte ens de ytterst ansvariga tror på. Sven-Åke Olofsson skriver om den nu uppblossade försvarsdebatten.

Försvarspolitik är som religion. Trots osäkerheten måste man till sist besluta sig för vad man vill tro på eller inte tro på. Men hela tiden måste en anpassning till en verklighet ske. Detta sista framtvingar ibland nog så drastiska ståndpunkter. Som när överbefälhavaren Sverker Göransson i mellandagarna sa att vi bara kan försvara oss mot ett begränsat militärt angrepp under ungefär en vecka. Kommer angreppet på mer än ett ställe blir tiden ännu kortare. Lösningen blir att lita till militär hjälp från utlandet.

För många var säkert uttalandet uppseendeväckande. Men knappast för den som vet hur det står till med det svenska försvaret. 40 miljarder om året kostar det och för det får vi – ja, vad då?

Sent omsider kommenterade försvarsminister Karin Enström ÖB:s utspel. Hon säger sig vara nöjd med försvarets förmåga. Hon ser inga hot mot Sverige men anser samtidigt att läget är svårtolkat. Politiskt korrekt så att säga.

Det finns alltså saker att tala om när Folk och Försvar idag inleder sin årliga rikskonferens på Sälens högfjällshotell där allt vad Sverige har av försvarsdebattörer, försvarspolitiker och militära chefer finns representerade. Och på plats finns även Natos generalsekreterare förre danske statsministern Anders Fogh Rasmussen. Han ska tala om Nato och Sverige som starka partners för säkerhet...

Men åter till ÖB:s utspel om svensk militär maktlöshet på hemmaplan. Vi kan alltså ta emot och ge hjälp. Det talas till och med om detta i den svenska säkerhetspolitiska doktrinen. Problemet är att detta i sin tur kräver stora förberedelser, uppläggning av förråd, genomförande av övningar, samordnande av staber och organisation. Och då inträder den politiska dimensionen. Hur skulle Ryssland agera om svensk militär trupp övade på att stödja en baltisk stat mot ryskt angrepp? Eller att Nato-förband under en övning snabbt bildade en luftbro till Sverige och att krigsfartyg anlöpte till svenska hamnar och svenskt territorialvatten och att stora flygförband landade runt om på svenska flygbaser?

På detta skulle säkert följa kraftfulla ryska protester. Och vad som är mer centralt – det skulle inte gå att i dag få inhemsk politisk enighet kring ett militärt hjälpprograms fysiska förutsättningar. Man kommer alldeles för nära politiskt tabubelagda frågor.

Så fortsätter vi alltså att år efter år satsa 40 miljarder på ett svenskt försvar vars uthållighet inte ens de ytterst ansvariga tror på. Varför gör då Sverker Göransson som han gör? Ja, det handlar naturligtvis från hans sida att sätta press på politikerna att bevilja mer pengar.

Ingen tycks i dag kunna svara trovärdigt på frågan hur ett försvar av svenskt territorium ska vara organiserat och hur hotbilderna ser ut. Det hela tycks koka ner till ett flygvapen med hög kvalitet men liten numerär. Vad detta lilla högkvalitativa flygvapen ska få kosta blir sannolikt nästa stora försvarspolitiska stridsfråga.

Svensk försvars- och säkerhetspolitik efter murens fall har präglats av stor handfallenhet och senfärdighet. Ett helt nytt försvar borde ha skapats där gamla strukturer mycket snabbare skulle ha övergetts och det nya tydligt uppdelats på att möta begränsade militära hot och skydda det civila samhället på bredden i fred, kris och krig. De politiska partierna borde haft modet att avgöra alliansfrågan med ett ja eller nej där svenska folket naturligtvis skulle få säga sitt i ett val. Men det blev som det blev och försvarsbudget följer på försvarsbudget. Det dystra beskedet för dagen till skattebetalarna är att vi kanske kan försvara oss några dagar men att det i realiteten skulle ta månader, som experterna räknar med, innan någon, för sent, kom till vår hjälp.

Sven-Åke Olofsson

Textförstoring

Dela

Kommentarer

Ledare

Huvudnyheter

STÄNG X