Allt inte som det verkar i Centern
Bildmaterial
Annie Johansson samtalar med Maud Olofsson. Vill Centern satsa riktigt ungt är Johansson given.
Anna-Karin Hatt i mitten omgiven av statsrådskolleger. Att ha suttit i regeringen är en viktig merit för en blivande partiledare.
ANDRALEDARE. Ytligt sett kan det verka vara en revolt mot ledaren det som utspelat sig i Centerpartiet de senaste dagarna. Maud Olofsson har varit bortrest. Hon har deltagit i två energimöten i Abu Dahbi 4-7 april.
IT- och regionminister Anna-Karin Hatt (C) skrev i ett inlägg på DN debatt i början på veckan att hon kandiderar i valet till Centerpartiets partistyrelse i höst. Översatt till vardagssvenska innebär detta att hon kandiderar till partiledarposten. Samtidigt klargjorde några centerpatistiska riksdagsledamöter att det nu var dags för ledarbyte för att i god tid bädda för 2014 års val. De får stöd av olika centertidningar och ett antal partiföreträdare ute i landet.
Allt detta i en situation då centerledaren inte sagt annat än att hon tänker sitta kvar.
Men alldeles särskilt i politiken gäller inte alltid det talade ordet. Anna-Karin Hatt beskrivs som Maud Olofssons favorit som ny partiordförande. Detta vet naturligtvis Hatt om. Hon har ingen anledning att bita den hand som vill bana väg för henne. Sannolikheten talar alltså för att Maud Olofsson var väl införstådd med hennes utspel.
Maud Olofsson kan inte säga att hon umgås med planer på att avgå. I samma stund är hon en förbrukad kraft i politiken. Men ingen tror på allvar att hon sitter kvar som ledare över 2014 års val. Hon blev vald 2001 och redan tio år på en sådan post är en prestation.
Maud Olofsson vill inte att Centern ska hamna i samma eländiga situation som Socialdemokraterna gjorde när Mona Sahlin tvingades avgå och en cirkus i valberedningen utbröt. Hennes ambition är att lämna över jobbet i ordnade former och då troligen till Anna-Karin Hatt.
Men Centerpartiet är i den för Hatt kanske något olyckliga men för partiet avgjort lyckliga situationen att man har två starka kvinnliga kandidater. Annie Johansson, född 1983, är ett stjärnskott inom partiet som många tror på. Hennes motto är att inget är omöjligt, säkert inte partiledarskapet heller.
Maud Olofsson är en tuff och hårdför partiledare.Och även om hon inte har stora väljarskaror bakom sig har hon många beundrare bland partiets sympatisörer. Att se Maud Olofsson gå runt bland publiken under en valrörelse är något av en upplevelse. Hon har en stor förmåga till mänsklig kontakt.
Alliansregeringen borde dessutom resa ett litet monument över hennes insatser. Hon har gjort de kanske största politiska uppoffringarna, i sig mycket omstridda som fotbytet kring kärnkraften, för att hålla ihop alliansens politik.
Men väljarnas belöning har uteblivit och Maud Olofsson kan räknas till valets förlorare. Hennes tid i toppolitiken håller på att rinna ut. Det anser hennes omgivning och troligen också hon själv. Men tidpunkten för avgången vill hon själv bestämma. Samordnar hon den med att partiet är moget för ett ledarval utan splittring gör hon det en sista stor tjänst.
