Medierna är idag fulla av kommentarer från besvikna sjuksköterskor. De väntade mer av det träffade avtalet (0,5 procent bättre än det bud man först fick).

Men Vårdförbundet godkände avtalet vid en extrainkallad kongress där 150 röstade för, 48 emot. Hur avtalet än upplevs har det åtminstone tagits i god demokratisk ordning.

Sven-Åke Olofsson

Det står nu klart att även arbetsgivarna SKL säger ja till medlarnas bud i sjuksköterskekonflikten. Därmed undanröjdes det sista tvivlet om att arbetsfred inte åter skulle inträda.

Att arbetsgivarna sa ja är inte överraskande. Medlarna hade sitt bud förankrat hos såväl Vårdförbundets ledning som inom SKL. Vad som hade kunnat fälla det hela var att vårdkongressen kört över förbundsledningen. Nu sa kongressen ja med stor majoritet och därmed var det klart.

Sven-Åke Olofsson

Strax före klockan 17 stod det klart att Vårdförbundet säger ja till medlarnas bud i sjuksköterskekonflikten. Förhoppningsvis lägger sig arbetsgivarna på samma linje. I så fall kan åtminstone patienterna andas ut. Den upptrappning som annars hade följt skulle ha blivit påfrestande för alla parter. Sjuksköterskorna hade riskerat att opinionen hade svängt. I ett helt låst läge hade kanske regeringen tvingats till ett ingripande.

På Vårdförbundets kongress sa 150 ja medan 48 ville säga nej. Det är en klar majoritet. Men nej-sägarna var tillräckligt många för att visa på den splittrade hållning som trots allt finns i förbundet. En hel del ville kämpa vidare. Kraven fick man inte igenom men som plåster på såren vissa skrivningar om lokal lönebildning.

Vårdförbundet har fått en hel del kritik för sin konflikt. Dessutom ville ju ledningen säga ja till det ursprungliga budet men kördes över. Ytterligare en överkörning hade kanske framkallat ledningens avgång.

Sjuksköterskorna har behandlats med viss förnumstig överlägsenhet under konflikten. Kritikerna hade troligen inte riktat sina maningar på samma sätt till ett manligt dominerat förbund. Det är känsligt att ge beskäftiga råd till en grupp som har många sakliga skäl för sin sak – allt från låga ingångslöner till löneläget för olika specialisttjänster. Och som känner ständig frustration för att uppmärksammas på vad samhället (och andra fackförbund!) tål i form av löneökningar.

Avtalet löper på tre år och kan sägas upp efter två. Det garanterade utfallet ger fyra procent första året, tre procent andra och två procent det tredje året. I kronor handlar det första året om cirka 1 000 kronor (kravet var 1 700) och till det kommer den lokala lönebildningen. Avtalet innehåller också en lägstalön på 21 100 kronor från den 1 mars 2009.

Nyckeln i allt detta är vad den lokala lönebildningen kan ge. Och innan vi vet det går det i grunden inte att säga hur bra eller dåligt avtalet är. Mycket handlar om de lokala arbetsgivarnas vilja.

Sven-Åke Olofsson