hd.se
Snabbinsatsen som aldrig blev av
I Dagens Industri berättas historien om Nordic Battle Group (NBG), det svenskledda och till stor del svenska militära förband som skulle kunna sättas in med kort varsel i konflikter snart sagt var som helst i världen. Det är inte direkt uppmuntrande läsning.
I och för sig är både moderater och socialdemokrater nöjda: ”Projektet har varit framgångsrikt och bidragit till en mer flexibel och modern försvarsmakt.”
Men som en röd tråd genom hela projektet löper ekonomiska och politiska begränsningar. Soldaterna fick sparken ett halvår innan kontraktet hade gått ut, och även om vissa insatser har varit tänkbara har de aldrig varit aktuella politiskt. Det hänger delvis samman med trögheten i beslutsfattandet:
”Det slutgiltiga beslutet tas i EU:s ministerråd. Samtliga länder som deltar i snabbinsatsstyrkan, i Nordic Battle Groups fall fem länder, har vetorätt. Dessutom måste samtliga 27 EU-länder komma överens. Den teoretiska mekanismen för att sända en stridsgrupp till ett konfliktområde finns på plats, men i praktiken har ingen stridsgrupp kunnat sändas i väg.”
Det är heller inte direkt så att Sverige har drivit på. Förre försvarsministern Mikael Odenberg säger: ”Sverige hade all anledning att vara proaktivt i det här.”
Men så blev det alltså inte — och lika bra var kanske det, för i glappet mellan stora ambitioner och begränsade resurser hade vad som helst kunnat hända. Till nästa gång — 2011 är det dags igen — finns det all anledning att försöka bringa ambitionerna och resurserna i något slags jämviktsförhållande. Som NBG-chefen Karl Engelbrektsson har sagt: ”Om vi ska kunna sättas in var som helst i världen när som helst, då kan vi inte göra det litegrann.”
Daniel Braw
