Rätt fast ändå fel
Kvällens partiledardebatt fördes i skuggan av den pågående finanskrisen. Och det märktes. Det här är egentligen inte rätt tid för inrikespolitiskt käbbel, utan tvärtom en tid för samling, även över blockgränsen. Det fanns också flera sådana möten, och tonen var för det mesta hövlig, och märkt av de allvarstider vi befinner oss i just nu.
Men intressant att notera är att Lars Ohly, trots att hans parti inte får vara med och leka med s och mp, inte på något sätt är en slagen man. Han var väldigt offensiv. Detsamma gällde för övrigt Maria Wetterstrand. Mona Sahlin hamnade i skuggan av de båda.
Fredrik Reinfeldt lyckades förvalta sitt statsmannaskap, och verkade vara i god form. Jan Björklund och Maud Olofsson fick vara de som stod för de offensiva stötarna. Medan Göran Hägglund alltmer handikappas av frågor som rör en könsneutral äktenskapslagstiftning och bensinpriserna, och därför rör sig mer och mer ut i periferin.
Glädjande var det att, man trots finanskrisen, ändå kunde diskutera den så viktiga klimatfrågan. Däremot blev inledningsbiten om jobben och lågkonjunkturen mindre upplysande. Här är oppositionen alltför låst i sitt sätt att se på a-kassa och arbetsmarknadsutbildningar, och regeringen även den fast i sitt jobbmantra. Dessa knutar hade mått bra av att lösas upp.
Men som helhet, och med tanke på händelseutvecklingen i världen, ändå i stort en spänstig debatt.
Lotta Hördin
