Skatt lösningen på allt
Det är väl lika bra att erkänna en synd: jag fildelar. Inte.
Jag är en sådan stofil som fortfarande anser att upphovsrätten bör vara okränkbar, jag köper fortfarande en och annan CD-skiva, jag hyr filmer jag vill se. Jag kan inte heller uppröras över att, som en och annan ungdom uttrycker det,”CD-skivor är ju alldeles för skitdyra och de kapitalistiska storbolagen skor sig på oss”.
Jag minns nämligen vilken oskattbar klenod en LP-skiva var på sin tid. Man sparade och gnetade och så hade man till slut fått ihop pengar till Stones senaste. Som man kunde spela in på band, javisst och visst lånade man skivor av varandra. Men någon hade i slutändan köpt exemplaret.
En underhållande bieffekt av debatten kring piratebaydomen, åtminstone för mig som känner mig tämligen personligen oberörd eftersom jag också köper de böcker jag vill läsa, är att lösningen på svenskt vis alltid till sist lyder: skatt!
Så även på Aftonbladets ledarsida:
”I framtiden kanske de operatörer som levererar bredband får betala mer för all den kultur de förmedlar. De tjänar redan stora pengar på all underhållning som passerar via deras kablar så det kanske är de som får dela med sig till upphovsmännen.”
Således: Ropen skalla, bredbandsskatt åt alla!
För, som Aftonbladet skriver vidare:
”Det är bara politiker som kan samordna all denna kultur, teknik och industri. Det är ju egentligen vad politiker alltid ska göra för att bana väg för modern industri som kan ge sysselsättning, kultur och välstånd.”
Jomenvisst. Självfallet ska politiker samordna även detta. Varför inte gå ett steg längre. Att politiker också via bredbandsskatten premierar samhällstillvänd och politiskt korrekt film, musik och litteratur?
Då hade vi ju sluppit allt bråk om individuell upphovsrätt. Konstnärer arbetar statligt, helt enkelt. Enligt riktlinjer som läggs ut centralt. De får betalt efter linjetrogen tjänst.
Men vänta.
Har vi inte haft detta förut nånstans?
Stephan Wagner
