Signalspaningens skiljelinjer
Idag presenterade Anders Eriksson sin utredning Signalspaning för polisiära behov, som med säkerhet kommer att bli föremål för granskning och kritik. ”Nu är det dags att läsa in sig”, som Henrik Alexandersson skriver.
Några har dock redan presenterat sina invändningar. ”Jag är mycket tveksam till den del där polisen ska få använda signalspaning som ett nytt hemligt tvångsmedel vid brottsbekämpande verksamhet”, säger Annie Johansson (C). Och Cecilia Wigström (FP) säger i stort sett det samma:
Jag anser dock att utredningen går för långt när den föreslår att signalspaning även ska kunna användas i brottsutredningar. Riksdagsbeslutet handlade om att utreda polisens behov av underrättelser om utrikes förhållanden, inte att införa ett nytt hemligt tvångsmedel som kan användas vid en rättegång.
Den stora frågan blir sannolikt hur hållbara de grundläggande distinktionerna (inrikes/utrikes, underrättelse-/utredningsverksamhet, polis/militär) är. Anders Eriksson skriver:
När statsmakternas intresse alltmer vänds mot kriminell verksamhet, t.ex. terrorism och grov organiserad brottslighet, bör också verktyg skapas för att möjliggöra lagföring av de individer som utövar den kriminella verksamheten.
Daniel Braw












Pingback: Paramilitär polis och säkerhetspolis – Moras för rättssäkerheten « Nemokrati