Ledarbloggen

Sverige är ”världens modernaste land”, skriver Expressen idag. Det är en föreställning som förekommer ibland. Till exempel här:

Vi har världens äldsta regerande dynasti på tronen – men det har hittills inte hindrat Sverige från att vara världens modernaste land. [...] Sverige sticker fortfarande av som egalitärt, jämlikt, genomlyst och demokratiskt.

Och de jämförelsevis nerskruvade anspråken på att vara  ”ett av världens mest moderna länder” är ännu vanligare. Se till exempel här, här, här, här och här.

Det är slarvigt men mänskligt.

Det ger status att vara modern. Därför tänker man gärna att det egna landet är modernast. Men moderniteten – förstådd som en rationalisering av liv och samhälle – är gammal och finns spridd över hela jorden.

Men det betyder inte att detta påstående har någon legitim retorisk funktion. Det uttrycker inget faktainnehåll, utan fungerar bara som en förstärkning av vad man ändå ville ha sagt.

Ändå gör modernitetsanspråket, till skillnad från svordomar och andra kraftuttryck, intryck av att faktiskt ha något med den objektiva situationen att göra. Som just i Expressens ledare, om sexköpslagen: straffen bör skärpas  och fler maxstraff utdömas, för korta straff passar inte i världens modernaste land.

Men en annan liberal, Alexander Bard, skriver om samma lagstiftning med samma ”argument”, och kommer fram till raka motsatsen:

Sexköpslagen är en morallag och ingenting annat än en morallag. Vi ska inte ha morallagar i modern lagstiftning.

En interjektion hade gått lika bra: Ack! Vi ska inte ha morallagar. Moderniteten tillför med andra ord ingenting, utöver att bidra till skribentens självpositionering och positionering av kontrahenten. Och det är som bekant nog så viktigt.

Daniel Braw

Inlägget skrevs den 5 augusti, 2009 klockan 14:45 och har etiketten Kriminalitet, Politik. Du kan följa inläggets kommentarer genom att prenumerera på RSS 2.0-flödet. Du kan lämna en kommentar, eller pinga inlägget från din egen sajt.