Distansering på avstånd
Donald Boströms berättelse i Aftonbladet om ”den internationella transplantationsskandalen” och hur den israeliska armén ska ha mördat unga palestinska män för att stjäla deras organ är på många sätt tvivelaktig – inte minst för metoden att blanda och antyda i brist på fakta. ”Whether it’s true or not – I have no idea, I have no clue”, som Boström säger.
Föga förvånande har det kommit en stark israelisk reaktion. Gerald Steinberg, professor i statsvetenskap vid Bar Ilan-universitetet, kallar artikeln ”the result of a long campaign of anti-Israeli demonization” – en kampanj som för övrigt den svenska staten uppges finansiera.
Many of these NGOs routinely accuse Israel of ”genocide,” ”ethnic cleansing,” and ”apartheid,” and some compare Israeli military and political officials to Nazis. This propaganda warfare is waged through the façade of ”research” reports which routinely quote Palestinian ”testimonies,” taken and repeated without question. The path from this demonization to the blood libels of Aftonbladet is short and direct.
(Här finns rapporten. ”Oerhört snedvridet” och ”fullkomligt befängt” enligt Sidas ansvarige.)
Mindre förutsägbart än såväl artikeln och forumet som kritiken var UD:s agerande. På den svenska ambassadens hemsida skriver Israelambassadören Elisabet Borsiin Bonnier:
We share the dismay expressed by Israeli government representatives, media and the Israeli public. This Embassy cannot but clearly distance itself from it.
Men hur kan en ambassad distansera sig från vad som står i en tidning? Och varför skulle den göra det? Varken UD eller den svenska staten har något ansvar för eller inflytande över vad som står på Aftonbladets kultursidor, och det finns ingen anledning att ändra på detta eller acceptera någon skuld som inte finns i en modern stat. Det vore, som DN skriver, att böja sig för ett myndighetspåhopp. Som ambassadören påpekar är det fulla ansvaret den ansvarige utgivarens.
Daniel Braw
Pingback: hd.se - Inte helt onödigt - Ledarbloggen