foto: Richard Drew/AP

Frank Sinatra, klädmässigt föredöme för vuxna män.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing som svarar på frågor om hyfs och stil.

För många är det säkert lätt att avfärda hennes råd och rön som förfärande reaktionära och(små)borgerliga i största allmänhet.

Men i ett samhälle där EGOT spelar den allt mer dominerande rollen, kan det vara värt att fundera över att regelverk människor emellan fungerar som olja i samhällsmaskineriet.

Att klä sig på ett visst sätt för att smälta in och utgöra en enhet behöver inte vara en fråga om trist uniformering. Men på en smokingbal i början av året dök en herre upp i någon form av mörk drapering, ej heller i lackskor eller svarta snörskor, utan ogenerat i röda gympadojjor! Men är det sagt smoking på en inbjudan, så ska det ta mig tusan vara just smoking och inget annat. Fler baler i just det sammanhanget blir det nog inte för min del.

För övrigt är både smoking och frack ett fantastiskt enhetligt plagg där alla män får samma chans, eftersom de alla har samma typ av klädsel, ingen kan sticka ut med dyrbara extravaganser, möjligen bortsett från ett armbandsur. Medan damerna förstås kan frossa i mer eller mindre glittrande aftontoaletter, oftast en fröjd för ögat.

När min drygt 90-åriga moster från USA senast var i Sverige, lade hon märke till att folk kunde vara så ohövliga, så ”rude”. De bad inte om ursäkt när de råkade stöta till en, de trängde sig och var allmänt ohyfsade. Så funkar det inte i New York, sa hon. Om man ska leva civiliserat i en mycket stor stad, måste en rad sociala koder fungera. Inspirerad av hennes iakttagelse studerade jag fenomenet. Och det visar sig att hon – i stort sett – har rätt.

En ny trend är att unga män dessutom ogenerat spottar på trottoarer eller lite varstans i övrigt. Det får mig att längta efter skyltar jag såg i Peking för första gången. Uppmaningen löd: Var god spotta ej!

Kanske något för gatukontoret att fundera över?

Däremot tycks modet med extremt nedhasade jeans vara över för den här gången. Unga män har väl äntligen upptäckt att det drar kallt runt ballarna. Bortsett från att det är oaptitligt att glo rakt in i en röv, på ren skånska.

Det vore för övrigt också trevligt om fler unga män kunde anamma en mer ”vuxen” klädstil, bortom det eviga gympamodet. Vilket inte är samma sak som att min föräldrageneration vid 18-års ålder tvingades bära kostym, lång rock och hatt och ha samma mundering ändra fram till kremeringen eller jordbegravningen om det var läge för jobb i företag, stat eller kommun.

Men ibland vill jag ropa ”Grow up!” Jag gör det dock inte, eftersom ett slikt utrop kan leda till att bli allvarligt misshandlad på öppen gata.

En företeelse som Magdalena Ribbing också stöter sin panna blodig mot är denna:

– Varför börjar svenskar 9 av 10 gånger med sig själv? De säger allt som oftast “jag och min fru” i stället för “min fru och jag” och så vidare.

Hennes kommentar:

”Att säga ”jag och X” istället för ”X och jag” är en modern svensk trist ovana som jag har skrivit om några gånger, och mötts av intressant oförståelse för.
Vad man gör åt den här sortens ohyfs vet jag inte, däremot.”

En slutsats är förstås att all uppfostran börjar i hemmet. Och finns det inga förutsättningar där, fortsätter egomani, nonchalans, allmän slafsighet och normlöshet att sprida sig.

Tyvärr.

Stephan Wagner