Drevet jagar jägaren
Den som trott att det kalla kriget och Sveriges roll i detta är något som ligger långt bakom oss, fick en handgriplig påminnelse om motsatsen denna helg. Den som vaktat över rätt och fel i svenskt offentligt liv, författaren och journalisten Jan Guillou, visar sig plötsligt ha samarbetat med sovjetiska underrättelseorganisationen KGB under åren kring 1970.
Kommentarerna är bitska. Guillous gamle vän (numera ovän) Peter Bratt säger till Expressen att ”hade det kommit fram då hade han faktiskt varit spion”. Mot detta kan ju sägas att Säpo visste genom att vännen och kollegan Arne Lemberg angav Guillou. Men Säpo gjorde inget, förmodligen för att man inte kunde hänga upp ett åtal på det man hade.
Gamle statsministern Ingvar Carlsson (s) vill veta vad det faktiskt var som Jan Guillou lämnade över till ryssarna. Andra ledande S-politiker på den tiden säger samma sak. Då var det de som blev hårt åtgångna av Guillou och andra i den så kallade IB-affären. Förre finansministern Kjell-Olof Feldt säger till Expressen.
- Guillou har varit en moralens väktare över oss alla. Han har alltid varit den som såg det onda och representerade det goda. Att då umgås med KGB i fem år, det borde han ha vetat att det var ondskans ansikte på något vis.
Och huvudpersonen själv säger att ”jag trodde när jag var 22 år att jag hade fått KGB på kroken. Och dummare än så kan man kanske inte bli som journalist”. Det måste vara den mest öppna självkritik som Guillou gått ut i offentligheten med. Räcker det som svar? Nej, Sverige position i det kalla kriget var ytterst känslig. Den som försökte hjälpa sovjetisk underrättelsetjänst motarbetade svenska intressen även om materialet inte var alltför komprometterande. Syftet från sovjetisk sida med den och andra kontakter var ju uppenbart, nämligen att informatören skulle utveckla sig till en agent som med åren hamnade i allt mer inflytelserika sammanhang.
Sven-Åke Olofsson












Pingback: Palme, Guillou och IB | Svensson