Alltmer pompöst
Debatten mellan statsministerkandidaterna – inom ramen för partiledardebatten – tillförde inte direkt någon ny information eller några nya idéer. Om den fick någon att ändra sin uppfattning är också diskutabelt. Rimligen är deltagarnas framtoning och uppfattningar vid det här laget så väl kända att ingen kan ha blivit överraskad eller omtumlad. Deras debattstilar är också så olika att de närmast tävlar i olika grenar: den som uppskattar Reinfeldts stil vinns knappast över av Sahlins och vice versa.
Därför blir det också svårt att avgöra vem som ”vann”. Debatt handlar i vanliga fall inte så mycket om samtal och meningsutbyte utan om att ”tjafsa med folk” (som Sahlin uttrycker det), och den kanske viktigaste funkti0nen som denna årets första partiledardebatt har är intern – att engagera och motivera de egna väljarna och partimedlemmarna.
Att Aftonbladets politiska chefredaktör uppfattar det som att Reinfeldt ”blir alltmer pompös och humöret verkar surare är surt just nu” är således som engelsmännen säger varken här eller där. Frågan är vad som går hem bland alliansens anhängare, och de har åtminstone så här långt inte visat någon tydlig aversion mot det pompösa.
Men om det mesta för att inte säga allt i debatten är ämnat främst för intern konsumtion, vad är poängen med att deltagarna befinner sig i samma rum och formellt sett talar med varandra? Inte är det för att det blir bra tv, för debatten är retoriskt och ideologiskt ungefär lika upphetsande som rummet den utspelas i. (En snabb jämförelse med de friska tagen i alla parlaments moder också på en medelmåttig dag visar exakt hur segt det är.) Snarare är det för kontrastverkans skull. Och den funktionen blir allt viktigare ju mer blygsamma de faktiska skillnaderna blir.
Daniel Braw
