Symboliskt avstånd i brist på reellt
På Svenska Dagbladets partiledarbild stoltserar Mona Sahlin med en handväska av fabrikat Louis Vuitton omkring vilken det nu har utbrutit vad som kallas en ”het debatt”.
Men mer störande med bilden är det ”symboliskt stora” avståndet i soffan mellan Sahlin och Reinfeldt. Inte bara var det ofint att tvinga de andra partiledarna att stå när det uppenbarligen fanns plats att sitta, det var också fantasilöst att på detta sätt bidra till att befästa bilden av de oerhörda skillnaderna som råder i svensk politik. Den är inte bara stereotyp, den är också felaktig. I jämförelse med andra länder råder det nästan inga skillnader alls vad gäller värderingar, mål och metoder. Det kan rentav ifrågasättas om man överhuvudtaget kan kalla aktiviteten politik.
Man kan till exempel jämföra med USA. När Obamas första år skulle utvärderas i P1 var ”polarisering” ett begrepp som återkom flera gånger. USA:s politik, lät det som, är ohjälpligt polariserad. Det må så vara, men Obama behöll ändå Bushs försvarsminister. I Sverige, där man svårligen kan identifiera några utrikespolitiska meningsskiljaktigheter, vore det ogörligt att exempelvis ha kvar Carl Bildt i en framtida rödgrön regering eller Jan Eliasson i en borgerlig. Blockpolitiken är mer låst än någonsin och samarbeten utanför blocken avvisas konsekvent.
Blockpolitiken har sina fördelar både ur politisk-retorisk och medial synvinkel. Kontraster och enkla konflikter är alltid bra. Frågan man kan ställa sig är vad som driver vad: driver den politiska liturgin den mediala framställningen, eller är det mediedramaturgiska behov som skapar de symboliskt stora avstånden? (SvD hävdar det förra alternativet: ”Se bara vilket behörigt avstånd de båda statsministerkandidaterna vill ha mellan sig i soffan.”)
Hur som helst: polarisering utan någon egentlig orsak är och förblir ett märkligt fenomen.
Daniel Braw
