Nygamla tider i Storbritannien
För första gången sedan andra världskriget får nu Storbritannien en koalitionsregering under ledning av Tories David Cameron.
– Hennes majestät drottningen har haft nöjet att godkänna utnämningen av Nick Clegg, sade en talesman för Clegg natten till onsdagen.
Den gången var Winston Churchill premiärminister och Clement Attlee vice. I dag tar David Cameron och Nick Clegg över de rollerna. Den gången rasade kriget, i dag gäller det att hantera den finansiella krissituationen. Churchill kunde bara lova blod svett och tårar. Cameron har inte mycket annat att lova än att försöka hantera det gigantiska budgetunderskottet och då blir det offentliga nedskärningar.
Regeringen är det logiska resultatet av valet men den har inte de bästa förutsättningarna. Tories vill egentligen inte dela makten och liberaldemokraterna får inte ut vad de vill av samarbnetet, främst då en ordentlig reform av det brittiska valsystemet som gynnar Tories och Labour. Risken finns hela tiden att männen och kvinnorna på de bakre bänkarna i parlamenetet gör uppror. Och partistyrelserna kan återigen frestas av ett val, att väljarna nästa gång ska komma med ett klarare utslag.
Det är alltså såväl ovant som känsligt när regeringen nu formas och ska ta itu med arbetet. Finns här några slutsatser att dra för svenskt vidkommande? Ja, den eviga sanningen att egentligen inget är omöjligt i politiken bara de yttre förutsättningarna (och viljan efter att sitta vid makten) blir tillräckligt starka.
Vi i Sverige kan, om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll, få uppleva något liknande, att den till synes cementerade blockgränsen överskrids och tidigare politiska fiender bestämmer sig för att samarbeta - i nationens intresse som det brukar heta.
Sven-Åke Olofsson
