I morgon upphör den allmänna värnplikten, konstaterar Daniel Braw. Nostalgin – flitigt förekommande i dessa sammanhang – lär inte vara långt borta.  Somliga går så långt som att se värnplikten som själva grundbulten i det svenska samhället. I Svenska Dagbladet skriver de före detta talmännen och försvarsministrarna Björn von Sydow och Tage G Peterson att avvecklingen ”kan visa sig bli ett av de mest okloka beslut som det svenska försvaret – och därmed Sverige som helhet – drabbats av i modern tid”. Samtidigt har värnpliktens försvinnande inspirerat andra att döma ut hela systemet som otidsenligt och närmast tragikomiskt. Statsministern själv har deltagit i detta utdömande, och försvarsministern Sten Tolgfors framställer värnplikten som en skriande orättvisa mot landets kvinnor.

Enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat betalar danskarna nu mest skatt i Europa, följda av Sverige, skriver Sven-Åke Olofsson. Skattetrycket är 48,2 respektive 47,1 procent. Genomsnittet i EU ligger runt 40 procent. Det som ger Danmark ledartröjan är den höga momsen. När det gäller inkomstskatt toppar emellertid Sverige i Europa (vilket rimligen även bör ge världsmästartiteln). Det har sina ironier att regeringarna i Sverige och Danmark är borgerliga. I Sverige bär Moderaterna upp regeringen, i Danmark är systerpartiet Konservative nummer två i regeringssamarbetet med liberala Venstre.

Det vore trist för dansk politik och nordisk samverkan om Dansk Folkeparti blev ett regeringsparti, något som man nu för fram krav på, skriver Sven-Åke Olofsson.  Partiets bidrag har i relationen till omvärlden varit synnerligen negativt. Man står för ett slutet och egoistiskt danskt samhälle. Men Pia Kjaersgaards utspel med försåtlig kritik mot regeringen och statsministern är ytterligare en börda för statsminister Lars Løkke Rasmussen. Han har nu en regeringssugen opposition med vind i ryggen. Och ett stödparti som när som helst kan rycka undan sitt stöd eller villkora det med regeringsposter.

2010 har varit det blodigaste året för Nato i Afghanistan hittills, konstaterar Daniel Braw. Och juni har varit den blodigaste månaden: mer än 90 soldater har dött. Fyra av dem, vars fordon sprängdes av en vägbomb i söndags, kom från Norge. Därmed har grannlandet, som direktören för Norsk Utenrikspolitisk Institutt Jan Egeland säger, kommits ikapp av den verklighet som andra länder har levt med under flera år: ”Anledningen till att vi har haft så lite debatt om Afghanistan i Norge är att vi har blivit förskonade stora förluster.”

Den stora frågan är inte huruvida det är kommunen eller ett privat företag som lagar maten på äldreboenden, skriver Lotta Hördin med anledning av att Höganäs kommun efter klagomål säger upp avtalet med en leverantör. Det är inte driftsformen i sig som garanterar att det blir bra. Det är andra faktorer som är betydligt mer avgörande. Den springande punkten är att det finns olika aktörer inom ett och samma boende. Den här typen av splittring är inte lyckad, det finns en risk att saker hamnar mellan stolarna, och att gemensamhetskänslan försvinner. Det enda riktiga vore förstås att ett äldreboende, som till exempel Vikhaga i Viken, hade sitt eget kök, att den verksamheten var en naturlig del av boendet, att vård- och kökspersonal har samma arbetsgivare. Köket är hjärtat i de flesta hem, så bör det vara på ett äldreboende också.

Ungdomars rekordlåga intresse för politik har noterats förut, och till och med förlänats ett slags ideologisk status. Kairos Futures ungdomsundersökning säger på så vis inte direkt något nytt: för dagens unga svenskar är stället ”det lilla livet – familjelivet” som hägrar (om man nu vågar uttrycka sig på det viset efter Svanbergs mindre lyckade intervention i USA).

Precis som i 2008 års undersökning visar årets att det är familjelivet och ett bra jobb som är viktigast för ungdomarna när de drömmer om framtiden.

Vad som emellertid är anmärkningsvärt i Kairos Futures meddelande, och kanske också i själva undersökningen (som presenteras i augusti), är att frågorna om vad som är viktigast, vad som ger högst status och vad som ger mest respekt hanteras som vore de en och densamma.

Bland 15-19 åringar generellt sett i Sverige ser rangordningen av framtidsdrömmarna ut så här:

Att få ett bra jobb, 62%, Att hitta den rätta, 53%, Att få barn, 44%, Att få ett fint boende, 38%. Familjelivet är också det som ger högst status – om man lyckas hålla ihop det. Enligt 15-19 åringarna är det nämligen förmågan att vara en god förälder (56%) och att lyckas hålla ihop en familj i många år (39%) som förtjänar mest respekt. Dessa familjeaspekter är värda mer respekt än att exempelvis skapa sig en förmögenhet, vara allmänbildad eller att uppnå andra typer av framgång som artist eller inom bl.a. idrottslivet, arbetslivet eller politiken.

Skulle det vara så att väsentlighet sammanfaller med respekt som i sin tur sammanfaller med status har verkligen en liten värld uppstått. Skulle det vara så att fenomenen inte är identiska utan bara behandlas så av företaget, kan man undra vem det egentligen är som behöver en grundkurs i omvärldsanalys.

Daniel Braw