Mellan idealiskt och outhärdligt
”Ett av många problem med svensk försvars- och säkerhetspolitik är att den aldrig förhåller sig till realiteter”, skrev folkpartistiske riksdagsmannen Allan Widman i ett debattinlägg tidigare i somras.
I de flesta länder är säkerhet och nationellt oberoende centrala och allvarliga frågor. Man bryr sig mindre om stolta deklarationer och andras artiga komplimanger. Deras överväganden styrs av just fakta på marken.
När det gäller värnplikt, Nato och alliansfrihet är det utan tvivel så. Men hur är det med Afghanistan? Målet med det svenska engagemanget, senast fastslaget i regeringens nya strategi, är att
Sveriges engagemang ska stärka Afghanistans förmåga att upprätthålla stabilitet och säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter samt erbjuda sina invånare möjligheter att förbättra sina levnadsvillkor och en rättvis och hållbar utveckling.
Det var mycket på en gång. Men hur trovärdigt är det att hålla fast vid denna tro på att alla goda ting är möjliga när den amerikanska administrationen har förlorat den? I en artikel i senaste numret av tidskriften Foreign Affairs argumenteras det för att framgången måste omdefinieras för att kunna uppnås:
Success in Afghanistan will thus mean arriving at an intermediate end state, somewhere between ideal and intolerable.
Det är ganska långt från vad den svenska regeringen hoppas på, men sannolikt desto närmare vad det i slutänden kommer att bli under Obama. Och då har Sverige ännu en gång misslyckats med att förhålla sig till realiteter.
Daniel Braw
