Frågan om att euroländer som missköter sig ska kunna riskera att förlora sin rösträtt ska utredas, skriver Lotta Hördin med anledning av EU:s senaste toppmöte. EU kommer också att skärpa kontrollen av hur unionens budgetregler följs. Merkel utsågs därmed till toppmötets segrare, och såg glad ut när hon lämnade mötet. Hon hade ju förankrat sin linje, visserligen mot vissa eftergifter, hos Frankrikes Nicolas Sarkozy och var förmodligen tämligen säker på att få igenom de viktigaste kraven. Nu återstår att se hur det här ska förverkligas. Det krävs nämligen ändringar i fördraget. EU-ordförande Herman Van Rompuy får i uppdrag att ta fram ett förslag som ska vara klart till nästa toppmöte i december. Men den allra viktigaste frågan är: kommer förändringarna att räcka?

Schweiz har inte gjort sig känt för att vara särskilt progressivt när det gäller jämställdhetsfrågor, skriver Matilda Sommelius, som i sin krönika tar utgångspunkt i att det nu är kvinnlig majoritet i den schweiziska regeringen, fyra av sju. På federal nivå infördes kvinnlig rösträtt först 1971. Kantonerna, den regionala nivån med stor självständighet har infört kvinnlig rösträtt vid olika tidpunkter, men sist ut var Appenzell Innerrhoden i nordöstra Schweiz, där kvinnor fick rätt att rösta först 1990! Andel kvinnor i parlamentet som består av ett tvåkammarssystem uppgår idag i Schweiz till 22 respektive 29 procent. Vad jag förstår har inte den kvinnliga frammarschen i politiken föregåtts av åtgärder som till exempel socialdemokraternas ”varannan damernas” i Sverige på 90-talet.

Boris Johnson är ingen karriärpolitiker: han är före detta chefredaktör för en konservativ tidskrift, skriver Elisabeth Braw i sin  krönika från London. Med sin Emil i Lönneberga-kalufs ser han inte heller precis som en traditionell makthavare. Tvärtemot alla förväntningar har den oortodoxe Johnson – eller Boris, som han allmänt kallas – dock gjort sig fenomenalt populär i London.  Johnsons senaste initiativ är att få London-borna att cykla. I somras byggde staden särskilda cykelställ vid vartannat gathörn, och numera kan man hämta sig en cykel när man vill. Cyklar man i mindre än en halvtimme är färden gratis. För att minska kostnaden säkrade Johnson 25 miljoner i sponsringspengar från banken Barclays, vars blåa logga nu pryder cyklarna.

En lång rad av de skolförändringar som alliansregeringen genomfört hade mått bättre av en bred politisk förankring som borgat för en lång hållbarhet, skriver Lotta Hördin. Nu blev det inte så med det förra parlamentariska läget. Mot den bakgrunden är det glädjande att det nu sträcks ut händer både från höger och vänster. Utbildningsminister Jan Björklund har bjudit in S och MP till överläggningar om en översyn av reglerna för friskolorna. Det handlar om kvalitetskrav och kontroll, och om friskolornas vinster. Att inte Vänsterpartiet är inbjudet beror enligt Björklund på att de överhuvudtaget inte kan tänka sig att friskolor får ta ut någon vinst. En rimlig inställning. Det måste ju ändå finnas förutsättningar för att komma överens.

Att moderata partisekreteraren Sofia Arkelstens moraliska kompass visar rätt är helt centralt, skriver Sven-Åke Olofsson. På ett plan är hon jämte Fredrik Reinfeldt sitt partis viktigaste person. Hon ska hålla ihop partiet och utveckla det. Partisekreteraren svarar så att säga för ordningen i partiet, dithän att hennes företrädare petade i klädkoder och annat. Och när andra trampar fel skickas partisekreteraren fram för att kommentera. Hon förutsätts utveckla partiet vidare och detta kan naturligtvis inte ske om förtroendet för hennes person inte är intakt. Det finns för Arkelsten inte utrymme för fler avslöjanden kring bjudresor och annat.

När Mona Sahlin i går besökte Malmö där nerverna är på helspänn efter en rad vapendåd, passade hon och partiet på att lägga fram ett förslag om skärpt vapenlag, konstaterar Sven-Åke Olofsson.  Minimistraffet ska höjas för grovt vapenbrott från sex till tolv månader. Polisen ska få använda telefonavlyssning i spaningarna. Den som olovligen förvarar skjutvapen ska bestraffas. Dessutom vill man se en amnesti för den som frivilligt lämnar in vapen. Allt är befogat som en allvarlig signal om hur samhället ser på vapenbrott. Men med undantag för telefonavlyssningen ger det knappast signaler om effektivare polisarbete om nu inte hoppet ska ställas till en ny polisorganisation, som S vill ha. Amnestin leder i regel enbart till att laglydiga människor lämnar in ärvda vapen och annat.

Det kan stiftas lagar och skapas regler, det kan ges kurser i inte bara i omvårdnad utan också i etik och moral, men allt detta är inte så mycket värt om det inte varje dag, i varje arbetssituation blir någon omsättning i praktiken, skriver Lotta Hördin apropå äldrevårdsskandalen i Kumla. Naturligtvis behövs regelverken och utbildningen men det behövs sannerligen också ett gott och aktivt ledarskap ute på boendena.

 I går gick allmänna motionstiden ut, alltså den tid när riksdagsledamöterna kan lämna förslag om allt möjligt, konstaterar Ingrid Runsten. De flesta avslås så småningom, några få blir verklighet. Men det är samtidigt en av de chanser som en riksdagsledamot har att väcka debatt och så frön för framtiden.  Efter en liten simtur i motionsfloden, speciellt inriktad på de motioner som producerats av de nordvästskånska ledamöterna, kan konstateras att vissa skriver mycket, andra inte alls. Vilka som gör vad går lätt att kolla på riksdagens hemsida (www.riksdagen.se). Men kvantitet och kvalitet behöver som alla vet inte vara samma sak.

Många banker har lönat trogna kunder illa genom höga avgifter och överförsäljning av allehanda produkter på den mer seriösa rådgivningens bekostnad, skriver Sven-Åke Olofsson. Bankerna har allt intresse i världen av trogna kunder och bör anstränga sig mer för att vi så ska förbli. Fasthållandet vid en bank bör bygga på stabilare grund än att vi drar oss för besväret att byta. Relationen till kunden får inte vara så ytlig att denne först måste hota med att byta bank innan man erbjuds en förmånligare förvaltning.

 Det finns en bild av Sverige som ett land fritt från mutor och bestickning, skriver Lotta Hördin. Sådant sysslar man med i andra länder, inte här. Och visst, jämförelsevis tillhör vi fortfarande några av de minst korrumperade länderna i världen. Men det finns uppenbara varningssignaler om att allt inte står rätt till här heller. Signaler som måste tas på största allvar och leda till åtgärder.

Kunskap är makt, oavsett om den bärs via nätet eller på andra sätt, konstaterar Ingrid Runsten.  Tillgång till internet är en jämlikhetsfråga bland andra, en viktig sådan, framförallt globalt men också här. Som all annan infrastruktur ska möjligheten att använda internet finnas för alla. Sedan väljer den enskilde själv hur mycket och på vilket sätt. Känslan av utanförskap behöver inte bara bero på att man inte har möjligheter, många kan känna att de inte helt hänger med i en snabb teknikutveckling som är självklar för andra. Men den som inte ens har baskunskaper tillräckligt för att söka information, kontakta myndigheter och betala räkningar via nätet står utanför möjligheter som är självklara för de flesta och därmed lite vid sidan av samhällsutvecklingen.

Med Afghanistanfrågan blir det också ett stopp för det rödgröna samarbetet, skriver Ingrid Runsten. Åtminstone i den här formen som förutsätter att tre partier ska vara överens och binda upp sig. Det är helt logiskt och det bekräftades i går av Mona Sahlin som talade om ett samarbete på ”sparlåga” framöver. ”Vi har ett stort behov, inte minst vi Socialdemokrater av att utveckla vår egen politik, att vara självkritiska, att analysera och förändra politiken, så att vi kan bli ett starkt parti återigen”, sa Mona Sahlin.

Medan Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin talar om ett samarbete på ”sparlåga” och Miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson talar om partiernas behov av att utveckla sin egen politik så låter Vänsterpartiets ledare Lars Ohly som om inte mycket hade hänt. Samarbetet fortsätter, även om det blir annorlunda, säger han.

- Vi fortsätter att ha partiledarträffar varje vecka. Det är inte att ta en paus, säger Lars Ohly till TT

Han utgår också ifrån att det kommer att behövas någon form av rödgrönt samarbete för att utmana regeringen inför valet 2014.

Det är mycket möjligt, men det behöver ju inte nödvändigtvis inrymma Vänsterpartiet.

Ingrid Runsten