I huvudledaren skriver Sven-Åke Olofsson om betydelsen av säkerhetsrådets beslut om sanktioner mot Muammar Gaddafi och hans närmaste krets. Det är en viktig signal, inte bara til Libyens vacklande diktator utan också till andra diktatorer, att säkerhetsrådets medlemsländer kunde enas kring detta. Historiskt har säkerhetsrådet ofta inte kunnat samla sin splittade skara eftersom stormaktsintressen inte gör halt vid övergrepp mot mänskliga rättigheter, skriver Sven-Åke Olofsson.

Dagens debattartikel handlar om polisens trygghetsmätningar som visar på en allt bättre situation i Landskrona och Helsingborg. Och så idag, 25 år efter mordet, minns socialdemokraterna Jan Andersson från Helsingborg och Bengt Silfverstrand från Höganäs, Olof Palme.

När det tycks börja lossna i frågan om en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör och olika regeringsföreträdare som Jan Björklund (FP) uttalar sin entusiasm för projektet, tycks andra regeringsmedlemmar vilja bromsa, skriver Sven-Åke Olofsson. Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) har skrivit en sval debattartikel i Sydsvenska Dagbladet, där hon verkar ta förskott på de utredningar och samtal som pågår i frågan. Hon inleder med en referens till att tankarna på en fast förbindelse är ”intressanta”. Men önskemålen tenderar alltid att överstiga resurserna. Hennes slutsats är att Öresundsbrons kapacitet i första hand måste utnyttjas. Menar hon vad hon säger borde hon alltså snarare utreda Malmö-Köpenhamn än HH-alternativet.

 En politiker som väckte känslor. En politiker som kunde finna ord så skarpa och så exakta att det inte rådde minsta tvivel om Sveriges hållning inför förtryckarregimer och despoter. Men orden kunde också landa hårt och sårande hos inrikespolitiska motståndare. En politiker som förlorade två val i rad och ändå fick sitta kvar. Olika bilder av Olof Palme, skriver Ingrid Runsten. De flesta av oss som är lite äldre minns exakt vad vi gjorde för 25 år sedan när den helt osannolika nyheten nådde oss.

Big society, det stora samhället, är premiärministern David Camerons särskilda hjärtesak, och på senaste tid har han startat en ny enmansoffensiv för att få britterna att förstå att det är en enkel idé som gynnar alla, skriver Elisabeth Braw i sin krönika från London. I Camerons tolkning fungerar det stora samhället som en gammaldags by, där människor gör saker gemensamt, ofta utan betalning. Folk hjälper till i affären eller på biblioteket för att det gynnar alla, inklusive individen själv. Det känns bra att göra något för andra, och dessutom belönas man med nya vänner och bekanta. Den sociala misär ensamheten skapar avhjälps med hjälp av frivilligarbete, och dessutom utförs värdefulla uppgifter.  Man undrar dock om Cameron har upplevt en arbetsplats som sköts av frivilliga. Ingen kan ju tvinga dem att vara där,

Från glada hejarop till en lite mer nykter insikt om att vård och skola inte är vilka marknader som helst, skriver Ingrid Runsten. Det är bra att borgerliga politiker, med utbildningsminister Jan Björklund (FP) som den i detta fallet främste representanten, får en lite mer nykter syn på friskolorna.

Carl Bildts ord om stabilitet i Mellanöstern framstår ur ett arabvärldsperspektiv som mindre välvalda, skriver Daniel Braw.  För är det någonting medborgarna i de mer eller mindre diktatoriska arabstaterna har fått höra till leda, är det ”stabilitet”. Stabilitet är förklaringen till all uppenbar dubbelmoral i den internationella politiken, anledningen till att länder som säger sig vilja främja demokrati i hela världen likafullt stödjer auktoritära regimer som gör allt för att undertrycka oppositioner. Stabilitet rättfärdigar på något vis korruption och tortyr.

Satsningen på nya poliser har varit framgångsrik, skriver rikspolischef Bengt Svensson i ett debattinlägg och är kritisk mot tidningens slutsatser av miljardsatsningen. Han bemöts av Sven-Åke Olofsson som anser att antalet poliser bara är en parameter av flera i effektivitetsdiskussionen.

Det var välgörande att lyssna till brittiske domaren Howard Riddle när han i går motiverade varför Julian Assange ska överlämnas till Sverige för en prövning av de anklagelser om våldtäkt och sexuellt tvång som riktats mot honom, skriver Sven-Åke Olofsson. Inte välgörande i den meningen att domen gick Assange emot utan för att domaren systematiskt petade håll på försvarets sätt att angripa det svenska rättssystemet och dess företrädare. Assanges svenske advokat fick veta att han hade dålig koll och ett vittne att hon gick på hörsägen.

Här i Sverige har utrikesminister Carl Bildt kritiserats hårt för sitt allt för otydliga uttalande om stabilitet och i USA har president Obama kritiserats för att ha reagerat långsamt, skriver Ingrid Runsten. Med rätta, ingen kan veta hur det slutar i Libyen, men att tyrannen måste väck är något som borde ha sagts tidigare. En utrikesministerm eller för den delen en statsminister eller en president gör aldrig fel när han eller hon står upp för demokrati och mänskliga rättigheter och uttalar sin avsky för diktatorer. Också det som kan tyckas självklart måste sägas.

Vi har redan denna debatt i Sverige, till exempel att alldeles för många knäoperationer görs i onödan när till exempel sjukgymnastik och viktminskning skulle vara ett bättre alternativ, skriver Sven-Åke Olofsson. Fetmaoperationerna är ännu inte lika frekventa som i Danmark men på flera områden kan man snabbt hamna i samma politiska resonemang som danskarna, det vill säga att medicinsk behandling ställs mot krav på egna initiativ som viktnedgång och annat. Det här kan ha sina goda inslag men riskerna är också mycket stora. Personer med stor övervikt har det ofta redan mycket svårt och de känner sig utsatta för allt från oförståelse till hån. Om då samhället i form av politiker och sjukvård drar åt tumskruvarna på den enskilde är det sannolikt mer än vad de flesta orkar med.

Wikileaksgrundaren Julian Assange och hans jurister kämpade förgäves mot det svenska utlämningskraven. Utgången var väntad eftersom han kommer att få våldtäktsanklagelserna prövade i en rättsstat. Försvarets försök att blanda in en hypotetisk utlämning från Sverige till USA i ärendet har ingen bäring på vad han eventuellt kan ha gjort sig skyldig till. 

Domaren gick långt i sitt avvisande av försvarets olika argument. Han ansåg också att om brott kan styrkas kan de också vara straffbara i England. Assange har nu sju dagar på sig att överklaga, i annat fall utlämnas han om tio dagar. 

Alla har varit inställda på att det blir en ny runda i de brittiska domstolarna eftersom Assange överklagar domen. Det är alltså en bra bit kvar innan huvudpersonen eventuellt är åter på svensk mark.

Assanges försvarare har varit ytterst aggressiva i sitt misstänkliggörande av den svenske åklagaren och det svenska rättssystemet. Samtidigt är det så att försvaret har rätt att välja sina vapen och att tonläget i brittiska rättsprocesser är betydligt mer uppskruvat än i svenska.

Assange är anklagad för brott på svensk mark, brott som han  sjäv förnekar. Det finns absolut ingenting som talar för att han inte skulle få en rättvis rättegång. Skyldig eller inte skyldig, det avgör domstolen.

Julian Assange har försökt att utnyttja ett opinionsmässigt övertag i en fråga som inte har med hans offentliga verksamhet att göra. I den processen har kvinnorna i målet satts under hård press. Att det i Sverige finns ett starkare rättsligt skydd än i utlandet för kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp, är inget vi ska be om ursäkt för – tvärtom! 

Det finns ingen anledning att spekulera över utgången i en svensk rättegång. Här och nu gäller att Assange ska förhöras på svensk mark och av svensk polis och åklagare och att därefter en bedömning ska göras om det fortsatta rättsliga förfarandet.  Assanges försvarare har byggt upp en associationskedja om att han redan är dömd på förhand och utlämnad till USA. Skulle utlämningar kunna förhindras genom teoretiska antaganden i det oändliga, till exempel att USA vill i sin tur ha Assange utlämnad från Sverige, skulle situationen bli orimlig.

I Sverige är Assange häktad i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt av en kvinna och sexuellt tvång och sexuellt ofredande av en annan, brott han misstänks ha begått under ett besök i Sverige i augusti förra året.

Sven-Åke Olofsson

Upproret i Mellanöstern har skakat världen, skrivit historia, konstaterar Sven-Åke Olofsson. Vad man talar om är främst spridningseffekter i regionen, men vad händer om protesterna i gigantiskt format sprider sig till Kinas och Indiens befolkningsmassor?  Upproret har fler dimensioner. Naturligtvis handlar det om krav på frihet från förtryck. Men det handlar sannerligen också om mat för dagen och utkomstmöjligheter. Ständigt ökande livsmedelspriser pressar de fattiga i världen och missnöjet stegras självfallet. Detta sker i en situation då många människor nås av att upprorsfanan mot makten och missförhållandena höjs i Mellanöstern.

 I stort sett varje organisation som vill mer eller som det krävs mer av har svaret klart; då måste via ha mer pengar eller personal. Handlar det då om samhällsviktig verksamhet tillkommer en annan dimension, skriver Sven-Åke Olofsson. Politiska partier har ett behov av att visa handlingskraft på ett tydligt och snabbt sätt. Polisen är en organisation som vuxit enligt denna logik. Sedan 2006 har vi fått tre tusen nya poliser till en kostnad av ytterligare 3,4 miljarder. Den fråga som då infinner sig är vad skattebetalarna fått för pengarna. Enligt en granskning som Dagens Nyheter genomfört har effekterna i princip uteblivit. De redan låga uppklarningsprocenten har i de flesta fall blivit ännu lägre.

Frågan är trots allt om man inte borde lösa licensfrågan en gång för alla genom att skattefinansiera public service helt och hållet, skriver Sven-Åke Olofsson apropå att SVT:s vd Eva Hamilton vill utöka avgiften till att även omfatta nätanvändare. Om man anser att skattefinansiering innebär en risk för statlig styrning finns det i så fall många andra risker som måste värderas, till exempel ytterst den att en politisk majoritet beslutar sig för att slopa public service.

Utöver den förfärliga händelseutvecklingen i Libyen (se föregående blogginlägg) skriver Sven-Åke Olofsson i dag om vår relation till pensionsdagen och att våra politiker vill att vi ska jobba längre. Det är inte lätt att samla en nation kring det som behöver göras. Särskilt gäller detta om vad man diskuterar inte är aktuellt i realtid för många. Till exempel att höja pensionsåldern eller att jobba mer. I Sverige har politikerna länge talat sig varma för en sådan lösning. Många har också tagit vara på att förlänga yrkeslivet i takt med att möjligheten funnits där. Nu väntar vi på att gränsen ska höjas till 69 år eller att den helt enkelt får flyta uppåt.Så länge allt detta är frivilligt, det vill säga att tidsgränserna generellt ligger fast men att den enskilde har möjlighet att tänja på dem, är det här inte kontroversiellt. Men i samma stund som den lagstadgade gränsen för pensionering flyttas fram blir det så, var så säker.

Libyens diktator Muammar Gaddafi har suttit vid makten i 41 år. Diktatorer lämnar inte ifrån sig makten utifrån ett rationellt tänkande, till exempel att blodspillan blir för stor. Det hopp som finns kan knytas till att Libyens militär och maktelit byter sida i sådan utsträckning att Gaddafis bas eroderar och att han då ser flykt ur landet som enda möjligheten.

På måndagskvällen intensifierades rapporter om att situationen är ytterst kritisk och på randen till inbördeskrig. Regimen trappade under dagen upp våldet ytterligare. Upprorsgrupper anses ha kontroll över viktiga centra och områden i landet. Diplomater hoppar av. Militärer flyr ur landet, bland annat har jaktflygplan landat på Malta där piloterna ansökt om asyl. Allt detta blandat med uppseendeväckande uppgifter om att regimtrogna förband atackerade demonstranter med beskjutning från flygplan och helikoptrar. Men någon bekräftelse på vad många hoppas på, att Gaddafi skulle ha flytt landet, kom inte.

 Muammar Gaddafis pendling mellan stöd åt terrorism, märkliga ledarstilar, försök att återställa förbindelser med omvärlden och återigen utmanande maktpolitik, gjorde under många år ett förvirrat intryck.

 Rapporterna från Libyen är förfärande. Civila, obeväpnade människor har beskjutits, sårats och dödats. Sjukhus är överfulla. Allt naturligtvis en funktion av att militären inte, som i Egyptens fall, förhållit sig i stort sett passiv. Å andra sidan kom snabbt olika rapporter om att militära enheter efter en inledande konfrontation bytt sida. Kommer inte ett snabbt avgörande kan upprorets fortsättning kräva oerhörda offer. En oklar faktor, en av många, tycks vara hur mycket Gadaffi stödjer sig på legosoldater och vilken grepp hans trogna egentligen har om krigsmakten i stort.

 När dominospelet fortsätter att rulla i Mellanöstern och driver undan ledarna uppstår återigen frågan vad EU, USA och enskilda nationer kan göra. Först och främst måste det otvetydigt slås fast att man inte kommer att ha relationer med våldsregimer och att man ska medverka till att dess ledare ställs till svars. Allt stöd ska ges för att demokrati och medborgerliga rättigheter återupprättas. Dessutom måste storskaliga hjälpprojekt initieras, kanske i FN:s regi, som syftar till att höja vanliga människors levnadsstandard i regionen.

 Demonstranterna har mötts av massivt våld men att regeringen var ytterst trängd framgår av ett tv-tal som Gaddafis son höll. Löften och hot blandas.

 – Vi står vid en korsväg. Antingen säger vi att detta är Libyen och vi ska ha reformer och äkta demokrati… Eller så griper vi alla till vapen, sade Sayf al-Islam i talet.

 Regimen gjorde långt före talet sitt blodiga val, grep till vapen mot den protesterande befolkningen. Den signal som nu går till andra auktoritära regimer i Mellanöstern är tydlig. När det folkliga upproren når en för regimerna kritisk massa kan de stå maktlösa. Samtidigt är upproren början på en ny process som inte har något garanterat lyckligt slut även om vi alla hoppas på det. Nästa skikt i de gamla ledningsstrukturerna gör allt för att hänga sig kvar samtidigt som demokratiska krafter inte är formerade för ett snabbt maktövertagande.

Sven-Åke Olofsson

Tiden när kommunerna kunde vinna framgångar genom att bjuda över varandra i konkurrens om nya företagsinvesteringar är sedan länge över, skriver Ingrid Runsten. En betydligt bättre strategi är att se över kommungränsen och att samverka regionalt. Så rör sig människorna, de känner ofta lika stor samhörighet med orten där de arbetar eller studerar som med orten där de bor. Och viktigast är att kunna ta sig mellan dessa orter, smidigt, säkert och i rätt tid.

Låt oss vara tydliga med att en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör inte utesluter andra fasta förbindelser över Öresund, skriver företrädare för Socialdemokraterna i nordvästra Skåne och regionen i ett debattinlägg. Öresundsbornas visioner och behov är det som styr byggandet och utformandet av infrastrukturen över och kring Sundet. Det vore förödande att idag inta ståndpunkten att själva förbindelsen är målet. Men en HH-förbindelse är prioriterad och något som vi socialdemokrater vill se förverkligad så fort som möjligt.