Ledarbloggen

För exakt 20 år sedan idag undertecknades ett historiskt avtal mellan USA och Sovjetunionen om nedrustning av de båda ländernas kärnvapenarsenaler. USA:s dåvarande president, George Bush d.ä., kallade avtalet ”a significant step forward in dispelling half a century of mistrust”. Michail Gorbatjov å sin sida påpekade att det fortfarande återstod mycket att göra – och det gör det dessvärre fortfarande.

Daniel Braw

Nyheterna från Pakistan är ofta negativa: de handlar om sådant som talibaner, drönarräder och terrordåd. Desto större anledning då att uppmärksamma positiva fenomen – som Sachal Music i Lahore, vars jazzinspelningar har blivit populära närmast över en natt.

Daniel Braw

Ring, e-posta, twittra, tryck på Washington, har USA:s president Barack Obama uppmanat de amerikanska medborgarna. För det hastar: i början av nästa vecka måste staten börja ställa in betalningar, om inte kongressen dessförinnan hinner komma överens om att höja det så kallade skuldtaket, skriver Daniel Braw i dagens huvudledare.

Statsminister Jens Stoltenberg slog an tonen redan sent den där fredagskvällen då vidden av terroristens framfart ännu inte var helt känd, skriver Lotta Hördin. Och när omfattningen stod klar på lördagsmorgonen stod Stoltenberg lika fast i sin tro på det öppna och demokratiska samhället. Illdådet ska inte kunna rucka på detta. Rättssamhället ska fortsätta fungera, även en terrorist har rätt till en försvarsadvokat. Jens Stoltenberg har lyckats vara medmänniska, statsminister, statsman och politisk ledare – allt på en och samma gång. Och hans hållning är så långt man kan komma i från George W Bush reaktion djupt präglad av hämnd efter 11 september i USA.

Denna vecka var Rupert Murdoch, vars synder så engagerade Storbritanniens opinionsbildare, inte längre intressant, skriver Elisabeth Braw. Nu gällde deras uppmärksamhet Norge och Anders Breivik. (Intresset för Murdoch återuppväcks naturligtvis när nyheterna från Norge blir färre.) Återigen visade kommentarerna att alla nyheter är lokala, och är de inte det skapar man en lokal vinkel. Inte överraskande var Storbritanniens egna etniska blandning en omedelbar anknytningspunkt.

Anders Behring Breiviks influenser har fått stor uppmärksamhet, huvudsakligen de politiska. Och att det fanns sådana är helt uppenbart: hans manifest består till närmare hälften av andras texter.

Men också på det estetiska planet har han, som ett barn av sin tid, ägnat sig åt att kopiera och klistra in. De bilder han spred av sig själv före terrordåden var del av hans själviscensättning, men följde vissa förebilder. Här är hans inspirationskällor emellertid något mer oväntade – några av de senaste årens skolmördare, till exempel, och de våldsbenägna islamister han utgav sig för att vilja bekämpa. Till danska Information säger konsthistorikern Mikkel Bolt Rasmussen:

Anders Behring Breivik er blot seneste eksempel på eksistensen af en global visuel frygtkultur, hvor unge mænd iscenesætter sig som krigere på en korstogsagtig mission, og hvor man låner referencer og stilistiske greb på tværs af ideologier og politiske agendaer.

Mikkel Bolt Rasmussen säger också:

Det iøjnefaldende ved såvel Breivik som skoleskyderne og de islamistiske London-terrorister er graden af selviscenesættelse og den cut and paste-mæssighed, der er over aktionerne og propagandaen: Drengeværelseagtige referencer til korstog, soldater og en masse potente symboler fra videospil, film og andre populærkulturelle udtryk.

Här hopar sig ironierna. Inte bara imiterar en enligt egen utsago kristen, kulturkonservativ patriot islamistiska fanatiker, utan tillhopa visar de sig också trots sin avsky för samtiden vara djupt präglade av den. När de ska formulera sin avsky, är det bara samtidens uttryckssätt och poser de har tillgång till.

Daniel Braw

Apropå frågan om landsfaderskapet skriver Stigbjörn Ljunggren på Nyheter24:

Vi vill vara såväl originella som tillhöriga. Men inte nationen, utan grupper som vi själva väljer. På tillfällig basis. Detta kallas för ”fragmentisering” av några, eller ”tribalisering” av andra. Tanken att statsministern, tillsammans med de andra folkvalda, skulle styra riket som en kapten styr skutan förefaller löjeväckande.

Men som så ofta med trender är utvecklingen inte entydig. Mona Sahlin beskrev sig utan att väcka särskilt mycket löje vid det senaste valet i just sådana nautiska termer:

Sverige behöver skeppare och styrmän som är erfarna, kunniga och verklighetsförankrade. Modiga skeppare som inte skyller ifrån sig, eller skyller på media så fort de blir trängda.

Och som Expressen påpekar är det inte så länge sedan det uppstod verkliga behov av samlande figurer, och dessa figurer verkligen framträdde. Ännu ett uttryck för ”upplysningens romantik”, möjligen.

Daniel Braw

Var är Fredrik Reinfeldt? Det är en fråga som har ställts av många i spåren efter terrordåden i Norge, skriver Daniel Braw. Vad kritiken handlar om är något mer diffust, men inte fördenskull mindre viktigt, än praktiska arrangemang. Det handlar om känslor, symboler och intryck. Det handlar om behov som annars inte kommer till uttryck särskilt ofta – och som faktiskt går på tvärs med hur samhället annars utvecklas.

Turerna omkring olycksdrabbade Saab fortsätter, senast med olika bud om huruvida miljardären Antonov är helt utesluten som ägare eller inte. Frågorna är många och bör inte förbli obesvarade. Det är dags för näringsminister Maud Olofsson att ta till orda, skriver Lotta Hördin.

Dagens debattartiklar handlar om vuxenmobbning och hur den svenska skolan ska bli bättre.

De norska flaggorna har varit många på Facebook under den senaste veckan; de har ersatt de vanliga profilbilderna, som annars syftar till att framställa personen i bästa möjliga ljus.

Men kanske fyller flaggorna, utöver att uttrycka sympati, samma funktion? Det har blivit ”almindeligt”, som danska Information skriver, att ”for en kortere eller længere periode at låne sin identitet ud til en større sag. Og dermed vise andre, at man er et godt og empatisk menneske.” Medievetaren Jakob Linaa Jensen säger:

På den ene side handler det om at vise spontan deltagelse, men samtidig er det også en måde at positionere sig selv på. Det er på en og samme tid en egocentrisk og filantropisk adfærd. [...] Det handler om at knytte sig selv sammen med den gode sag.

I detta uppstår också ett visst grupptryck. När det är så enkelt att ”knytte sig selv sammen med den gode sag”, vilka legitima skäl kan det då finnas att inte göra det? Psykologen Lars Lundmann Jensen säger:

Nogle er simpelthen bange for, at andre skal tænke, at de er ligeglade med tragedien, hvis ikke de eksplicit viser deres deltagelse. I den forstand er adfærden på Facebook meget normativt styret. Det handler ikke om, at man føler noget særligt, men mere om, at man er bange for, at andre skal se ned på én.

Aftonbladets Fredrik Virtanen påpekade detta på ett tidigt stadium (”Terrorn ger VM i empati på Twitter”), och reaktionerna blev därefter.

Daniel Braw

Den norska förmågan att hantera förra veckans terrordåd, både samhälleligt och politiskt, har imponerat. Också sjukvården tycks ha fungerat exemplariskt. I tidningen Dagens Sjuksköterska berättar den svenska sjuksköterskan Inger Wästlund Oledal om hur ”fullständigt overkligt” väl organisationen fungerade. Anställda som nyligen lämnat sjukhuset för att gå på semester vände tillbaka efter en halvtimme för att börja jobba igen när beskedet om bombattentatet i regeringsbyggnaden kom.

Det var en upplevelse av stora mått, men det gick som på räls. [...] Teamledaren pekade med hela handen – gå dit och dit. Han hade kunskap om vilka som var på ingång. Han dirigerade verkligen och alla var kavlugna, det var ingen panik.

Daniel Braw

En av de mer uppseendeväckande analyserna av statsminister Fredrik Reinfeldts förment frånvarande hållning till terrordåden i Norge kommer ifrån S-politikern C G Carlsson i Luleå:

Vad det beror på kommer vi troligen aldrig att få ett ärligt svar på. Men vi har en obehaglig känsla av att vår ledande person tagit politisk ställning i denna hemska situation. Det var ju vänstersidans människor – inte minst unga och lovande socialdemokratiska personer i Norge – som drabbades, och då kan inte en tydlig Högerälskare över huvud taget uttala sig och visa någon som helst medkänsla, sympati och sorg över det som hänt. Vad som nu visar sig är dels Reinfeldts tydliga avsky mot ett socialistiskt eller socialdemokratiskt parti, dels hans syn på eller acceptans av Högerextrema åsikter och handlingar.

Detta är djupt oroande och skapar nya tankar om den innersta synen på samhället hos vår ledande minister. När politiken är som sämst i ett parti, då blir den på detta sätt!

Den påminner på ett sätt om vad som skedde i Nazi-Tyskland under andra världskriget! Man skall inte hysa medkänsla för de politiska motståndare som lider och har det svårt!

Något större omdöme ger det inte intryck av.

Daniel Braw

”Sedan augusti 2009 har 77 600 nya jobb för unga tillkommit, vilket betyder att regeringens satsningar på ungdomsarbetslösheten fungerar”, kan man läsa på Moderaternas hemsida. Rimligen borde det heta satsningar på åtgärder mot ungdomsarbetslösheten – annars vore tillkomsten av nya jobb ett misslyckande. Men i alla händelser är kopplingen mellan en regerings satsningar och den ekonomiska utvecklingen sällan så direkt. Faktorerna är betydligt fler än så, skriver Daniel Braw i dagens huvudledare.

Opinionen mot Saltkristallerna är värd att ta på allvar men det är ändå inte självklart att just en folkomröstning är den bästa vägen att gå, skriver Lotta Hördin. Det bästa vore om politikerna visade mod, vågade ta steg tillbaka och så att säga började om från början. Det kan till exempel handla om att slå in på en ny väg, och införliva planerna på en konferensanläggning med dem för H+området. Och ta en ny funderare på hur tomten mellan Ångfärjestationen och Dunkers kulturhus ska användas.

Det finns ingen kollektiv skuld, skriver Jan Andersson (S) på debattplats apropå terrordåden i Norge. Mördaren bär ansvar för sina handlingar. Men samtidigt ska vi inte stå passiva när främlingsfientlighet och högerextrema åsikter sprid på nätet eller från talarstolar. Risken finns att dessa idéer vinner ett bredare fotfäste än i dag om vi är passiva och inte reagerar. Vi ska möta högerextremismen genom en öppen debatt och aldrig låta åsikterna stå oemotsagda.