Ledarbloggen

I programmet Övernaturligt, om ”spöken, andar och de som pratar med den andra sidan”, har gjorts ett synnerligen lyssningsvärt avsnitt om spöken inom den offentliga sektorn och medier som betalas med skattemedel. Politiken på detta område är, som programmakarna finner, lite oklar: i en kommun står skattebetalarna för notan när ett medium driver ut spöket ur ett jourrummet, i en annan Lex Sarah-anmäls personal som gör precis samma sak.

I fallet där kommunen verkligen tog initiativ till att ett medium skulle ”stänga dörren till andra sidan” kan också två motstridiga hållningar hävdas. Den ena är Humanisternas principiella: ”Det viktiga är att samhället inte tar hänsyn till såna saker utan att vi bygger våra samhällsfunktioner på fakta. När Kalmar kommun väljer att ta in ett medium för att skrämma bort spöken, sanktionerar samhället vidskepelse.”

Den andra är kommunens mer ekonomiskt-pragmatiska: efter att seansen hade genomförts, till en ringa kostnad, upphörde personalen med att hota att säga upp sig. Och för kommuner som konstant kämpar med ekonomin är det inte konstigt att detta argument kan väga tyngre.

Daniel Braw

I huvudledaren skriver Ingrid Runsten om Folkpartiets valanalys och förnyelse. Partiet ska ta fram ett nytt partiprogram i en bred diskussion. Till skillnad från Socialdemokraterna kan Folkpartiet göra detta arbete i viss lugn och ro med en partiledare som sitter säkert och det bör man utnyttja. I sin jakt på fler profilfrågor bör Folkpartiet akta sig för att tappa bort den sociala sidan av socialliberalismen och istället tippa över i allt för mycket ”ordning och reda” .

Lotta Hördin skriver i en Inblick om fasta förbindelser att det behövs mer beslutskraft, vilja och tempo i frågan om en fast HH-förbindelse. Det är bra tryck i det regionala idéarbetet, men på riksnivå i både Sverige och Danmark låter det fortfarande för tamt.

Lördagens Utblick handlar om hur tortyr accepteras i kampen mot terrorismen. I sina nyutkomna memoarer beskriver George W Bush om hur han personligen gav grönt ljus för så kallad waterboarding, en behandling som skapar en drunkningsupplevelse hos offret.

Sven-Åke Olofsson skriver om att man borde pröva frågan om inlåsning rättsligt.  Socialstyrelsens rapport visade att det är vanligt  att patienter för kortare eller längre tid lämnas inlåsta på demensboenden. Socialstyrelsen kallar det hela olaga frihetsberövande. Det är ett brott och i konsekvensens namn borde Socialstyrelsen polisanmäla för att få en rättslig prövning av situationen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fortsätter sina besök ute bland väljarna. Förra veckan var han i Ängelholm och Klippan. I dag fick Växjö besök.

”Sverige behöver fler äldre som arbetar”, sa statsministern vid ett besök på ett tjänste- och bemanningsföretag för pensionärer.

Så är det naturligtvis – också. Men hur ser företagen på de här frågorna? Och hur långt är partierna beredda att främja utvecklingen med skattesubventioner och annat?

Många ser faktiskt fram emot pensionsdagen efter ett långt och i bland hårt arbetsliv. Inte så få känner sig dessutom inte så välkomna längre på sina gamla arbetsplatser när ledningarna vill föryngra och yngre krafter vill fram.

De finns alltså motstridiga känslor inför fortsatt arbete samtidigt som vägarna långtifrån är öppna. åtminstone om den kompetens man har ska utnyttjas.

Det råder inga delade meningar om att den som vill ska ha möjlighet att fortsätta arbeta.  Eller att samhället behöver fler i sysselsättning (läs skattebetalare) åren framöver. Målet är alltså klart. Men medlen? Hur får vi företagen att bejaka denna utveckling? Hur får vi politikerna att skattemässigt bjuda på den guldkant som trots allt krävs? Dessa frågor borde Fredrik Reinfeldt och andra partiledare mera utmana kring.

Sven-Åke Olofsson

Hälso- och sjukvårdsminister Maria Larsson tror att det behövs kommunanställda läkare och tillsätter en utredning. Det tror hon alldeles rätt. Och det är bra att frågan utreds.

I dag vårdas många äldre och svårt sjuka i sina hem. De tas i många fall hand om kommunalt anställda undersköterskor och sjuksköterskor. När läkare behövs finns de antingen på sjukhusen, eller vårdcentralerna och deras huvudman är landstinget. Här uppstår en gräns som säkert sätter käppar i hjulet  i de dagliga rutinerna.

Att också läkare skulle kunna ingå i kommunernas vårdteam vore naturligtvis önskvärt. Helst då läkare med stort kunnande om just äldre människors sjukdomar.

Men även om det blir så och situationen därmed skulle bli lättare för alla inblande återstår det ändå gränser att forcera. Det finns ändå en gräns mellan kommun och landsting, mellan hemsjukvård i kommunal regi och specialist- och akutsjukvården på sjukhusen.

Gränserna är med all sannolikhet en anledning till att många upplever vården som otillgänglig. Mycket vore vunnet om det skapades goda rutiner för hur gränsövergångarna ska se ut, så att man ser till helheten snarare än bevakar sitt eget område och egna konto.

Lotta Hördin