Ledarbloggen

I huvudledaren skriver Ingrid Runsten om Folkpartiets valanalys och förnyelse. Partiet ska ta fram ett nytt partiprogram i en bred diskussion. Till skillnad från Socialdemokraterna kan Folkpartiet göra detta arbete i viss lugn och ro med en partiledare som sitter säkert och det bör man utnyttja. I sin jakt på fler profilfrågor bör Folkpartiet akta sig för att tappa bort den sociala sidan av socialliberalismen och istället tippa över i allt för mycket ”ordning och reda” .

Lotta Hördin skriver i en Inblick om fasta förbindelser att det behövs mer beslutskraft, vilja och tempo i frågan om en fast HH-förbindelse. Det är bra tryck i det regionala idéarbetet, men på riksnivå i både Sverige och Danmark låter det fortfarande för tamt.

Lördagens Utblick handlar om hur tortyr accepteras i kampen mot terrorismen. I sina nyutkomna memoarer beskriver George W Bush om hur han personligen gav grönt ljus för så kallad waterboarding, en behandling som skapar en drunkningsupplevelse hos offret.

Sven-Åke Olofsson skriver om att man borde pröva frågan om inlåsning rättsligt.  Socialstyrelsens rapport visade att det är vanligt  att patienter för kortare eller längre tid lämnas inlåsta på demensboenden. Socialstyrelsen kallar det hela olaga frihetsberövande. Det är ett brott och i konsekvensens namn borde Socialstyrelsen polisanmäla för att få en rättslig prövning av situationen.

DN tar i dag på ledarplats upp en intressant dimension när det gäller Socialstyrelsens nattliga inspektion av olika demensboenden i svenska kommuner.

–Per-Anders Sunesson från Socialstyrelsen sade i gårdagens DN att de upptäckta inlåsningarna är ett olaga frihetsberövande. Han kan dock inte svara på om Socialstyrelsen kommer att göra någon polisanmälan. Men detta borde prövas rättsligt, skriver DN.

Så är det. Socialstyrelsen borde göra en anmälan eller åklagare borde ta upp detta på eget initiativ.

Frågan om inlåsning i vården är mycket svår. Många äldre är helt enkelt så sjuka att de måste skyddas från att sätta sig i farliga situationer, till exempel att vandra ut i mörkret en kall vinternatt. Att dörrar är låsta är ofta helt enkelt en skyddsfråga. Men inlåsning kan bara accepteras om det på avdelningen hela tiden finns personal närvarande som kan hjälpa eller i förekommande fall ta ställning till olika önskemål.

Att låsa in sjuka människor utan att det ständigt finns personal kring de sjuka äldre är ett olaga frihetsberövande. Och detta måste självfallet ett rättssamhäle reagera mot.

Sven-Åke Olofsson

På sex av tio demensboenden i landet låser personalen in de äldre och överger dem på natten. Eller rättare sagt detta är det val kommunerna lämnar vårdpersonal med.
Det framgår av Socialstyrelsen oanmälda inspektion i början av november på 94 demensboenden i 48 kommuner.
– Det är oanständigt att äldre och sjuka ska ha det så här, säger Per-Anders Sunesson, chef för tillsynsavdelningen, till Dagens Nyheter.
Helt bortsett från att det inte är tillåtet att låsa in dementa är det en upprörande behandling av en av de svagaste grupper vi har i samhället, en pågående skandal i vårdens Sverige. Äldreminister Maria Larsson (KD) säger att man länge har misstänkt att det finns brister in om äldrevården. Misstänkt!? Hur det har stått till på sina håll har länge varit känt genom mediernas rapportering och olika avslöjanden.

En demensavdelning ska ha personal på plats dygnet runt, ingenting mindre är godtagbart. Är inte kommunerna beredda att ta detta minimum av ansvar och medmänsklighet måste regeringen tvinga fram det. Anhöriga har i detta sammanhang en viktig uppgift. Hur är det möjligt att tiga om man vet att en svårt sjuk anhörig är inlåst utan tillsyn på natten? Har vi trubbats av så till den milda grad att vi bara vänder bort blicken…

Sven-Åke Olofsson

Läser i Svenska Dagbladet om Ingegerd Paulsson, 76, och boende i Stockholm, som i valfrihetens namn kan välja mellan 78 privatägda och två kommunalt drivna hemtjänstföretag nu när hon är beroende av att få hjälp flera gånger om dagen. Men som kallar valfriheten för en illusion. Och menar att det inte är brist på alternativ, det är brist på tid. ”Vården är lika bra eller lika dålig i princip när det gäller alla företag. Huvudfrågan är ju att ge människorna, brukarna , tillräckligt med tid”, säger Ingegerd Paulsson.

Så sant så. Vad är valfriheten värd om man det man har att välja mellan erbjuder, i det här fallet, samma hemtjänstservice. Ingenting, skulle man vilja säga.

Det talas så vacker och brett om hur äldre ska kunna välja vad de vill ha hjälp med. Men Ingegerd Paulsson pekar på en viktig faktor. Man måste också kunna bestämma kvaliteten på det man får, och den hänger förstås samman med tiden som ges.

Valfrihetsdebatten blir ofta alltför förenklad, och kan tyckas så enkel. Men det är den inte. I dag har vi en massa telefonbolag att välja på, och det är möjligt att det har pressat vissa priser. Men pengar är inte allt. Hur är det med servicen? Med tillgängligheten? Och tydligheten? Känslan som lämnar en är ju att allt som oftast är företagen bara intresserad av att sälja och binda upp kunderna så mycket och så länge som möjligt. Inte att ge support och vara serviceinriktade.

Lotta Hördin