Oswaldo Payá – En viktig röst för demokrati

23 juli, 2012 klockan 13:41

Som medborgare i ett land som Sverige är det lätt att ta demokrati för given. Det är den inte. Rätten att yttra sig fritt och vara i opposition är långt ifrån självklar.

Oswaldo Payá, mångårig demokratiaktivist på Kuba, var en av de många som visste det väldigt väl. I söndags omkom han i en bilolycka tillsammans med ytterligare en kubansk aktivist. Med i bilen fanns också en spanjor och Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Aron Modig som skadades lindrigt. Modig var där för att visa solidaritet i den kubanska kampen för demokrati.

Ett av Payás mest uppmärksammade projekt var den namninsamling han lyckades skapa med över 10 000 underskrifter för att – enligt konstitutionen – få nationalförsamlingen att behandla ett antal lagförslag. De gällde bland annat stärkt yttrande- och organisationsfrihet och friare val. Några diskussioner i nationalförsamlingen blev det inte. Men Oswaldo Payá fortsatte ändå. Fortsatte när 75 journalister, politiker och bibliotekarier år 2003 fängslades för sin kamp för demokrati. Fortsatte trots förföljelse och ständiga påtryckningar från regimen.

Payá var viktig i kampen för demokrati och en påminnelse om behovet av att den fortsätter. Inte bara på Kuba – ingenstans är friheten garanterad.

Johanna Sturesson

Dela

Politiker på två hjul

17 september, 2011 klockan 13:13

Cykling blir allt mer trendigt. Det ligger i tiden att städer vill bli mer cykelvänliga. I det alltid så intressanta radioprogrammet Stil talar man i veckan om cykling och mode. Och gör förstås ett nedslag i cyklarnas Köpenhamn.

I samband med fredagens dronningrunda efter valet fanns ett charmigt inslag av det miljövänliga slaget. Partierna kallades till drottningen för att berätta vem de önskade som regeringsbildare. Radikale venstres Margrethe Vestager liksom företrädarna för Venstre kom cyklande till Amalienborg för att meddela sina önskemål. Slottsportarna slogs upp och cyklarna leddes in för att parkeras under tiden som politikerna gick upp till drottningen.

Lotta Hördin

Dela

Fel diskussion

15 september, 2011 klockan 17:19

Traditionsenligt kunde de riksdagsledamöter som så önskade starta gårdagens högtidliga öppnande med att gå på en gudstjänst i Storkyrkan. Till den hade i år utöver en präst från Svenska kyrkan också en rabbin och en imam bjudits in. Detta fick SD:s Jimmie Åkesson att gå i taket.

Men att en gudstjänst är interreligiös, som det uttrycktes i går, är inte så mycket att orda över. Däremot är det märkligt att denna gudstjänst överhuvudtaget anordnas i anslutning till riksmötets öppnande. I ett sekulariserat samhälle som Sverige hör inte en gudstjänst samman med en öppning av ett nytt år i den lagstiftande och folkvalda församlingen.

Lotta Hördin

Dela

Makten och politiken

24 augusti, 2011 klockan 15:32

”Interregnum” kallar sociologen Zygmunt Bauman det tillstånd västvärlen nu befinner sig i; Maciej Zaremba beskriver det så här:

Interregnum är tillståndet när en gammal ordning upphört att fungera – men ingen ny finns i sikte. Den gamla, som varat i över hundra år, tog slut samtidigt med Sovjetunionen och kalla kriget. Fram till dess kuggade ännu Politiken och Makten – ”Power”, i meningen förmågan att uträtta saker – i varandra. Men sedan lösgjorde sig ekonomin från politiken och nästan alla styrmedel upphörde att fungera.

Dysfunktionaliteten har snarare ökat än minskat, och framstår nu under skuldkrisen som mer eller mindre total. I en debattartikel i Laholms Tidning förordar Kajsa Borgnäs vid Arbetarrörelsens tankesmedja, också med hänvisning till Baumans tankar om interregnum, Håkan Juholts politik framför Fredrik Reinfeldts. Statsministern har ett passivt förhållningssätt till politikens maktlöshet, medan Juholt åtminstone försöker verka för att politiken och makten åter ska kugga i varandra.

Frågan är bara om Sveriges riksdag är rätt forum. Skilsmässan mellan politiken och makten har inte minst med alltings globalisering att göra, och själva problemet är att de existerande politiska strukturerna – riksdagen inräknad – inte råder över globala rörelser och de globala politiska instrumenten saknas. Bauman säger:

Kom inte och påstå att det finns en internationell politik. Den är ett skämt. Det finns ministrar som träffas och skriver på konventioner. Den som skrivit på måste lyda, men den som låtit bli eller äger många stridsplan, som USA, kan låta bli. Det är som om man i Stockholm införde nya trafikregler: den som skrivit på måste stanna för rött. Men alla andra får köra som de vill. Så ser världen ut nu för tiden.

Daniel Braw

Dela

Ledarskapet som försvann

23 augusti, 2011 klockan 19:30

Att uppröra sig över bristen på politiskt ledarskap när det gäller den ekonomiska krisen har blivit en utbredd verksamhet. Bo Lundgren, till exempel, säger sig vara ”besviken på att man inte kan samla sig till en gemensam uppgörelse”. I Dagens Industri skriver Viktor Munkhammar:

Kraven på politiskt ledarskap är stora. Hittills har varken de folkvalda i Europa eller USA levt upp till kraven.

Och i Dagens Nyheter skriver Peter Wolodarski:

Standard & Poor’s underbetyg åt den amerikanska ekonomin är ett underbetyg åt västvärldens politiska ledning, som deprimerande nog får kommunisterna i Peking att framstå som ansvarsfulla.

Jämförelsen med Kina är belysande, eftersom det sannolikt är just skillnaden mellan demokrati och diktatur som avgör vilket slags ledarskap som utövas – långt mer än personliga egenskaper. De politiska ledare i västvärlden som nu försöker hantera krisen har sina egna omval att tänka på, vilket gör dem mindre benägna att satsa på nödvändiga men svårsmälta åtgärder som euroobligationer och överlag ovilliga att stöta sig med sina väljare. Det leder också till att de för en nationell politik när en internationell vore av nöden.

Men det nationella mandatet är också det mandat de har, och deras bristande ledarskap kan lika gärna kallas demokratisk lyhördhet. Kanske är de politiska strukturerna felaktiga eller olämpliga, men det är i så fall en annan fråga. Som de nu ser ut har väljarna ett väl så stort ansvar som politikerna; det torde vara själva idén med ledarskap i folkstyren. Och då får invändningarna som kommer exempelvis från Kina (företrätt av vice utrikesministern Fu Ying) en lite annan touch:

We try to understand why so many governments made so many mistakes. Why do political parties make commitments they cannot fulfill? Why do they spend so much more than they have? Has the West been stagnating since the end of the Cold War? Or has it just become conceited?

Daniel Braw

Dela

När politiken är som sämst

29 juli, 2011 klockan 11:48

En av de mer uppseendeväckande analyserna av statsminister Fredrik Reinfeldts förment frånvarande hållning till terrordåden i Norge kommer ifrån S-politikern C G Carlsson i Luleå:

Vad det beror på kommer vi troligen aldrig att få ett ärligt svar på. Men vi har en obehaglig känsla av att vår ledande person tagit politisk ställning i denna hemska situation. Det var ju vänstersidans människor – inte minst unga och lovande socialdemokratiska personer i Norge – som drabbades, och då kan inte en tydlig Högerälskare över huvud taget uttala sig och visa någon som helst medkänsla, sympati och sorg över det som hänt. Vad som nu visar sig är dels Reinfeldts tydliga avsky mot ett socialistiskt eller socialdemokratiskt parti, dels hans syn på eller acceptans av Högerextrema åsikter och handlingar.

Detta är djupt oroande och skapar nya tankar om den innersta synen på samhället hos vår ledande minister. När politiken är som sämst i ett parti, då blir den på detta sätt!

Den påminner på ett sätt om vad som skedde i Nazi-Tyskland under andra världskriget! Man skall inte hysa medkänsla för de politiska motståndare som lider och har det svårt!

Något större omdöme ger det inte intryck av.

Daniel Braw

Dela

Hot mot demokratin

29 december, 2010 klockan 15:07

En genomgång som TT har gjort visar att kostnaderna för skyddet av regering och riksdag har ökat kraftigt på senare år.
Självklart måste det få kosta, det handlar ytterst om att skydda demokratin. På den nivån, regering och riksdag, är det ett begränsat antal politiker det handlar om. Men ett stort problem är att så många av landets kommunpolitiker får uppleva hot om våld och i vissa fall också faktiskt attackeras. Fortsätter det så kan många fritidspolitiker tveka om uppdraget är värt priset och det är ett smygande hot mot demokratin.

Ingrid Runsten

Dela

Dagens ledarsida

21 november, 2010 klockan 10:34

I huvudledaren skriver Ingrid Runsten om Sveriges förhållande till Nato. I samband med Natos toppmöte i Lissabon blir det tydligt hur nära Sverige står försvarsalliansen. Det är i och för sig ingen nyhet, både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har närmat Sverige till Nato, men det har skett utan att det talats så mycket om saken. Det är dags att sluta hymla och föra en bred politisk diskussion om Sveriges förhållande till Nato. Avgörande för om Sverige ska gå med eller inte är ändå vilken väg Nato väljer framöver. Det gäller bland annat samarbetet med Ryssland, som nu har inletts, och hur man lyckas möta nya tiders hot.

I Söndagskrönikan gör Sven-Åke Olofsson en tillbakablick på Socialdemokraternas ledarval. Inget val av partiledare har varit självklart under efterkrigstiden. Det gäller såväl Tage Erlander, Olof Palme, Göran Persson som Mona Sahlin.

Elisabeth Braw skriver i en Utblick från London om ett kungligt bröllop i spartider och om britternas förtjusning i ceremonier.

Dela

Ledarsidan i dag

20 november, 2010 klockan 11:05

I huvudledaren skriver Ingrid Runsten om Folkpartiets valanalys och förnyelse. Partiet ska ta fram ett nytt partiprogram i en bred diskussion. Till skillnad från Socialdemokraterna kan Folkpartiet göra detta arbete i viss lugn och ro med en partiledare som sitter säkert och det bör man utnyttja. I sin jakt på fler profilfrågor bör Folkpartiet akta sig för att tappa bort den sociala sidan av socialliberalismen och istället tippa över i allt för mycket ”ordning och reda” .

Lotta Hördin skriver i en Inblick om fasta förbindelser att det behövs mer beslutskraft, vilja och tempo i frågan om en fast HH-förbindelse. Det är bra tryck i det regionala idéarbetet, men på riksnivå i både Sverige och Danmark låter det fortfarande för tamt.

Lördagens Utblick handlar om hur tortyr accepteras i kampen mot terrorismen. I sina nyutkomna memoarer beskriver George W Bush om hur han personligen gav grönt ljus för så kallad waterboarding, en behandling som skapar en drunkningsupplevelse hos offret.

Sven-Åke Olofsson skriver om att man borde pröva frågan om inlåsning rättsligt. Socialstyrelsens rapport visade att det är vanligt att patienter för kortare eller längre tid lämnas inlåsta på demensboenden. Socialstyrelsen kallar det hela olaga frihetsberövande. Det är ett brott och i konsekvensens namn borde Socialstyrelsen polisanmäla för att få en rättslig prövning av situationen.

Dela

Alltid rätt

2 juli, 2010 klockan 13:47

En intressant aspekt av presidentvalet i Tyskland — det finns som sagt fler dimensioner än Angela Merkels maktställning — är vad det säger om vänsterpartiet Die Linke. Genom att inte ställa sig bakom socialdemokraternas kandidat, Gauck, såg vänsterpartiet i praktiken till att kristdemokraten Wulff blev vald.

De hade förvisso sina skäl att ta avstånd från Gauck, som ledde så kallade Stasi-Unterlagenbehörde. Die Linke skapades vid en sammanslagning av WASG och PDS, som var en fortsättning på det gamla östtyska kommunistpartiet — det vill säga samma parti som byggde upp kontrollapparaten vars offer Gauck hade ansvaret för att ge upprättelse.

Men därmed har de också väsentligt försvårat alternativet till den nuvarande regeringskoalitionen. I Die Zeit säger den miljöpartistiske EU-parlamentarikern Werner Schulz att partiet vägrar att inse den politiska verkligheten, och har drabbats av ett slags politisk paranoia. Men ”det är inte Gauck som har förföljt dem, det är deras eget förflutna”. Inte lätt att ta till sig för ett parti som alltid hade rätt.

Daniel Braw