Ledarbloggen

Att uppröra sig över bristen på politiskt ledarskap när det gäller den ekonomiska krisen har blivit en utbredd verksamhet. Bo Lundgren, till exempel, säger sig vara ”besviken på att man inte kan samla sig till en gemensam uppgörelse”. I Dagens Industri skriver Viktor Munkhammar:

Kraven på politiskt ledarskap är stora. Hittills har varken de folkvalda i Europa eller USA levt upp till kraven.

Och i Dagens Nyheter skriver Peter Wolodarski:

Standard & Poor’s underbetyg åt den amerikanska ekonomin är ett underbetyg åt västvärldens politiska ledning, som deprimerande nog får kommunisterna i Peking att framstå som ansvarsfulla.

Jämförelsen med Kina är belysande, eftersom det sannolikt är just skillnaden mellan demokrati och diktatur som avgör vilket slags ledarskap som utövas – långt mer än personliga egenskaper. De politiska ledare i västvärlden som nu försöker hantera krisen har sina egna omval att tänka på, vilket gör dem mindre benägna att satsa på nödvändiga men svårsmälta åtgärder som euroobligationer och överlag ovilliga att stöta sig med sina väljare. Det leder också till att de för en nationell politik när en internationell vore av nöden.

Men det nationella mandatet är också det mandat de har, och deras bristande ledarskap kan lika gärna kallas demokratisk lyhördhet. Kanske är de politiska strukturerna felaktiga eller olämpliga, men det är i så fall en annan fråga. Som de nu ser ut har väljarna ett väl så stort ansvar som politikerna; det torde vara själva idén med ledarskap i folkstyren. Och då får invändningarna som kommer exempelvis från Kina (företrätt av vice utrikesministern Fu Ying) en lite annan touch:

We try to understand why so many governments made so many mistakes. Why do political parties make commitments they cannot fulfill? Why do they spend so much more than they have? Has the West been stagnating since the end of the Cold War? Or has it just become conceited?

Daniel Braw

”En gemensam valuta kräver dock inte en gemensam finanspolitik”, skrev Birgitta Ohlsson och Olle Schmidt i en debattartikel för några dagar sedan.

En intressant fråga är hur det kan komma sig att den ekonomiska expertisen (och för den delen ledande europeiska politiker) har dragit en helt annan slutsats av den pågående eurokrisen. ”Problemen har vuxit sig så stora att eurozonen antingen måste skapa Europas förenta stater eller upplösa eurosamarbetet”, har SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist sagt. ”EMU-länderna kommer antingen att gå mot något som liknar en gemensam statsbildning eller i riktning mot ett sammanbrott”, menar Pär Magnusson, skandinavisk chefsanalytiker på Royal Bank of Scotland.

Ett svar skulle kunna vara, som Anna-Karin Hatt skriver, att det ”saknas helt en ekonomisk analys” i Ohlssons och Schmidts euroförsvar.

Det blir istället mycket om samarbete, ledarskap och solidaritet, vilket i ett annat sammanhang – till exempel EMU-omröstningen 2003 – hade kunnat vara övertygande.

Nu, när effekterna av de fundamentala felen i eurosystemets struktur visar sig, verkar det mest verklighetsfrämmande. Som Karin Boye skrev:

Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål! -
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Daniel Braw

På besök i Båstad säger förre statsministern Göran Persson:

Om vi vill behålla euron måste vi koordinera skattepolitiken i Europa. Vi går mot en europeisk federation. Det kanske ligger 30 år bort, men det är inte lång tid när vi talar om den här typen av stora förändringar.

Vilket är precis var EMU-motståndarna har hävdat hela tiden, och Persson liksom många andra förespråkare har betvivlat. I januari 2003 till exempel:

Jag är övertygad om att den stabilitetspakt som vi nu har kommer att se till så att finanspolitiken i de olika länderna går att hålla ihop utan att man för den skull har en federation. Det är slutsatsen.

Som Persson sa i en intervju med Erik Fichtelius: ”Vi vet inte alls vad det är vi säljer ut om vi ger oss in på det här projektet. Kunskapen om vad det här betyder växer naturligtvis med tiden.”

Daniel Braw

I en intervju med Die Zeit säger George Soros:

Leider kann man einen Kollaps des Euros und des europäischen Projekts nicht ausschließen. [...] Die Desintegration findet [...] schon statt: Die Meinungsunterschiede zwischen Deutschland und Frankreich sind in der Wirtschaftspolitik schon größer als vor zehn Jahren.

I Dagens Industris så kallade heta stol säger Jan Björklund:

Vi tror på euron därför att vi tror på det europeiska samarbetet. Vi byter inte åsikt efter den tillfälliga vindriktningen.

Visst är uthållighet och ihärdighet berömvärda egenskaper, men måste ställningstaganden gälla för evig tid? Folkpartiets anslutningsambitioner tycks i nuläget mer stabila än själva valutan.

Daniel Braw

Euron står inte högt i kurs just nu. Vare sig ute i Europa eller bland svenskarna. Om det hade varit en folkomröstning i dag om att införa euro i Sverige skulle 55 procent säga nej, enligt en ny Demoskopundersökning. Resultatet ligger på samma nivå som folkomröstningsresultatet från 2003.

Det är förståeligt att euron inte har samma stöd nu som bara för några år sedan. Krisen har drabbat länderna i den monetära unionen hårt. Medan Sverige klarat sig förhållandevis bra med den flytande kronan.

Politikerna, möjligen undantaget folkpartisterna, kommer säkerligen att ligga lågt med eurofrågan inför valet i höst. Vem vill satsa på ett så osäkert kort?

Lotta Hördin