Ur den autonoma sfären

14 augusti, 2010 klockan 18:00

I sitt sommartal prisade statsminister Fredrik Reinfeldt såväl rut- som rotavdrag, med hänvisning till att yrkesmän och -kvinnor utför arbetet betydligt mer kompetent än självlärda klåpare. Som av en händelse publicerar Svenska Dagbladet idag en understreckare där sociologen Roland Paulsen skriver:

För att kunna möta den teknologiska produktivitetshöjningen räcker nämligen inte keynesiansk stimulanspolitik; aktiviteter som tidigare skett i det privata måste, för att sysselsättningsballongen ej ska spricka, förvandlas till lönearbete. Den fulla sysselsättningens politik kräver, utöver välfärdsstatens upprätthållande av en allmän köpkraft som förmår möta överproduktionen, att fler och fler aktiviteter från den autonoma sfären omvandlas till lönearbete…

Vilket är samma sak, men minst sagt med en lite annan touch.

Daniel Braw

Dela

Viljans och valets makt

20 juli, 2010 klockan 13:29

I Svenska Dagbladet recenseras idag Mona Sahlins bok ”Möjligheternas land” — och recensenten Håkan Arvidsson noterar vad gäller Sahlins inställning till politik att

hon i politiken inte ser några problem. Allt kan lösas med en smart fix och anledningen till att alla problem inte löses är ovilja, lathet, ignorans eller i värsta fall arrogans.

Man kan hoppas att en sådan inställning är ett oppositionsfenomen. Om inte, kan den bli gravt vilseledande. Arvidsson skriver:

Politik är i allt väsentligt en fråga om att förhålla sig till en värld av yttre omständigheter vars makt över våra liv och öden är större än både viljan och valets makt. Vi måste för att kunna få framgång i politiken förstå att våra egna möjligheter är begränsade, att förändringsmöjligheterna alltid är beskurna av krafter bortom vår vilja och våra önskningar och att de möjligheter som ändå yppar sig är sällsynta och måste gripas i flykten och genomföras med stort mod när de väl uppstår.

Daniel Braw

Dela

Den förskräckliga fotbollen

3 juli, 2010 klockan 14:16

Fotbollens politiska tvivelaktighet är visserligen inget stort ämne men det är ändå intressant att notera på hur olika grunder den kan resoneras fram.

I Dagens Nyheter skriver Lena Andersson att ”lagidrotten är metafor för krig” och ”underkastelse under ledaren”. Dessutom är fotbollen antifeministisk:

De kollektiva krigsidrotterna befordrar inte bara underkastelse, utan ännu mer ett extremt särartstänkande i synen på kön. De är kort sagt antifeministiska. I sporter som friidrott, orientering, skidåkning, skidskytte, simning vore det otänkbart att ha helt separata världsmästerskap för män och kvinnor. Och skilda OS vore absurt. Men i de stora lagidrotterna skulle allt annat än fullständig åtskillnad få ett hånskratt till svar.

Det låter onekligen ruggigt. Men på amerikanska högerbloggen The Enterprise Blog angriper Marc Thiessen fotbollen från ett helt annat håll — fotbollen är socialistisk, hävdar han, och det är därför den aldrig kommer att bli populär bland amerikaner.

Capitalist sports are exciting—people often hit each other, sometimes even score. Soccer fans are excited by an egalitarian 0-0 tie. [...] Yes, even tennis is more exciting than soccer. Like an overcast day in East Berlin, soccer is … boring.

Daniel Braw

Dela

Obegriplig ideologi

30 juni, 2010 klockan 15:01

Ideologi har, som sagt, fått besynnerligt dåligt rykte. Man behöver inte ens precisera varför det är fel att något är ideologiskt motiverat — att det ideologiska också är djupt bristfälligt tas som en självklarhet. Som i denna analys:

Avregleringen av fordonsbesiktningsmarknaden i Sverige är obegriplig ur många perspektiv. Den drivs igenom av ideologiska skäl. Vi ska inte ha monopol. Sedan spelar det ingen roll om det blir sämre.

Ideologi har nämligen, framgår av fortsättningen, mycket lite med verkligheten att göra.

Det går att se tillvaron ur fler perspektiv än det ideologiska. Nämligen ägares, kunders, anställdas eller samhällets.

Det går naturligtvis också att se reformen av bilprovningen som ett måhända bristfälligt försök att främja vara ägares, kunders, anställdas och samhällets intressen, men det är uppenbarligen enklare att kalla det ideologiskt och låta det stanna därvid.

Men om man ändå ska se bilprovningen som en ideologisk fråga — vilket i jämförelse med de verkligt ideologiska konflikter som pågår i andra länder framstår som ganska överdrivet — är det då inte intressant att notera hur pass väl konservatismen är företrädd i Sveriges riksdag? Ta till exempel detta äktkonservativa inlägg:

Varför ska något som fungerar väl förändras? Vad är det som driver fram en högst diskutabel och osäker förändring när den egentligen inte behövs? Varför denna klåfingrighet?

Eller detta:

Det har tagit generationer av slit och ansträngningar att ta oss dit där Sverige nu befinner sig. Man ska vara väldigt tveksam till alla som tror att det är dags att riva ned och kasta ut, för det är så väldigt mycket av det som är viktigt som man då hotar.

Daniel Braw

Dela

Lite tursmak och flax

22 juni, 2010 klockan 11:17

Eurobarometers senaste publikation, Science and Technology, rymmer många intressanta uppgifter om européernas inställning till vetenskap, men ännu mer intressant är vad den säger om vidskepelse. Två av fem tillfrågade instämmer i påståendet ”Some numbers are especially lucky for some people”. Det är bara 35 procent som inte håller med. I Sverige är det något fler som tar avstånd från tursiffrorna, men de troende är lika många som i Europa som helhet. I Italien, Lettland, Tjeckien och Slovakien tror mer än hälften på vissa siffrors tursamma egenskaper. Och de befinner sig i tillväxtsektorn av det hela. Rapportförfattarna skriver:

Comparing the 2010 findings with those of the 2005 survey we see a slight increase in the proportion of respondents that agree that some numbers can be lucky, from 37% of respondents in 2005 to 40% of respondents in 2010. The proportion that disagrees in 2010 is at 35% lower than the proportion of 41% recorded in 2005.

Nordisk Familjebok gjorde för nästan 90 år sedan gällande att

i sista hand kan vidskepelsen öfvervinnas endast af vetenskapen och utbredandet genom den allmänna bildningen af ett vetenskapligt verklighetssinne med vaken kritik af ärfda föreställningar och fantastiska naturförklaringar.

På detta område återstår helt klart en del att göra.

Daniel Braw

Dela

Att orda om skam

18 januari, 2010 klockan 16:14

Det heter ”Tankar för dagen” i P1-Morgon men dagens bidrag, av författaren Lasse Berg, håller längre än så. Det handlade om skam, och mer precis om behovet av skamkänslor. De är grundvalen för vår existens, sa Berg. Skammen är avgörande för sammanhållningen av sociala strukturer, eftersom de gör vad lagstiftning och grupptryck inte kan.

Detta visar sig på i kritiken av bankdirektörer (och förresten direktörer i allmänhet), politiker och andra. Gång på gång åberopas just skammen. Politikerna som gick före i vaccinationskön borde skämmas, förra migrationsministern Barbro Holmberg borde skämmas för hur de apatiska flyktingbarnen behandlades, kommunerna borde skämmas för den bristande jämställdheten i sina bolagsstyrelser och fler kommuner än Vellinge borde också skämmas för att de inte tar emot ensamma flyktingbarn… Den som inte har vett att skämmas skapar närmast moralpanik.

Samtidigt är skammen, som Berg sa, en underskattad känsla med oförtjänt dåligt rykte. Redan ordet låter gammaldags. Det får den något olyckliga följden att det reflekteras ganska lite om när skammen är rimlig och rentav nödvändig. Berg menar att skamkänslorna i princip är medfödda, men som alla fall av ”borde skämmas” visar är det långtifrån säkert att alla intuitivt uppfattar skambehovet på samma sätt. Snarare hör skam ihop med civilisation; filosofen Charles Taylor har rentav sagt att civilisation är konsten att skämmas vid rätt tillfällen. Om reflekterandet över skammen uteblir varken utvecklas eller förmedlas någon kunskap. Då blir också kraven på skamkänslor hos ledande personer meningslösa: man kräver något vars avsaknad är själva anledningen till att de har handlat som de har gjort och inte ångrar sig.

Det hörde hans gamla korporal,
Slog döende ögat opp:
”Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,
Ej hövs att om skam här orda…”

Runeberg, Löjtnant Zidén

Daniel Braw

Dela

Mannen utan historia

8 januari, 2010 klockan 15:17

The Spectator ägnar flera artiklar i senaste numret åt frågan huruvida de brittiska konservativa egentligen har någon ideologi under nuvarande partiledning, och alla kommer fram till att så inte är fallet. En del tycker att det är bra, andra att det är mindre bra. Filosofen David Selbourne, som hör till den senare kategorin, skriver att Toryismen aldrig har varit så meningslös som den är nu.

Det finns en klar likhet mellan David Camerons Toryparti och de svenska moderaterna. I båda fallen har moderniseringen gått ut på att dekontaminera varumärket och göra partiet valbart; i båda fallen har resultatet blivit ideologisk blekhet. När Reinfeldt fick frågan vad som är den stora ideologiska skillnaden mellan (M) och (S) blev det så här:

För Moderaterna innebär [arbetslinjen] att folk ska jobba, men för Socialdemokraterna betyder samma ord att människor ska ha bättre försörjning när de inte jobbar, enligt Reinfeldt. – För mig är kraften i samhället människors egen förmåga.

Att ideologin fick stryka på foten är inte så märkligt: den hindrar flexibiliteten, och väljarna anses inte tycka om den. Mera märkligt är i så fall att det finns somliga som måste göra om den avsiktliga idétorkan till en ”tradition”, som om den på så vis skulle bli mer spännande eller tilldragande. Peter Oborne skriver:

Cameron’s own political philosophy predates Thatcher and, for that matter, Heath. It can be traced back to a purer school of Conservatism which was first articulated by Burke, reached its apotheosis with Disraeli and Baldwin, and appeared to have died out when Macmillan left office in 1963.

Sådan här historieskrivning är tämligen meningslös. Redan distinkta idéer är svåra att spåra, och idén att det är bäst att inte ha några övergripande idéer kan spåras vart som helst beroende på ideologiska preferenser. Cameron, eller för den delen Reinfeldt, hade lika gärna kunnat beskrivas som en modern Bismarck. Att Cameron skulle söka icke-ideologisk ledning hos Burke eller Disraeli är ungefär lika sannolikt som att Reinfeldt går till de gamla högerledarna för att inspireras i sitt politiska navigerande. Likhet betyder varken inflytande eller tradition.

För både Reinfeldt och Cameron är det den egna, personliga trovärdigheten som är försäljningsargumentet – inte någon övergripande vision eller ens någon organisation. På så vis blir traditionsteorierna meningslösa en gång till. Personlighets- eller temperamentspolitiken är per automatik historie- och traditionslös.

Daniel Braw

Dela

Dagligt möte med ödet

7 januari, 2010 klockan 10:08

Idag är det en ödesdag för Saab, som nu lär ha kommit upp i ett rekordstort antal ödesdagar.

Expressen 11 december: Idag avgörs Saabs öde.

Göteborgs-Posten 1 december: Ödesdag för Saab.

Ny Teknik 12 augusti: Höstdagjämningen blir Saabs ödesdag.

Allt om Motor 5 april: Ödesdag för Saab.

Svenska Dagbladet 4 april: Ödesdag för Saab.

E24 16 februari: Tisdag ödesdag för Saab.

Och så vidare… Det hela tycks bekräfta vad Nordisk familjebok hade att säga om ödestro:

Detta föreställningssätt är urgammalt och kan väl aldrig fullt utrotas. Det gör sig mera gällande i samma mån, som man är ur stånd att genomskåda sammanhanget mellan orsaker och verkningar och därför i ödet finner en ”tillflykt för okunnigheten”.

Daniel Braw

Dela

Neutraliserade röster

29 december, 2009 klockan 08:48

Apropå svag tro på det politiska systemet, väljarna och de politiska partierna: filosofen Martin Peterson föreslår i en debattartikel idag att ett informellt antiparti ska bildas för att rösta tvärtemot Sverigedemokraterna i riksdagen och på så vis göra partiets mandat värdelösa.

Exempel: Om Sverigedemokraterna får 25 mandat och deklarerar att de avser rösta ja till ökade satsningar på undervisning i historia avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till sin storlek, och ger dessa 25 ledamöter till uppgift att rösta nej till förslaget om ökade satsningar på historia, oavsett vad ledamöternas egna partier har för uppfattning i sakfrågan.

Denna lösning skulle dock ha en obehaglig bieffekt, nämligen att antyda att det räcker gott och väl med 299 ledamöter. Dessutom verkar den en aning komplicerad. Man kan undra vilken filosof som ska komma på den ännu mer salomoniska lösningen att helt enkelt ogiltigförklara rösterna.

Daniel Braw

Dela

Den farliga solidariteten

19 december, 2009 klockan 23:52

Till artikeln om Svea Hovrätts beslut att bevilja Thomas Quick resning kom en läsarkommentar som förtjänar en vidare läsekrets:

Samhällsklimatet var sådant. I postmodernismens och den sociala konstruktivismens tid kunde (kan) mycket förklaras på det sätt som terapeuter, advokater, åklagare och media förklarade att det som Quick berättade också kunde vara sant. Människans mest konstruktiva – och mest destruktiva egenskap – är vår gruppsolidaritet. Vår ojämförbara förmåga och instinkt att samarbeta. Den har gett oss en evolutionär framgång utan motstycke i livets 4 miljarder år långa historia på Jorden. Men de har också lett oss till några av de mest förödande krigen och folkmorden på ”de andra”. Och just därför att denna förmåga är så framgångsrik är de drivkrafter som leder oss dit så oemotståndligt starka. Att avvika från gruppens majoritetsuppfattning är en handling som kräver en ”omänsklig” kraft. Kanske är det är lite mycket begärt av Claes Borgström, van der Kwast och alla andra att de skulle lyckas med det som få andra lyckas med. Eller är det inte det? Vår egen nutidshistoria, när- och fjärrhistoria är ju fylld av exempel på hur krafter och mekanismer gång på gång – i samhälls- och gruppintressets namn – leder oss fel. Där finns kanske ett och annat att lära. Men då måste vi ju se varandra som vi är. Då kan vi möjligen bli som vi skulle vilja vara.

James Madison uttryckte denna insikt på följande sätt:

What is government itself but the greatest of all reflections on human nature? If men were angels, no government would be necessary. If angels were to govern men, neither external nor internal controls on government would be necessary.

Daniel Braw