Aftonbladet publicerar i dag en bild på ett föremål som befinner sig i rörelse på/under ytan i inloppet till Stockholms skärgård. Bilden togs av en kvinna som var i sällskap med sina söner.

Här ska inte tas ställning till om det är en möjlig, omöjlig eller trolig ubåt och framför allt inte varifrån den i så fall kommer. Den svenska Marinen analyserar, experter säger att bilden inger förhoppningar men i grunden vet ingen vad som fångats av kvinnans kamera.

Hade denna bild tagits och publicerats när ubåtsfrågan var som hetast i Sverige för några tiotal år sedan, ja, då hade den väckt sensation. I dag är skepsisen större. Varför? Ja, självklart för att sammanhanget är ett annat, det kalla kriget är över.

Den som är riktigt konspirationsteoretisk ser kanske just avspänningen som en möjlig orsak till ubåtskränkning. Det svenska försvaret har nedrustat. Riskerna att öva och spana har alltså minskat.  Militären bygger sitt berättigande på att det värsta kan inträffa och planerar alltså för det.

Men nog känns det bra att man kan titta på bilden utan att fantasin skenar i väg som den gjorde med många av oss under 80-talet. Det fanns en reell anledning till oro den gången när Sovjetunionen kände sig allt mer trängt efter att bokstavligt talat ha rustat sig till ekonomisk misär. I detta perspektiv blev det mesta troligt. På en bild som den i Aftonbladet hade följt flera larm. I dag kan försvaret ta sig an analysen lugnt och stilla. Ett framsteg bland många när det gäller utvecklingen i vårt närområde.

Sven-Åke Olofsson

Förre ÖB Bengt Gustafsson vill att nya dykningar genomförs vid ett sovjetiskt ubåtsvrak som hittats söder om Gotland. Men försvaret tror inte att det kan röra sig om en ubåt som skadats i samband med en svensk vapeninsats vid en ubåtsincident. Man tycks snarare luta åt att den sjunkit under bogsering på väg till skrotning.

Vraket kommer att undersökas men Marinen anser inte att det brådskar efter att ha sett på filmbilder. Om inte annat visar debatten efter fyndet att ubåtsfrågan lever i svensk debatt. Den som tror det ena eller det andra griper efter varje halmstrå för att belägga sina teorier.

Sven-Åke Olofsson

600 försvarsanställda säger nej till utlandsstationering. De riskerar därmed uppsägning.
Situationen är något bisarr. Har man en rent militär befattning måste man självfallet ställa upp. Men den som har civila arbetsuppgifter bör kunna slippa. Och hur aktuell är egentligen frågan för den senare kategorin?

Alla officerare som anställts efter 2004 har däremot i sin anställning villkoret om utlandstjänstgöring.

Har man valt att arbeta inom försvaret måste man också ha ställt sig frågan vad detta kan innebära, det vill säga att jobbet är potentiellt förknippat med risker, livsfarliga sådana till och med. Ett försvar som medger möjligheten att hoppa av utifrån personliga överväganden från fall till fall är inget funktionsdugligt försvar. Att säga upp sig eller bli uppsagd är ingen orimlig utväg.

Sven-Åke Olofsson

Har man förväntningarna tillräckligt lågt ställda blir man sällan besviken. Möjligen är det tanken när rekryteringen till det framtida svenska försvaret beskrivs. På Newsmill skriver Anders Björnsson under rubriken ”Försvaret kommer domineras av outbildade, halvkriminella* rötägg”:

Det finns anledning att befara att man i en svensk legoarmé skulle få en sviktande allmänkompetens bland soldaterna och en relativ övervikt av lågutbildade, sociala katastrofer, sådana som inte finner sig till rätta i yrkeslivet. Samhällets överskikt kommer gissningsvis inte att vara en primär rekryteringsbas för framtidens meniga och korpraler, knappast heller den välutbildade medelklassens barn.

Och i Aftonbladet skriver Helle Klein under rubriken ”En försvarsmakt för elitister och rasister”:

Reklamkampanjens budskap är emellertid tydligt: Försvaret söker vita ariska stridspittar som inte för en sekund ska reflektera över om militariseringen i världen verkligen är rätt sätt att främja freden.

(Som om värnpliktsförsvaret ägnade en stor del av sin tid åt att reflektera… Och dessutom saknade stridisar.)

Och visst kan man undra vem som egentligen ska attraheras av sådant här:

Som hertigen av Wellington sa:

I never saw so many shocking bad hats in my life.

Och, kanske mera relevant:

I don’t know what effect these men will have upon the enemy, but, by God, they terrify me.

Daniel Braw

* Är förresten inte uttrycket ”halvkriminell” ganska festligt? Kriminalitet borde ju ändå vara en så kallad digital fråga — antingen-eller.