En annan framgång än vad som från början avsågs

26 augusti, 2011 klockan 19:00

Även om Natoinsatsen i Libyen längre tid än vad som från början antogs är det ingen långsökt gissning att den med tiden kommer att betraktas som en framgång, åtminstone av dem som beslutade om den och genomförde den. Gaddafiregimen störtade, och vad som än kommer efter den kan det inte gärna bli värre.

Men om framgång är att uppfylla de mål som ursprungligen sattes upp, har insatsen skjutit högt över målet. I The Guardian skriver Simon Jenkins:

The threat to Benghazi was the sole basis on which UN and Arab league support was obtained for a no-fly zone. The threat was averted within days. No further resolution was gained to support a Nato advance on Tripoli, let alone to kill Gaddafi from the air, because one would not have been forthcoming.

Ändå var det just det senare som insatsen kom att handla om – klassisk mission creep.

Dessutom följdes insatsen, trots den moraliska klarhet den skulle vara ett uttryck för, åt av halvsanningar och rena lögner. Att insatsen skulle stanna vid luftangrepp, till exempel, visade sig vara osant. Och att det inte handlade om att stödja den ena eller den andra sidan utan om att få stabilitet och rimlig utveckling, som Carl Bildt hävdade, är svårt att göra gällande efter de senaste månadernas bombardemang och Gaddafijakt. Som Simon Jenkins skriver:

Britain has, with Nato, most emphatically decided the fate of the Libyan people. It has brought anarchy in the place of order, hoping that anarchy will be brief. It cannot disown the consequences.

Daniel Braw

Dela

Okunnigare än nödvändigt

25 augusti, 2011 klockan 12:07

Muammar Gaddafi är ännu på fri fot och rebellernas kontroll över situationen inte total, men redan ställs i alla fall frågan om vad som kunde ha gjorts bättre från omvärldens sida och om det finns anledning till självkritik. Och det gör det, att döma av utrikesminister Carl Bildts svar:

Vi förutsåg ju inte att Gadaffi skulle vara så seglivad. Jag trodde att det här skulle vara över på några veckor. Att det skulle dröja sex månader var det nog få som kunde förutse. Där hade vi väl underskattat en del av de regionala spänningar som finns i landet.

Att regeringen har tillgång till så undermåliga bedömningar är i sig besynnerligt, men man tycker att det i alla fall vore möjligt att ta intryck av vad som skrivs i tidningarna. Exempelvis av Robert Egnell, lektor vid Försvarshögskolan, i Dagens Nyheter 22 mars:

Valet att ”bara” skydda civila från lyften kan i den bästa av världar snabbt tvinga Khaddafi bort från makten. Det kan också leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats. Är vi beredda på det?

Daniel Braw

Dela

Möjlig, omöjlig eller trolig?

6 maj, 2011 klockan 14:24

Aftonbladet publicerar i dag en bild på ett föremål som befinner sig i rörelse på/under ytan i inloppet till Stockholms skärgård. Bilden togs av en kvinna som var i sällskap med sina söner.

Här ska inte tas ställning till om det är en möjlig, omöjlig eller trolig ubåt och framför allt inte varifrån den i så fall kommer. Den svenska Marinen analyserar, experter säger att bilden inger förhoppningar men i grunden vet ingen vad som fångats av kvinnans kamera.

Hade denna bild tagits och publicerats när ubåtsfrågan var som hetast i Sverige för några tiotal år sedan, ja, då hade den väckt sensation. I dag är skepsisen större. Varför? Ja, självklart för att sammanhanget är ett annat, det kalla kriget är över.

Den som är riktigt konspirationsteoretisk ser kanske just avspänningen som en möjlig orsak till ubåtskränkning. Det svenska försvaret har nedrustat. Riskerna att öva och spana har alltså minskat.  Militären bygger sitt berättigande på att det värsta kan inträffa och planerar alltså för det.

Men nog känns det bra att man kan titta på bilden utan att fantasin skenar i väg som den gjorde med många av oss under 80-talet. Det fanns en reell anledning till oro den gången när Sovjetunionen kände sig allt mer trängt efter att bokstavligt talat ha rustat sig till ekonomisk misär. I detta perspektiv blev det mesta troligt. På en bild som den i Aftonbladet hade följt flera larm. I dag kan försvaret ta sig an analysen lugnt och stilla. Ett framsteg bland många när det gäller utvecklingen i vårt närområde.

Sven-Åke Olofsson

Dela

Sjunken ubåt dyker upp igen

3 mars, 2011 klockan 14:37

Förre ÖB Bengt Gustafsson vill att nya dykningar genomförs vid ett sovjetiskt ubåtsvrak som hittats söder om Gotland. Men försvaret tror inte att det kan röra sig om en ubåt som skadats i samband med en svensk vapeninsats vid en ubåtsincident. Man tycks snarare luta åt att den sjunkit under bogsering på väg till skrotning.

Vraket kommer att undersökas men Marinen anser inte att det brådskar efter att ha sett på filmbilder. Om inte annat visar debatten efter fyndet att ubåtsfrågan lever i svensk debatt. Den som tror det ena eller det andra griper efter varje halmstrå för att belägga sina teorier.

Sven-Åke Olofsson

Dela

När blir för få för dyrt?

10 januari, 2011 klockan 11:00

En ny politisk och ekonomisk rysare är på gång. Det är snart dags att fatta beslut om att förnya Jas-systemet i det svenska flygvapnet. Som vanligt i dessa sammanhang är avvägningen mellan kvantitet och kvalitet intressant. Socialdemokraterna tror att vi har råd med 60-80 flygplan, folkpartisten och försvarspolitikern Allan Widman talar om ett stort antal stridsflyg i en intervju med radions Ekoredaktion.

I pengar kan det här handla om 30-60 miljarder kronor. Men då ska man komma ihåg att flygplanprojekt är notoriska när det gäller att spränga kostnadsramar.

Det är naturligtvis rimligt att utveckla Jas Gripen i stället för att satsa på helt nya projekt eller inköp från utlandet. Men som vanligt kommer kostnaderna att pressa ner antalet byggda flygplan och därmed flygvapnets organisation. Frågan är var den kritiska gränsen går mellan kvalitet och kvantitet, hur vettigt det är att satsa alla dessa miljarder på ett vapensystem som i ett krigsläge snabbt förbrukas.

Även denna debatt måste politikerna våga ta i, inte bara tala om att det är bra för svensk industri att nya flygplan (i det här fallet nygamla) utvecklas inom landet. Alltså var går smärtgränsen för att ett flygvapen, i ett svenskt perspektiv, ska kunna lösa sina uppgifter? 200 flygplan, 100 flygplan, 50 flygplan, 20 flygplan? I dag har vi cirka 100…

Sven-Åke Olofsson

Dela

När vår ovädersberedskap var god

24 november, 2010 klockan 15:44

I Kalmar tvingades kommunen att begära hjälp från Försvarsmakten sedan vattenmassor hotat bostadshus och andra områden. Kommunen skickade efter barriärer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och kontaktade lantbrukare och hemvärnet för att få hjälp med att bygga skyddsvallar, skriver TT.

Frågan är hur länge det går att begära hjälp av försvaret i det här landet. Massor av förband är nerlagda och av allt att döma fortsätter det lilla vi har att koncentreras till ett fåtal orter. Och även hemvärnet har naggats rejält av omorganisationer.

När de stora snöstormarna slog till mot Skåne på sin tid hade vi F 10 i Ängelholm, F 5 i Ljungbyhed, P 2 och T 4 i Hässleholm, P 6 och A 3 i Kristianstad, P 7 i Ystad och Lv 4 i Malmö. I dag finns ett förband kvar – P 7 på Revingehed (som återkommande nämns i nedläggningsdiskussioner).

Å andra sidan är det något magstarkt att upprusta ett försvar för att det ska vara backup vid oväder…

Sven-Åke Olofsson

Dela

Sådant försvar kan vi inte ha

27 september, 2010 klockan 13:13

600 försvarsanställda säger nej till utlandsstationering. De riskerar därmed uppsägning.
Situationen är något bisarr. Har man en rent militär befattning måste man självfallet ställa upp. Men den som har civila arbetsuppgifter bör kunna slippa. Och hur aktuell är egentligen frågan för den senare kategorin?

Alla officerare som anställts efter 2004 har däremot i sin anställning villkoret om utlandstjänstgöring.

Har man valt att arbeta inom försvaret måste man också ha ställt sig frågan vad detta kan innebära, det vill säga att jobbet är potentiellt förknippat med risker, livsfarliga sådana till och med. Ett försvar som medger möjligheten att hoppa av utifrån personliga överväganden från fall till fall är inget funktionsdugligt försvar. Att säga upp sig eller bli uppsagd är ingen orimlig utväg.

Sven-Åke Olofsson

Dela

Ingen hjälp att vänta

20 augusti, 2010 klockan 13:16

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly säger sig i en intervju med TT ha svårt att tänka sig att Sverige skulle hjälpa till militärt om ett baltiskt land blir angripet. Det får den lite högtravande solidaritetsförklaringen från förra året att framstå i ett nytt ljus: ”Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

Daniel Braw

Dela

Rötägg till rikets försvar

2 juli, 2010 klockan 13:04

Har man förväntningarna tillräckligt lågt ställda blir man sällan besviken. Möjligen är det tanken när rekryteringen till det framtida svenska försvaret beskrivs. På Newsmill skriver Anders Björnsson under rubriken ”Försvaret kommer domineras av outbildade, halvkriminella* rötägg”:

Det finns anledning att befara att man i en svensk legoarmé skulle få en sviktande allmänkompetens bland soldaterna och en relativ övervikt av lågutbildade, sociala katastrofer, sådana som inte finner sig till rätta i yrkeslivet. Samhällets överskikt kommer gissningsvis inte att vara en primär rekryteringsbas för framtidens meniga och korpraler, knappast heller den välutbildade medelklassens barn.

Och i Aftonbladet skriver Helle Klein under rubriken ”En försvarsmakt för elitister och rasister”:

Reklamkampanjens budskap är emellertid tydligt: Försvaret söker vita ariska stridspittar som inte för en sekund ska reflektera över om militariseringen i världen verkligen är rätt sätt att främja freden.

(Som om värnpliktsförsvaret ägnade en stor del av sin tid åt att reflektera… Och dessutom saknade stridisar.)

Och visst kan man undra vem som egentligen ska attraheras av sådant här:

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Som hertigen av Wellington sa:

I never saw so many shocking bad hats in my life.

Och, kanske mera relevant:

I don’t know what effect these men will have upon the enemy, but, by God, they terrify me.

Daniel Braw

* Är förresten inte uttrycket ”halvkriminell” ganska festligt? Kriminalitet borde ju ändå vara en så kallad digital fråga — antingen-eller.

Dela

Det rätta virket

28 juni, 2010 klockan 14:42

I övermorgon är den svenska värnpliktens saga all, och försvaret kampanjar nu för att trygga framtidens personalförsörjning. Det vill säga, man måste först tala om att försvaret finns och har en legitim uppgift. Eller egentligen inte ens det: man vill inbjuda till debatt.

I stället för att skicka ut en folder vill vi skapa en diskussion och vi vill att folk ska tänka till och intressera sig och engagera sig

säger försvarets marknadschef (!).

Framför allt är det viktigt för oss att få i gång en diskussion om vad Försvarsmakten gör i dag.

Vad man främst har fått igång är en diskussion om vad för slags reklam Försvarsmakten gör idag, men all uppmärksamhet är som bekant bra uppmärksamhet. Här är en av filmerna, som utmynnar i den besynnerliga frågan om tittaren ”har vad som krävs för att ha en åsikt” och dessutom bidrar med den ännu besynnerligare uppmaningen att ”våga ha en åsikt”:

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Om något torde sådana reklamtönterier leda till en längtan efter återinförande av värnplikten, men läget är mindre komiskt än filmerna. Som reklambyråns kundansvarige säger:

Nu måste det tas medvetna beslut av ett stort antal svenskar i och med att det inte finns något tvång längre. Annars har vi inget Försvar.

Det, kan man tycka, hade någon kunnat våga ha en åsikt om lite tidigare — och gärna innan beslutet fattades. Men de hade kanske inte vad som krävdes.

Daniel Braw

Dela

Huvudnyheter

Se biofilmer från SF att köpa eller reservera här