Ledarbloggen

Idag högtidlighålls ”det baltiska året” i Stockholm, med anledning av att det är 20 år sedan Estland, Lettland och Litauen återvann sin frihet och återupprättade diplomatiska förbindelser med omvärlden.

En allmän uppfattning är nog att Ryssland höll liv i det sovjetiska imperiet så länge det bara gick, och bara gav upp efter yttre tvång. Men i de Baltikumdokument som har publicerats av UD rapporteras också om ”imperietrötthet” i Ryssland, och just denna trötthet belyses i den (i och för sig inte i särskilt svår konkurrens) festligaste rapporten, ”Ett absolut autentiskt samtal i Moskva” skriven 23 maj 1991 av Björn Lyrvall. ”Mörker, fattigdom, elände. Här är det inget annat”, säger Lyrvalls interlokutör, en kvinna med en tand och ”en vårta stor som en pingpongboll under högra ögat”. Sovjet fyller henne med avsmak. ”Tatarer, kalmucker, uzbeker – alla dessa folk. Inte bryr dom sig om nåt.”

Samtliga folk i Sovjetunionen har, enligt henne, haft det bättre än ryssarna. Fastän ryssarna tillverkar bilar, har de inte råd att köpa dem. ”Allt har vi gett dom. Bara en ryss som varit utomlands kan ta med en bil därifrån.”

Balterna är inget undantag, fortsätter hon.

Dom kolar vippen utan oss. Vi har gett dom allt… Vore jag på Brezjnevs eller Gorbatjovs plats fick dom gärna dra till fan och hans mormor för min skull. Men en sak ska jag säga – alla fabriker, fiskeriindustrier, gas, olja, som dom har fått gratis. Är det rättvist det?

I sak kan påståendet att Ryssland bara ”har gett och gett” utan att få något i utbyte naturligtvis ifrågasättas, och kvinnans uppfattning är som Lyrvall skriver ”inte typisk för vad alla tycker här”. Men säkert många, tillägger han. Och att de länder som enligt denna grupps uppfattning bara hade mottagit och mottagit gjorde sig fria och inte visade den allra minsta tacksamhet skapade en viss bitterhet är inte ägnat att förvåna. Som Estlands president Toomas Ilves säger: ”Jag hoppas att det går bra för Ryssland framöver. Det skulle minska behovet av att avreagera sig genom att leta efter fiender.”

Daniel Braw

Sokrates uttalade sig inte så kritiskt om sin tids ungdomar som somliga människor påstår, men ungdomars attityder och agerande har åtminstone under senare århundraden väckt en anmärkningsvärt konstant oro. För närmare hundra år sedan kunde man till exempel läsa i Biblioteksbladet:

Ja, vår tid är sannerligen ej en tid av kontemplation och inre samling. Till och med på landsbygden är det en mångfald av mer eller mindre tomma intressen, som verka splittrande och hålla läslusten borta. Nog läses dock även av jordbrukarbefolkningen mera nu än förr om ock liksom i städerna övervägande »lätta» saker.

Skribenten tyckte sig dock bland landsbygdens ungdomar också se motsatta tendenser:

Och har man i likhet med den, som skriver dessa rader, rest kors och tvärs på Sveriges landsbygd, skall man ej ha undgått att möta den där unge jordbrukaren eller bondesonen, som med levande intresse sköter sitt dagliga arbete i jordbruket och som vid aftonlampan njuter en god bok ur en förvånansvärt välfylld bokhylla.

Daniel Braw

För exakt 20 år sedan idag undertecknades ett historiskt avtal mellan USA och Sovjetunionen om nedrustning av de båda ländernas kärnvapenarsenaler. USA:s dåvarande president, George Bush d.ä., kallade avtalet ”a significant step forward in dispelling half a century of mistrust”. Michail Gorbatjov å sin sida påpekade att det fortfarande återstod mycket att göra – och det gör det dessvärre fortfarande.

Daniel Braw

En av de mer uppseendeväckande analyserna av statsminister Fredrik Reinfeldts förment frånvarande hållning till terrordåden i Norge kommer ifrån S-politikern C G Carlsson i Luleå:

Vad det beror på kommer vi troligen aldrig att få ett ärligt svar på. Men vi har en obehaglig känsla av att vår ledande person tagit politisk ställning i denna hemska situation. Det var ju vänstersidans människor – inte minst unga och lovande socialdemokratiska personer i Norge – som drabbades, och då kan inte en tydlig Högerälskare över huvud taget uttala sig och visa någon som helst medkänsla, sympati och sorg över det som hänt. Vad som nu visar sig är dels Reinfeldts tydliga avsky mot ett socialistiskt eller socialdemokratiskt parti, dels hans syn på eller acceptans av Högerextrema åsikter och handlingar.

Detta är djupt oroande och skapar nya tankar om den innersta synen på samhället hos vår ledande minister. När politiken är som sämst i ett parti, då blir den på detta sätt!

Den påminner på ett sätt om vad som skedde i Nazi-Tyskland under andra världskriget! Man skall inte hysa medkänsla för de politiska motståndare som lider och har det svårt!

Något större omdöme ger det inte intryck av.

Daniel Braw