Ledarbloggen

I programmet Övernaturligt, om ”spöken, andar och de som pratar med den andra sidan”, har gjorts ett synnerligen lyssningsvärt avsnitt om spöken inom den offentliga sektorn och medier som betalas med skattemedel. Politiken på detta område är, som programmakarna finner, lite oklar: i en kommun står skattebetalarna för notan när ett medium driver ut spöket ur ett jourrummet, i en annan Lex Sarah-anmäls personal som gör precis samma sak.

I fallet där kommunen verkligen tog initiativ till att ett medium skulle ”stänga dörren till andra sidan” kan också två motstridiga hållningar hävdas. Den ena är Humanisternas principiella: ”Det viktiga är att samhället inte tar hänsyn till såna saker utan att vi bygger våra samhällsfunktioner på fakta. När Kalmar kommun väljer att ta in ett medium för att skrämma bort spöken, sanktionerar samhället vidskepelse.”

Den andra är kommunens mer ekonomiskt-pragmatiska: efter att seansen hade genomförts, till en ringa kostnad, upphörde personalen med att hota att säga upp sig. Och för kommuner som konstant kämpar med ekonomin är det inte konstigt att detta argument kan väga tyngre.

Daniel Braw

Svälten på Afrikas horn uppmärksammas nu i nyhetsrapporteringen, och kampanjer har startats för att kanalisera människors hjälpvilja. Få saker i dessa sammanhang är dock nya under solen. I kammarens protokoll kan man till exempel finna följande inlägg av tredje vice talmannen Nettelbrandt (FP):

Nu finns del de som säger att den rätta hjälpen är inte att ge mat. Det måste vara en långsiktig hjälp till självhjälp. En fisk kan stilla hungern en dag, men alt lära sig fiska kan ge mat för hela livet. Ja, visst är del rätt, och det måste vara en grundläggande filosofi för u-landspolitiken, men inte kan man komma dragande med den till barn som håller på att svälta ihjäl. För dem är mat för dagen det enda viktiga. Och vem kan påstå att det inte också är en långsiktig åtgärd att få fram kata­strofhjälp? Det är ju inte bara fråga om alt uppehålla livhanken.

På detta svarade Birgitta Dahl (S):

Kampanjen är kränkande också mot människorna i u-länderna därför att man vill köpa sig samvetsfrid med en oskickligt genomförd och kortsiktig katastrofhjälp i stället för alt diskutera hur vi kan medverka till alt avskaffa de orättvisa och orättfärdiga samhällssystem och den världsordning som är anledningen till att så många människor lider nöd och förnedras i världen i dag. [...] Vi lever i en värld som är så ond att många av oss kanske har svårt att inse graden av den ondska och cynism som styr världen i dag. Enligt min mening kan vi inte köpa oss julfrid genom kortsiktiga och illa genomtänkta katastrofinsatser. Vi måste bära på med­vetandet om vad vår solidaritet kräver – ständigt, alltid, sä länge vi lever. Vi måste tålmodigt och envist, med all den kunskap, allt det engagemang och alla de ekonomiska resurser som vi förfogar över fortsätta att stödja arbetet på att avskaffa fattigdomen i världen.

Året var 1974.

Daniel Braw

På ledarplats skriver Dagens Nyheter idag:

Därför behövs en bokutredning som funderar hårt och djupt över vad staten kan göra för att se till att så många medborgare som möjligt har möjligheten att komma i kontakt med kvalificerad litteratur.

Vad man också kan fundera över är varför detta är statens uppgift, och om man inte riskerar att uppfinna hjulet i strävan att sprida kvalificerad litteratur. Det finns ju ändå två institutioner, låt vara inte statliga, som har sysslat med detta ganska länge: skolorna och biblioteken.

Men man kan också fråga sig varför denna verksamhet egentligen är förtjänstfull. Som DN noterar var både Hitler och Stalin stora bokläsare (även om de inte nödvändigtvis läste stor litteratur).

Läsandet av längre analyserande och berättande texter är ovärderligt, oavsett om det sker mellan pärmar eller på en läsplatta. Det gör oss kanske inte till goda människor eller förnuftiga liberaler, men det får oss att växa, att förstå mer och gör det möjligt att förverkliga mer av den potential vi har inom oss – på gott eller ont.

Det låter, efter skildrandet av Hitlers och Stalins läsvanor, som ett hot.

Daniel Braw

Egentligen är det fantastiskt i Sverige år 2009. Det alldeles självklara blir nytänkande. Ett av regeringspartierna, Folkpartiet, gör ett så kallat utspel;  Äldre par ska ha lagstadgad rätt att fortsätta leva ihop även när en av dem behöver flytta till ett äldreboende.

I dag har par där båda beviljats särskilt boende rätt till plats i samma boende. Men det räcker inte, eftersom det bara gäller när båda har rätt till omsorg, enligt Folkpartiet. I dag är det upp till kommunerna att avgöra om makar får fortsätta att bo tillsammans om en av dem inte längre kan bo kvar hemma.

Med jämna mellanrum dyker det upp sådana fall i medierna. Omvärlden reagerar med bestörtning. Det är bra att Folkpartiet nu på allvar tar tag i frågan. Det är illa, illa att empatin sitter så trångt på många håll i dagens äldrevård.

Sven-Åke Olofsson

”Det finns ett uppenbart behov i det offentliga samtalet att trycka till ateister, för vad de säger och inte säger. De som grundar sin världsbild i orimligheter möter däremot ingen liknande reaktion från de ljumt icketroende intellektuella, trots att intellektuella bör ha sanningssökande och mänsklighetens framåtskridande för ögonen.”

Så skriver DN-kolumnisten Lena Andersson (”Ateismen provocerar”) i dagens DN.

Läsvärt, tänkvärt,

tycker

Stephan Wagner

Ge Dame Judi Dench en chans!

Foto: Max Nash/AP

En av Englands mest kända Shakespeareskådespelare, vädjar till teatrar och dramatiker att skapa fler roller för äldre kvinnor, skriver The Guardian.

Ian McKellen nämner bland andra sina kollega, den helt suveräna Judi Dench, som inte längre kan finna någon lämplig roll i en Shakespearepjäs.

- Folk kanske tror att teaterpubliken inte vill se pjäser som handlar om äldre kvinnor, men det är fel, säger McKellen.

Han är själv i 70-årsåldern. Tidigare har även den brittiska fackföreningen för skådespelare vädjat för att äldre kvinnliga skådespelare ska bli mer rättvist behandlade.

Nu är det ju så att många äldre kvinnor (tyvärr inte så många äldre män) står för det kulturbärande fundamentet i Sverige och annorstädes. För att visa att vi även vill se äldre karaktärsskådespelare på scen och filmduk, borde vi sextionplussare och däröver kanske under en tid bojkotta allt vad symfonier, teatrar och konstutställningar heter.

Då, om inte annat, skulle det klargöras hur stor den gruppen är, som negligeras.

Stephan Wagner

Det verkar faktiskt som om Barack Obama kavlat upp ärmarna rejält i Ovala rummet.

Det för amerikanska demokratiska värderingar helt ovärdiga Guantanamohelvetet läggs ner framöver. Möjligen kan ett nytt amerikanskt initiativ i Mellanöstern dyrka upp en rad låsningar.

Hoppas kan man  ju alltid.

Nu senast slopar USA  den så kallade munkavle-regeln mot stöd till organisationer som tillhandahåller abortrådgivning, utför lagliga aborter eller deltar i abortdebatten utomlands.
Därmed markeras också avstånd från tidigare, reaktionär, antiabortpolitik i Washington.

Även symbolvärdet är stort.

Stockkonservativa stater som Polen, Irland och en rad andra katolskt regerade länder får finna sig i att det förekommer en internationell debatt som även angår medborgare som även ”lyder” under Vatikanen.

Allt enligt mottot: Kvinnan äger rätt att bestämma över sin egen kropp och enbart föda de barn som är välkomna till världen.

Gott så!

Stephan Wagner

En självmordsbombare sprängde sig själv i luften på en välbesökt fruktmarknad vid den afghanska gränsen mot Iran och dödade minst tio människor på fredagen.
Enligt guvernören för Heratprovinsen väntas dödssiffran att stiga, eftersom självmordsattacken ägde rum på i så välbesökt område.

Det skulle vara intressant att få veta hur självmordsbombaren, förmodligen triggad till dådet av andra manipulatörer, ändå inför sig själv motiverade att han dödade sig själv samtidigt som han ansåg sig ha rätt att ta med sig ett drygt tiotal fredligt handlande medborgare in i ovissheten.

Av förklarliga skäl är det inte möjligt att fråga självmordsbombaren… Men visst hade det varit intressant, inte bara ur ett moraliskt-filosofiskt perspektiv.

Stephan Wagner