Ledarbloggen

Sociologen Zygmunt Baumans analys av kravallerna i Storbritannien är, som tidigare påpekats, synnerligen läsvärd: konsumismen skördade här sina egna frukter, menar han, när det parallella stegrandet av förväntningar (och krav) och utestängandet av dem som inte har råd att leva upp till konsumtionssamhällets förväntningar gick alltför långt.

I dagens DN intervjuas Bauman, bland annat om sin syn på internet och politiken, och också det är läsvärt.  Han säger bland annat:

Livet online har den fantastiska fördelen att det inte föder några förpliktelser. Därför tilltalar det unga människor, som är rädda för att ta på sig ansvar. För man vet inte vilka chanser som uppstår nästa år och då vill man inte vara bunden. Man kan under en dag utan ansträngning gå ihop med 500 likasinnade och på kvällen befria sig från dem genom en knapptryckning. Denna barnsliga lätthet att gå in och ut föder ett barnsligt beteende. [...] Livet online får oss att tro att man kan äta kakan och ha den kvar.

Därför blir också Twitterrevolutionerna kortvariga affärer:

Se på dessa miljoner männi­skor som kom till Befrielsetorget i Kairo. Visst, de lyckades få Mubarak bakom galler. Och sedan? Vad har de för inflytande över fortsättningen?

Något liknande kan sägas om Twitterrevolutionen i Iran, som under en kort tid fick ett massivt stöd och stor uppmärksamhet från omvärlden (delvis till följd av människors behov av att positionera sig) men idag ignoreras helt.

Daniel Braw