Nog för att Qatarbaserade (och -ägda) tv-kanalen al-Jaziras inflytande kan vara värt att påpeka, men lite underligt blir det när kanalens egna representanter får utrymme att göra det – och det på debattplats dessutom. Programledaren Stephen Coles artikel som publiceras i Expressen idag är snarare att se som ren reklamtext. Och som inte är alldeles ovanligt i reklamens värld, råder en viss sparsamhet med sanningen. Cole skriver:

I slutet av 1990-talet framträdde den arabiska kanalen som en röst för omvandling i Mellanöstern. Vi gav röst åt den arabiska gatan, åt intellektuella och marginaliserad politisk opposition. Deras röster hördes i många fall för första gången. En fri press må vara vardags­mat i väst, men i Mellanöstern var idén om en oberoende nyhetskanal verkligt revolutionär.

Inom Qatar är det dock betydligt svårare att göra sin röst hörd. Det finns inga val till landets styrande ledning. Politiska partier är förbjudna. Tillstånd kan sökas för politiska möten och demonstrationer, men dessa förekommer i mycket begränsad utsträckning. De gästande arbetstagarnas rättigheter begränsas kraftigt av myndigheterna. Kvinnor är diskriminerade i rättsligt, institutionellt och kulturellt avseende. Publikationer med anti-islamiskt innehåll är förbjudna, och tidningar och tv-kanaler utövar självcensur. Internet är blockerat för icke godkänt religiöst och politiskt innehåll.

Och så vidare – alltihop enligt UD:s rapport om de mänskliga rättigheterna. Coles bild av en tv-kanal som gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer, störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa är inte falsk, men däremot missvisande. Som UD:s rapportförfattare skriver:

Den Doha-baserade satellitsända tv-kanalen Al-Jazeera har stor journalistisk frihet. Den rapporterar dock främst om regionala och internationella frågor.

”Scenerna vi sänder från Libyen utan avbrott hela dagen och kvällen kommer att göra andra despoter nervösa”, skriver Cole. Dock knappast emiren i Qatar.

Daniel Braw