Den 6 maj ställs Fredrik Reinfeldt så mot Stefan Löfven. En första debatt mellan dessa, och de andra partiledarna, visas i SVT:s ”Agenda”. Regeringen har då lagt sin vårproposition och oppositionen har sina budgetalternativ klara. Slut på skuggboxningen?
Peter Fällmar Andersson
Carl Bildt brukar kallas för teflonpolitiker. All kritik rinner av honom. När man de senaste dagarna hört Håkan Juholts svar på de många frågor som ställs till honom när journalisterna fångar honom på väg från ett möte till ett annat infinner sig samma känsla.
Men hans tal om hur han mitt i all turbulens faktiskt bedriver en oppositionspolitik värd namnet klingar tomt. Bland det sista hans sa till journalisterna innan han gick in till mötet med Socialdemokraternas verkställande utskott nu på morgonen var att han skulle berätta om sin plan för partiets framtid.
Det är så dags. Det verkar som om de senaste dagarnas inte har sjunkit in hos honom. Det är ingen särskild bra bild av en partiledare som ges. Men själv tycks han helt omedveten om signalerna som sänds.
Lotta Hördin
Nog för att Qatarbaserade (och -ägda) tv-kanalen al-Jaziras inflytande kan vara värt att påpeka, men lite underligt blir det när kanalens egna representanter får utrymme att göra det – och det på debattplats dessutom. Programledaren Stephen Coles artikel som publiceras i Expressen idag är snarare att se som ren reklamtext. Och som inte är alldeles ovanligt i reklamens värld, råder en viss sparsamhet med sanningen. Cole skriver:
I slutet av 1990-talet framträdde den arabiska kanalen som en röst för omvandling i Mellanöstern. Vi gav röst åt den arabiska gatan, åt intellektuella och marginaliserad politisk opposition. Deras röster hördes i många fall för första gången. En fri press må vara vardagsmat i väst, men i Mellanöstern var idén om en oberoende nyhetskanal verkligt revolutionär.
Inom Qatar är det dock betydligt svårare att göra sin röst hörd. Det finns inga val till landets styrande ledning. Politiska partier är förbjudna. Tillstånd kan sökas för politiska möten och demonstrationer, men dessa förekommer i mycket begränsad utsträckning. De gästande arbetstagarnas rättigheter begränsas kraftigt av myndigheterna. Kvinnor är diskriminerade i rättsligt, institutionellt och kulturellt avseende. Publikationer med anti-islamiskt innehåll är förbjudna, och tidningar och tv-kanaler utövar självcensur. Internet är blockerat för icke godkänt religiöst och politiskt innehåll.
Och så vidare – alltihop enligt UD:s rapport om de mänskliga rättigheterna. Coles bild av en tv-kanal som gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer, störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa är inte falsk, men däremot missvisande. Som UD:s rapportförfattare skriver:
Den Doha-baserade satellitsända tv-kanalen Al-Jazeera har stor journalistisk frihet. Den rapporterar dock främst om regionala och internationella frågor.
”Scenerna vi sänder från Libyen utan avbrott hela dagen och kvällen kommer att göra andra despoter nervösa”, skriver Cole. Dock knappast emiren i Qatar.
Daniel Braw
Hur stor roll har sociala medier och modern kommunikationsteknik spelat i revolutionerna i arabvärlden? Väldigt stor enligt handelsminister Ewa Björling, som har tillskrivit svenska företag i branschen en samhällsomstörtande roll. Inte så stor, säger Hillary Clintons it-rådgivare Alec Ross som bjudits till Sverige för att föreläsa för den samlade ambassadörskåren.
När folk kallar det för Facebook- eller Twitterrevolutioner är det fel. Det är inte de sociala medierna som fått folk att göra uppror. Det är missnöje med de styrande familjerna, frustration över korruption och bristande ekonomiska möjligheter och brist på demokratiskt deltagande som är kärnan i de här revolutionerna, inte sociala medier.
Därmed är inte sagt att sociala medier har varit betydelselösa. De har underlättat organisering av oppositionsrörelser, stärkt förbindelserna mellan olika grupper, gjort mer information tillgänglig och möjliggjort ledarlösa rörelser (om det sista är så positivt kan man undra).
Någon vidare roll framöver, efter revolutionerna, tror Ross inte att de sociala medierna kommer att spela. Åtminstone ingen positiv.
Det var bra för att hjälpa folk att få ett maktskifte, men ser man på internets roll i styrandet och institutionsbyggandet så tenderar det att ge extrema röster makt och mota bort de mer moderata.
Om Ross värd i Sverige, utrikesminister Carl Bildt, kommer att ta till sig denna mer skeptiska hållning eller fortsätta i sina egna optimistiska spår vad gäller internet återstår att se.
Daniel Braw
Att uppröra sig över bristen på politiskt ledarskap när det gäller den ekonomiska krisen har blivit en utbredd verksamhet. Bo Lundgren, till exempel, säger sig vara ”besviken på att man inte kan samla sig till en gemensam uppgörelse”. I Dagens Industri skriver Viktor Munkhammar:
Kraven på politiskt ledarskap är stora. Hittills har varken de folkvalda i Europa eller USA levt upp till kraven.
Och i Dagens Nyheter skriver Peter Wolodarski:
Standard & Poor’s underbetyg åt den amerikanska ekonomin är ett underbetyg åt västvärldens politiska ledning, som deprimerande nog får kommunisterna i Peking att framstå som ansvarsfulla.
Jämförelsen med Kina är belysande, eftersom det sannolikt är just skillnaden mellan demokrati och diktatur som avgör vilket slags ledarskap som utövas – långt mer än personliga egenskaper. De politiska ledare i västvärlden som nu försöker hantera krisen har sina egna omval att tänka på, vilket gör dem mindre benägna att satsa på nödvändiga men svårsmälta åtgärder som euroobligationer och överlag ovilliga att stöta sig med sina väljare. Det leder också till att de för en nationell politik när en internationell vore av nöden.
Men det nationella mandatet är också det mandat de har, och deras bristande ledarskap kan lika gärna kallas demokratisk lyhördhet. Kanske är de politiska strukturerna felaktiga eller olämpliga, men det är i så fall en annan fråga. Som de nu ser ut har väljarna ett väl så stort ansvar som politikerna; det torde vara själva idén med ledarskap i folkstyren. Och då får invändningarna som kommer exempelvis från Kina (företrätt av vice utrikesministern Fu Ying) en lite annan touch:
We try to understand why so many governments made so many mistakes. Why do political parties make commitments they cannot fulfill? Why do they spend so much more than they have? Has the West been stagnating since the end of the Cold War? Or has it just become conceited?
Daniel Braw
Sociologen Zygmunt Baumans analys av kravallerna i Storbritannien är, som tidigare påpekats, synnerligen läsvärd: konsumismen skördade här sina egna frukter, menar han, när det parallella stegrandet av förväntningar (och krav) och utestängandet av dem som inte har råd att leva upp till konsumtionssamhällets förväntningar gick alltför långt.
I dagens DN intervjuas Bauman, bland annat om sin syn på internet och politiken, och också det är läsvärt. Han säger bland annat:
Livet online har den fantastiska fördelen att det inte föder några förpliktelser. Därför tilltalar det unga människor, som är rädda för att ta på sig ansvar. För man vet inte vilka chanser som uppstår nästa år och då vill man inte vara bunden. Man kan under en dag utan ansträngning gå ihop med 500 likasinnade och på kvällen befria sig från dem genom en knapptryckning. Denna barnsliga lätthet att gå in och ut föder ett barnsligt beteende. [...] Livet online får oss att tro att man kan äta kakan och ha den kvar.
Därför blir också Twitterrevolutionerna kortvariga affärer:
Se på dessa miljoner människor som kom till Befrielsetorget i Kairo. Visst, de lyckades få Mubarak bakom galler. Och sedan? Vad har de för inflytande över fortsättningen?
Något liknande kan sägas om Twitterrevolutionen i Iran, som under en kort tid fick ett massivt stöd och stor uppmärksamhet från omvärlden (delvis till följd av människors behov av att positionera sig) men idag ignoreras helt.
Daniel Braw
Att vad som under det senaste halvåret har pågått i arabvärlden är en historisk förändring torde vara ovedersägligt.
Men är det, som det ofta beskrivs, en vår? Och vad betyder i så fall det? Den uppenbara kopplingen är till Pragvåren, den korta perioden av reformkommunism i Tjeckoslovakien 1968 som blev emellertid snart avbröts. Man kan också tänka på den europeiska ”folkvåren” revolutionsåret 1848 – som emellertid även den blev en kortvarig historia. Ligger det alltså i beskrivningen av den arabiska våren just som vår att den kommer att sluta på samma sätt, i ett misslyckande? Den libanesiske journalisten Rami Khouri skriver:
Inherent in the term “spring,” for sure, is the idea of awakening after winter’s slumber, but it also denotes a brief or limited transitional moment that soon gives way to the next season of summer.
Även om bilden av politiska omvandlingar som vårar är både gammal och vanligt förekommande, kan den ifrågasättas också därför att den får revolutionsförloppet att framstå som naturligt, harmoniskt och fridfullt — som ett smygande upptinande av samhällsförhållandena. Nu menade i och för sig Karin Boye att våren var betydligt mer traumatisk än så (”ont för det som växer/och det som stänger”), men mer allmänt omfattad är likafullt en vårvision liknande Dan Anderssons:
När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.
Revolutioner är emellertid inga tebjudningar. Vårbilden, som Khouri skriver,
plays down the severity of the challenge to existing regimes and downgrades the intensity of the courage that ordinary men and women summon when they dare to take on their well-armed national security services.
En revolution är med andra ord inget man passivt upplever, utan något man aktivt deltar i. Som beskrivning av en sådan process är vårbilden direkt missvisande.
I vårens natur ligger också att den går över. Visserligen kan man, som har gjorts i riksdagen, hoppas att ”våren verkligen övergår i en demokratisk sommar”. Men då följer också oundvikligen också höst och vinter.
Varför har bilden av revolutionerna i arabvärlden som en vår i alla fall blivit så populär? För det första ska det noteras, som Khouri skriver, att det på arabiska inte talas om någon vår. Här används mer handfasta, aktiva termer som revolution och uppvaknande. För det andra kan man åtminstone spekulera i att det talas om ”vår” just när det gäller arabvärlden för att hela tanken på ansvarstagande, modiga och engagerade medborgare i arabländer uppfattas som främmande. Khouri skriver:
Many quarters of many Western lands remain hesitant in fully acknowledging the implications of free and self-determinant Arabs who have the power to define their countries and shape their national policies.
Om talet om ”den arabiska våren” förhindrar denna förståelse, bör det skyndsamt avvecklas.
Daniel Braw
Hade saken inte varit så sorglig hade det sjuksköterskans reaktion när hon blev varnad för att ha skrivit kränkande om en patient på Facebook varit komisk:
Hon blev lessen förstås och förstod och sa att det var ju inte bra. Kände väl att hon inte hade varit eftertänksam utan att det hade gått ganska hastigt och inte tänkt igenom det hela så mycket. Sen förstod hon att det här går ju inte alls.
Och lika komisk vore Vårdförbundets uppmaning till sina medlemmar att ”de måste tänka på vad de skriver”.
Om det inte vore så sorgligt att sådana uppmaningar alls behöver utfärdas.
Daniel Braw
”Om vi ska upptäcka hotet så måste vi tala om vad det verkligen handlar om och det gör inte Reinfeldt i dag”, säger Lars Ohly, som i sitt sommartal i Gnesta idag också hävdade att statsministern aldrig hade talat om det norska terrordådets politiska dimension. Ohlys bevis för detta var att det finns vissa ord som Reinfeldt aldrig har använt för att beskriva eller förklara dådet.
Men Ohly kan möjligen trösta sig med att statsministern har använt andra, lika tydliga, ord. Tillsammans med demokratiministern Birgitta Ohlsson skrev han:
Vi måste ha en bred syn på den våldsamma extremismen och inte begränsa synfältet. Stora likheter finns i processerna som leder fram till att individer väljer att bruka våld för att uppnå politiska mål, oavsett vilken politisk eller religiös inriktning de extrema åsikterna har.
Och tillsammans med Danmarks och Finlands statsministrar:
De avskyvärda och meningslösa attackerna på Utøya och i Oslo var riktade mot allt detta vi tillsammans har byggt upp – syftat till att förstöra det våra länder står för och de värderingar som våra samhällen bygger på.
Mycket annat kanske statsministern kan kritiseras för, men just på denna punkt verkar Ohly ha missat målet.
Daniel Braw
Anders Behring Breiviks influenser har fått stor uppmärksamhet, huvudsakligen de politiska. Och att det fanns sådana är helt uppenbart: hans manifest består till närmare hälften av andras texter.
Men också på det estetiska planet har han, som ett barn av sin tid, ägnat sig åt att kopiera och klistra in. De bilder han spred av sig själv före terrordåden var del av hans själviscensättning, men följde vissa förebilder. Här är hans inspirationskällor emellertid något mer oväntade – några av de senaste årens skolmördare, till exempel, och de våldsbenägna islamister han utgav sig för att vilja bekämpa. Till danska Information säger konsthistorikern Mikkel Bolt Rasmussen:
Anders Behring Breivik er blot seneste eksempel på eksistensen af en global visuel frygtkultur, hvor unge mænd iscenesætter sig som krigere på en korstogsagtig mission, og hvor man låner referencer og stilistiske greb på tværs af ideologier og politiske agendaer.
Mikkel Bolt Rasmussen säger också:
Det iøjnefaldende ved såvel Breivik som skoleskyderne og de islamistiske London-terrorister er graden af selviscenesættelse og den cut and paste-mæssighed, der er over aktionerne og propagandaen: Drengeværelseagtige referencer til korstog, soldater og en masse potente symboler fra videospil, film og andre populærkulturelle udtryk.
Här hopar sig ironierna. Inte bara imiterar en enligt egen utsago kristen, kulturkonservativ patriot islamistiska fanatiker, utan tillhopa visar de sig också trots sin avsky för samtiden vara djupt präglade av den. När de ska formulera sin avsky, är det bara samtidens uttryckssätt och poser de har tillgång till.
Daniel Braw
Senaste ledarartiklarna
hd.se
