Ett skepp kommer lastat

21 juli, 2012 klockan 11:00

Blockaden mot Gaza måste hävas. Palestina måste erkännas. Och Israel måste få existera. Det skriver Peter Fällmar Andersson om den fortsatt hjärtskärande, fortsatt blodiga Mellanösternkonflikten. I dag påminns vi om den när ”Ship to Gaza” eller S/V Estelle, lägger till vid kaj i Helsingborg.

För några dagar sedan miste sex personer livet och många skadades i en självmordsattack mot en buss med israeliska turister i Bulgarien. Det är först när tillräckligt många människor på båda sidor kan se och känna den andres tårar som de kan börja leva som grannar.  I den tvåstatslösning som är enda vägen framåt.

I en utblick skriver Daniel Braw om vikten av vatten. För länderna i Mellanöstern och Nordafrika är tillgången på vatten på sikt viktigare än tillgången på olja. Vad detta innebär för ekonomier som redan går knackigt, för poltiska eliter som redan kämpar för att upprätthålla sin legitimitet eller för stater som redan ligger i luven på varandra går lätt att föreställa sig.

Det är positivt att Kronofogdemyndigheten ser en stor ökning av antalet som ansöker om skuldsanering. men ännu viktigare är att förebygga att människor hamnar i skuldträsket, skriver Ingrid Runsten.

 

En röst för omvandling – men inte i hemlandet

26 augusti, 2011 klockan 13:51

Nog för att Qatarbaserade (och -ägda) tv-kanalen al-Jaziras inflytande kan vara värt att påpeka, men lite underligt blir det när kanalens egna representanter får utrymme att göra det – och det på debattplats dessutom. Programledaren Stephen Coles artikel som publiceras i Expressen idag är snarare att se som ren reklamtext. Och som inte är alldeles ovanligt i reklamens värld, råder en viss sparsamhet med sanningen. Cole skriver:

I slutet av 1990-talet framträdde den arabiska kanalen som en röst för omvandling i Mellanöstern. Vi gav röst åt den arabiska gatan, åt intellektuella och marginaliserad politisk opposition. Deras röster hördes i många fall för första gången. En fri press må vara vardags­mat i väst, men i Mellanöstern var idén om en oberoende nyhetskanal verkligt revolutionär.

Inom Qatar är det dock betydligt svårare att göra sin röst hörd. Det finns inga val till landets styrande ledning. Politiska partier är förbjudna. Tillstånd kan sökas för politiska möten och demonstrationer, men dessa förekommer i mycket begränsad utsträckning. De gästande arbetstagarnas rättigheter begränsas kraftigt av myndigheterna. Kvinnor är diskriminerade i rättsligt, institutionellt och kulturellt avseende. Publikationer med anti-islamiskt innehåll är förbjudna, och tidningar och tv-kanaler utövar självcensur. Internet är blockerat för icke godkänt religiöst och politiskt innehåll.

Och så vidare – alltihop enligt UD:s rapport om de mänskliga rättigheterna. Coles bild av en tv-kanal som gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer, störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa är inte falsk, men däremot missvisande. Som UD:s rapportförfattare skriver:

Den Doha-baserade satellitsända tv-kanalen Al-Jazeera har stor journalistisk frihet. Den rapporterar dock främst om regionala och internationella frågor.

”Scenerna vi sänder från Libyen utan avbrott hela dagen och kvällen kommer att göra andra despoter nervösa”, skriver Cole. Dock knappast emiren i Qatar.

Daniel Braw

Internet efter maktskiftet

25 augusti, 2011 klockan 17:00

Hur stor roll har sociala medier och modern kommunikationsteknik spelat i revolutionerna i arabvärlden? Väldigt stor enligt handelsminister Ewa Björling, som har tillskrivit svenska företag i branschen en samhällsomstörtande roll. Inte så stor, säger Hillary Clintons it-rådgivare Alec Ross som bjudits till Sverige för att föreläsa för den samlade ambassadörskåren.

När folk kallar det för Facebook- eller Twitterrevolutioner är det fel. Det är inte de sociala medierna som fått folk att göra uppror. Det är missnöje med de styrande familjerna, frustration över korruption och bristande ekonomiska möjligheter och brist på demokratiskt deltagande som är kärnan i de här revolutionerna, inte sociala medier.

Därmed är inte sagt att sociala medier har varit betydelselösa. De har underlättat organisering av oppositionsrörelser, stärkt förbindelserna mellan olika grupper, gjort mer information tillgänglig och möjliggjort ledarlösa rörelser (om det sista är så positivt kan man undra).

Någon vidare roll framöver, efter revolutionerna, tror Ross inte att de sociala medierna kommer att spela. Åtminstone ingen positiv.

Det var bra för att hjälpa folk att få ett maktskifte, men ser man på internets roll i styrandet och institutionsbyggandet så tenderar det att ge extrema röster makt och mota bort de mer moderata.

Om Ross värd i Sverige, utrikesminister Carl Bildt, kommer att ta till sig denna mer skeptiska hållning eller fortsätta i sina egna optimistiska spår vad gäller internet återstår att se.

Daniel Braw

När våren kom med sunnanvind

18 augusti, 2011 klockan 16:19

Att vad som under det senaste halvåret har pågått i arabvärlden är en historisk förändring torde vara ovedersägligt.

Men är det, som det ofta beskrivs, en vår? Och vad betyder i så fall det? Den uppenbara kopplingen är till Pragvåren, den korta perioden av reformkommunism i Tjeckoslovakien 1968 som blev emellertid snart avbröts. Man kan också tänka på den europeiska ”folkvåren” revolutionsåret 1848 – som emellertid även den blev en kortvarig historia. Ligger det alltså i beskrivningen av den arabiska våren just som vår att den kommer att sluta på samma sätt, i ett misslyckande? Den libanesiske journalisten Rami Khouri skriver:

Inherent in the term “spring,” for sure, is the idea of awakening after winter’s slumber, but it also denotes a brief or limited transitional moment that soon gives way to the next season of summer.

Även om bilden av politiska omvandlingar som vårar är både gammal och vanligt förekommande, kan den ifrågasättas också därför att den får revolutionsförloppet att framstå som naturligt, harmoniskt och fridfullt — som ett smygande upptinande av samhällsförhållandena. Nu menade i och för sig Karin Boye att våren var betydligt mer traumatisk än så (”ont för det som växer/och det som stänger”), men mer allmänt omfattad är likafullt en vårvision liknande Dan Anderssons:

När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.

Revolutioner är emellertid inga tebjudningar. Vårbilden, som Khouri skriver,

plays down the severity of the challenge to existing regimes and downgrades the intensity of the courage that ordinary men and women summon when they dare to take on their well-armed national security services.

En revolution är med andra ord inget man passivt upplever, utan något man aktivt deltar i. Som beskrivning av en sådan process är vårbilden direkt missvisande.

I vårens natur ligger också att den går över. Visserligen kan man, som har gjorts i riksdagen, hoppas att ”våren verkligen övergår i en demokratisk sommar”. Men då följer också oundvikligen också höst och vinter.

Varför har bilden av revolutionerna i arabvärlden som en vår i alla fall blivit så populär? För det första ska det noteras, som Khouri skriver, att det på arabiska inte talas om någon vår. Här används mer handfasta, aktiva termer som revolution och uppvaknande. För det andra kan man åtminstone spekulera i att det talas om ”vår” just när det gäller arabvärlden för att hela tanken på ansvarstagande, modiga och engagerade medborgare i arabländer uppfattas som främmande. Khouri skriver:

Many quarters of many Western lands remain hesitant in fully acknowledging the implications of free and self-determinant Arabs who have the power to define their countries and shape their national policies.

Om talet om ”den arabiska våren” förhindrar denna förståelse, bör det skyndsamt avvecklas.

Daniel Braw

Nästan säkert

16 juli, 2011 klockan 19:45

Ännu en dålig nyhet från Mellanöstern, eller åtminstone en förutsägelse om kommande dåliga nyheter: enligt före detta CIA-agenten Robert Baer kommer det snart att bryta ut ett nytt krig i den större skalan.

There is almost near certainty that Netanyahu is planning an attack (on Iran)… and it will probably be in September before the vote on a Palestinian state. And he’s also hoping to draw the United States into the conflict,

sa Baer i en radiointervju på lördagen. Vilket osökt för tankarna till Steve Earles ”Jerusalem”:

I woke up this mornin’ and none of the news was good
And death machines were rumblin’ ‘cross the ground where Jesus stood
And the man on my TV told me that it had always been that way
And there was nothin’ anyone could do or say.

Daniel Braw

Mubarak måste gå omedelbart

2 februari, 2011 klockan 07:16

President Hosni Mubaraks besked till det egyptiska folket att han inte ställer upp i nästa val, mottogs med förakt. Inget annat än en rak avgång hade tillfredställt de miljoner som efter 30 års förtryck nu vill se snabba förändringar.

Men de folkliga reaktionen får varken stöd av USA:s president eller EU:s ledare som har fokus på en ordnad övergång till demokratiska val. Om Mubarak direkt lämnar landet uppstår ett maktvakuum, kanske kaos som gör att nya tvivelaktiga ledare får en chans. Dessutom flyr de internationella aktörerna in i en klassisk formulering, nämligen att det är folket och inte utländska ledare som ska välja ett nytt styre.

Även om inte kaosteorin kan avfärdas vore det möjligt med en helt annan angreppspunkt, nämligen att Mubarak måste lämna makten nu för att inte en ännu värre situation ska uppstå än det kaos de internationella ledarna är oroliga för. Skulle till exempel militären vid en viss punkt ta till sina maktmedel kan ett oerhört blodbad uppstå. I dag känns det ohållbart att den sittande presidenten ska kunna vara kvar fram till nästa val (och rigga för sina efterträdare).

Att inte USA och EU talar om ett direkt makt skifte har ytterligare en komplikation, nämligen att det egyptiska folket får sina farhågor om västs prioriteringar bekräftade. USA och EU vill ha lösningar som gynnar deras övergripande målsättningar i Mellanöstern.  Det gällde under Mubarak och det gäller fortfarande. Kortsiktigt handlar det om att inte ännu en fundamentalistiskt religiös stat uppstår i regionen. Men ju längre Mubarak sitter vid makten ökar kanske just den risken.

Sven-Åke Olofsson

Glömsk vikarie

22 juli, 2010 klockan 11:00

Igår vikarierade liberaldemokraten Nick Clegg för premiärminister David Cameron vid Prime Minister’s Questions, och det med den äran — under viss press att förklara regeringens politik drog han till att  Labour först kan reda ut varför de i strid med gällande lagar angrep Irak.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Nu var ju också det större koalitionspartiet, de konservativa, för kriget, och de som satt bredvid Clegg igår röstade för kriget när det begav sig.  Och, som The Independent påpekar:

He also seemingly forgot that he was speaking in Parliament as the acting head of government, and that his words could be interpreted as an official admission by the UK that the military action undertaken seven years ago was illegal.

Det är inte alldeles enkelt att ställa om från oppositions- till regeringsläge.

Daniel Braw

Ingenting med vartannat att göra

20 juli, 2010 klockan 19:30

Det fanns ingen trovärdig koppling mellan Saddam Hussein och 11 september-attentaten, har förra chefen för brittiska MI5 sagt till den så kallade Chilcotutredningen.

Det låter ganska allvarligt — men själve huvudaktören gick vid en presskonferens ännu längre.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Daniel Braw

Bättre utan tal

20 juli, 2010 klockan 09:19

Det är inte bara förhållandet till Europa som inte har utvecklats nämnvärt sedan Barack Obama tillträdde presidentposten, det är också — och kanske än viktigare — förhållandet till den muslimska världen. Ett år efter det inspirerande talet i Kairo finns det få positiva resultat att notera men desto fler besvikelser, som Deutsche Welle rapporterar.

När det gäller Ryssland och Kina har det gått desto bättre — kanske därför att Obama inte först höll några tal där i vilka han utlovade stora förändringar och lokaliserade förmågan att genomföra dem till sin egen person.

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Daniel Braw

Ansiktets värde

19 juli, 2010 klockan 15:56

I förra veckan röstade den franska nationalförsamlingen för ett förbud mot bärande av burka och nikab på allmän plats, och nu aktualiseras frågan i Spanien. I Storbritannien förespråkar den konservative parlamentsledamoten Philip Hollobone också förbud:

Seventy-five per cent of the usual communication between two human beings is done with personal experience. God gave us faces to be expressive. It is not just the words we utter but whether we are smiling, sad, angry or frustrated. You don’t get any of that if your face is covered.

För Londontidningen The Independent är förbud att gå väl långt, men grupptryck framstår som en bra lösning:

For the rest, social pressure will have to suffice – exerted by the majority for whom face and self-worth are one.

Exakt hur detta grupptryck ska utövas preciseras däremot inte. Men nog är det anmärkningsvärt att ansiktets betydelse i dessa tider av ansiktslöshet — ansiktslöst ägande, ett pöbelrike styrt av ansiktslösa på nätet och ansiktslösa globala nätverk av information och teknisk spetskunskap — skruvas upp till sådana metafysiska nivåer?

Förbuden i Syrien och Egypten har varit mer begränsade men samtidigt mer rakt på sak: vid al-Azhar-universitetet i Kairo förbjöds burkor eftersom de bara är en tradition som inte ens har med islam att göra, och i Syrien har de förbjudits vid universiteten eftersom de strider mot akademiska värderingar och traditioner.

Daniel Braw

Huvudnyheter