Ledarbloggen

I år tog den norska Nobelkommittén fasta på att jämställdhet och bättre levnadsvillkor för kvinnor är en av förutsättningarna för en verklig demokrati, och i förlängningen en varaktig fred. Ingen dum utgångspunkt alls. Fredsskapande handlar inte enbart om att få två parter att sluta kriga. Det handlar i allra högsta grad om det mödosamma arbete som vidtar efter att vapnen lagts ned och diktatorer störtats.
Och det är bra att åtminstone två av årets tre fredspristagare hunnit sätta några avtryck i den riktningen i stället för att premiera enbart förväntningar som vara fallet när Barack Obama fick priset kort tid efter att han blivit president.

Lotta Hördin

Kina fortsätter att visa sin vrede över att den norska nobelkommittén gav fredspriset till den fängslade kinesiske dissidenten Liu Xiaobao.

– Det är svårt att upprätthålla så vänskapliga relationer med Norge som vi haft tidigare, sade kinesiska UD-taleskvinnan Jiang Yu på torsdagen.

Kina lägger inte bara affärer med Norge på is. Man försöker påverka länder att inte sända representanter till utdelningsceremonin i Oslo. Hittills har sex länder – bland annat Ryssland, Kuba och Irak – nobbat inbjudan. En ynklig uppvisning, både av initiativtagaren Kina och av de stater som sprattlar när det rycks i snöret. Förmodligen understryks påtryckningarna med att ekonomisk hjälp och annat kan riskeras.

Kina måste sluta att mobba Norge. I detta land är det nämligen inte som i Kina att olika kommittéer och organisationer går i regeringens ledband. Liu Xiaobao är en värdig fredspristagare. Och Kinas behandling av honom är skamlig. Det måste demokratiska länder stå upp för utan att snegla på sina handelsförbindelser med den nya ekonomiska stormakten.

Sven-Åke Olofsson

Nobels fredspris gick verkligen till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo meddelar Nobelkommittén i Oslo. Förhandsgissningarna slog in (se föregående blogginlägg). Ett bra val och ett val som skär rakt in i storpolitiken. Många spekulerade i att den norska Nobelkommittén inte skulle våga utmana Kina och att påtryckningar utövats från kinesiskt håll.

Liu Xiaobo dömdes i december i fjol till elva års fängelse för uppvigling efter att han varit med och skrivit Charta 08 – ett manifest med krav på långtgående politiska reformer i Kina. Han står för det som är självklarheter för oss; flerpartisystem, mänskliga rättigheter, religionsfrihet, mötesfrihet, yttrandefrihet. Den som pläderar för detta betraktas som farlig och utsätts i Kina för myndigheternas repressalier. Den frihet som tillåts är det lilla som ryms inom ramen för omvandlinmgen av det kommunistiska Kina till ett statskapitalistiskt system.

Valet är utomordentligt bra och skiljer sig behagligt från olika regeringars sneglande på handelsförbindelser med det allt mäktigare KIna. Den 54-årige litteraturprofessorn Liu Xiaobo får dessutom en viktig uppmuntran i sin fängelsetillvaro och de många kineser som tycker som han likaså. Den norska Nobelkommittén slapp denna gång kritiken för att komma med ett urvattnat förslag eller för att ha fastnat i statsmannaspåret där ord mer än handling belönats. Vad är värdigare än att uppmärksamma den som offrar sin frihet för andras frihet!? Motiveringen lyder så här: ”För hans långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina. Den norska Nobelkommittén har länge menat att det finns ett nära samband mellan mänskliga rättigheter och fred.”

Så här har Nobels fredspris fördelats under de senaste tio åren:

2009: Barack Obama, USA för skapandet av ett nytt klimat i internationell politik.

2008: Martti Ahtisaari, Finland, för arbetet att nå fredliga lösningar på internationella konflikter.

2007: Al Gore, IPCC, för skapandet och spridandet av kunskap om människoskapad klimatpåverkan.

2006: Grameen Bank, Mohammad Yunus, Bangladesh, skapandet av ekonomisk och social utveckling med mikrokrediter.

2005: IAEA, Mohamed el-Baradei, Egypten, för arbetet att förhindra att civil kärnkraftsutveckling används militärt.

2004: Wangari Maathai, Kenya, Insatser för hållbar utveckling, demokrati och fred.

2003: Shirin Ebadi, Iran, för arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter, i synnerhet för barn och kvinnor. Med fokus på Iran.

2002: Jimmy Carter, USA, för arbetet att nå fredliga lösningar på internationella konflikter.

2001: FN, Kofi Annan, Ghana, för arbetet med en fredligare och bättre organiserad värld.

2000: Kim Dae-jung, Sydkorea, fredsarbete i Ostasien.

Sven-Åke Olofsson

I dag kl 11 får vi veta vem som får Nobels fredspris.

Ett riktigt bra val hade varit Liu Xiaobo som sitter av ett elvaårigt fängelsestraff sedan han krävt demokratiska reformer i Kina. Det hade djupt misshagat regimen men satt fokus på verkligheten bakom kulisserna i dagens Kina. Det talas försiktigt om mer frihet men myndigheterna i det stora landet utövar sin makt nog så drakoniskt och den som protesterar försöker man tysta med snart sagt alla medel. Det finns nischer av frihet främst inom den ekonomiska sektorn och det gäller inte att förblindas av detta eller ledande politikers små förord för en rörelse mot demokrati.

Det kan bli ett radikalt pris men också ett traditionellt. Väljer man det senare kan man uppmärksamma EU som efterkrigstidens stora fredsprojekt. Men att ge priset åt institutioner känns aldrig spännande liksom när man vill uppmuntra världens ledare snarare för vad de sagt än för vad de gjort reellt.

Sven-Åke Olofsson

Läser i Dagens Industri en intervju med ekonomipristagaren Elinor Ostrom som får ekonompriset till Alfred Nobels minne i morgon. Hon tror stenhårt på och har bevisat att vi människor har nytta av att gå samman. ”Vi måste lita på varandra, vi måste bygga förtroende, annars gå vi mot en katastrof”, säger hon till DI.

Men hon är samtidigt skeptisk till de hon kallar ”pojkarna”. De där uppe som styr i de stora systemen. Fast, fortsätter hon, vi behöver inte alltid vänta på att de stora pojkarna ska fixa allt. ”Tänk om tusen människor ställde bilen och började cykla. Det motsvarar ett litet samhälle. Och så tusen till…”

Elinor Ostrom vill ha mindre prat och mer handling. Men vissa saker måste vi ändå göra tillsammans. Så hon hoppas på ett bra avtal i Köpenhamn, och att Barack Obama skriver på.

Det är bara att hålla med.

Lotta Hördin

Vid bokpratet på biblioteket för inte så länge sedan rekommenderade Ann-Britt Hertha Müllers ”Kungen bugar och dödar”. Den lät jätteintressant, men det finns så många böcker att läsa så än har det inte blivit tid för att ta itu med ett verk av årets Nobelspristagare i litteratur. Men nu finns det åter en anledning.

Så jag har inte läst något av årets pristagare men väl hört talas om henne, vilket inte är dåligt i Nobelprissammanhang.

Överhuvudtaget verkar årets val bra ur mycket synvinklar. En bra författare – jag litar på Ann-Britt – och en författare som har egna erfarenheter av europeisk nutidshistoria, född i Rumänien men tvungen att fly till Västtyskland 1987. Numera bor hon i Berlin, där muren föll för i år 20 år sedan.

Lotta Hördin

I morgon är det dags för festernas fest. Det är Nobeldagen med prisutdelning, bankett och allt möjligt annat. Sveriges Television är i år så glada att ha fått tillbaka sändningarna igen att de håller på att slå knut på sig själva. Var och vartannat program har ett nobelinslag. För att inte tala om alla dessa trailers med galaklädda programledare som springer i trappor och för konstlade samtal.

Är det någon som undersökt om dessa trailers har önskad effekt? Alltså att de verkligen lockar flera tittare.

Själv är jag redan så trött på allt detta att jag gärna avstår från morgondagens sändning! På mig har de haft motsatt effekt.

Lotta Hördin