En röst för omvandling – men inte i hemlandet

26 augusti, 2011 klockan 13:51

Nog för att Qatarbaserade (och -ägda) tv-kanalen al-Jaziras inflytande kan vara värt att påpeka, men lite underligt blir det när kanalens egna representanter får utrymme att göra det – och det på debattplats dessutom. Programledaren Stephen Coles artikel som publiceras i Expressen idag är snarare att se som ren reklamtext. Och som inte är alldeles ovanligt i reklamens värld, råder en viss sparsamhet med sanningen. Cole skriver:

I slutet av 1990-talet framträdde den arabiska kanalen som en röst för omvandling i Mellanöstern. Vi gav röst åt den arabiska gatan, åt intellektuella och marginaliserad politisk opposition. Deras röster hördes i många fall för första gången. En fri press må vara vardagsmat i väst, men i Mellanöstern var idén om en oberoende nyhetskanal verkligt revolutionär.

Inom Qatar är det dock betydligt svårare att göra sin röst hörd. Det finns inga val till landets styrande ledning. Politiska partier är förbjudna. Tillstånd kan sökas för politiska möten och demonstrationer, men dessa förekommer i mycket begränsad utsträckning. De gästande arbetstagarnas rättigheter begränsas kraftigt av myndigheterna. Kvinnor är diskriminerade i rättsligt, institutionellt och kulturellt avseende. Publikationer med anti-islamiskt innehåll är förbjudna, och tidningar och tv-kanaler utövar självcensur. Internet är blockerat för icke godkänt religiöst och politiskt innehåll.

Och så vidare – alltihop enligt UD:s rapport om de mänskliga rättigheterna. Coles bild av en tv-kanal som gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer, störtar härskare från deras troner och upphöjer de ringa är inte falsk, men däremot missvisande. Som UD:s rapportförfattare skriver:

Den Doha-baserade satellitsända tv-kanalen Al-Jazeera har stor journalistisk frihet. Den rapporterar dock främst om regionala och internationella frågor.

”Scenerna vi sänder från Libyen utan avbrott hela dagen och kvällen kommer att göra andra despoter nervösa”, skriver Cole. Dock knappast emiren i Qatar.

Daniel Braw

Dela

Riktat våld

13 augusti, 2011 klockan 18:15

”Om vi ska upptäcka hotet så måste vi tala om vad det verkligen handlar om och det gör inte Reinfeldt i dag”, säger Lars Ohly, som i sitt sommartal i Gnesta idag också hävdade att statsministern aldrig hade talat om det norska terrordådets politiska dimension. Ohlys bevis för detta var att det finns vissa ord som Reinfeldt aldrig har använt för att beskriva eller förklara dådet.

Men Ohly kan möjligen trösta sig med att statsministern har använt andra, lika tydliga, ord. Tillsammans med demokratiministern Birgitta Ohlsson skrev han:

Vi måste ha en bred syn på den våldsamma extremismen och inte begränsa synfältet. Stora likheter finns i processerna som leder fram till att individer väljer att bruka våld för att uppnå politiska mål, oavsett vilken politisk eller religiös inriktning de extrema åsikterna har.

Och tillsammans med Danmarks och Finlands statsministrar:

De avskyvärda och meningslösa attackerna på Utøya och i Oslo var riktade mot allt detta vi tillsammans har byggt upp – syftat till att förstöra det våra länder står för och de värderingar som våra samhällen bygger på.

Mycket annat kanske statsministern kan kritiseras för, men just på denna punkt verkar Ohly ha missat målet.

Daniel Braw

Dela

Spontanitet och positionering

30 juli, 2011 klockan 06:15

De norska flaggorna har varit många på Facebook under den senaste veckan; de har ersatt de vanliga profilbilderna, som annars syftar till att framställa personen i bästa möjliga ljus.

Men kanske fyller flaggorna, utöver att uttrycka sympati, samma funktion? Det har blivit ”almindeligt”, som danska Information skriver, att ”for en kortere eller længere periode at låne sin identitet ud til en større sag. Og dermed vise andre, at man er et godt og empatisk menneske.” Medievetaren Jakob Linaa Jensen säger:

På den ene side handler det om at vise spontan deltagelse, men samtidig er det også en måde at positionere sig selv på. Det er på en og samme tid en egocentrisk og filantropisk adfærd. [...] Det handler om at knytte sig selv sammen med den gode sag.

I detta uppstår också ett visst grupptryck. När det är så enkelt att ”knytte sig selv sammen med den gode sag”, vilka legitima skäl kan det då finnas att inte göra det? Psykologen Lars Lundmann Jensen säger:

Nogle er simpelthen bange for, at andre skal tænke, at de er ligeglade med tragedien, hvis ikke de eksplicit viser deres deltagelse. I den forstand er adfærden på Facebook meget normativt styret. Det handler ikke om, at man føler noget særligt, men mere om, at man er bange for, at andre skal se ned på én.

Aftonbladets Fredrik Virtanen påpekade detta på ett tidigt stadium (”Terrorn ger VM i empati på Twitter”), och reaktionerna blev därefter.

Daniel Braw

Dela

I genomsnitt

26 augusti, 2010 klockan 14:00

Opinionsmätningarna är nu så många och frekventa att det är lätt att förlora de större trenderna ur sikte, men ett sätt att få tillbaka dem i synfältet är så kallade polls of polls, sammanvägda resultat från samtliga institut. Bland annat statsvetaren Henric Oscarsson gör dem, och på Sveriges Radio finns en hel rad både för blocken och för de enskilda partierna. Så här ser den socialdemokratiska utförsåkningen ut, och även om det sägs att direktövergången från S till M är liten är det anmärkningsvärt hur symmetriska partiernas kurvor är.

Metoden är omdiskuterad: om mätningarna är missvisande blir genomsnittet heller inte av någon särskilt hög kvalitet, men Oscarsson anser sig i alla fall kunna läsa ut att valresultatet sakta fryser fast i alliansens favör.

Och att pengarna rör sig i samma riktning framgår av den sammanvägning av odds som finns på Svensk Opinion.

Daniel Braw

Dela

Akut förtroendeskapandebehov

23 augusti, 2010 klockan 21:00

Mona Sahlin har inte mindre än åtta saker emot sig i valrörelsen, skriver Lena Mellin i Aftonbladet. En av dem är — goddag yxskaft! — att alliansen lederi opinionsmätningarna.

Men kanske ännu mer problematiskt är att Reinfeldt leder så överlägset i förtroendemätningarna. Dystrast av allt borde det ur socialdemokratiskt perspektiv vara att läsa vad vissa grupper har att säga om sitt förtroende för olika statsministerkandidater. Underläge med 18 mot 63 generellt kan man kanske leva med, men hur hanterar man

att ungdomar inte har större förtroende för Sahlin än vad människor i allmänhet har — Socialdemokraterna har trots allt gjort ungdomarnas sak till sin
att de åldersgrupper som har störst förtroende för Reinfeldt befinner sig i intervallet 30-64 år, det vill säga är de yrkesverksamma
att bara 18 procent av de arbetslösa har störst förtroende för Sahlin, medan 66 procent litar mest på Reinfeldt
att bara 18 procent inom offentlig tjänst (”välfärden”) har störst förtroende, medan 65 procent litar mest på Reinfeldt
att 74 procent av storstadsbefolkningen har störst förtroende för Reinfeldt medan bara tio procent anger störst förtroende för Sahlin, när storstadsväljarna avgör valet
att bara 23 procent av LO-medlemmarna känner störst förtroende för Sahlin, medan mer än hälften känner störst förtroende för Reinfeldt som enligt LO-kampanjen har agerat ”megafel”
att bara 57 procent av dem som i ett riksdagsval idag skulle rösta på S har störst förtroende för Sahlin, medan var fjärde S-väljare har störst förtroende för Reinfeldt
att bara 53 procent av dem som skulle rösta på ett rödgrönt parti har störst förtroende för Sahlin, medan 24 procent har störst förtroende för Reinfeldt (liksom 97 procent av dem som skulle rösta borgerligt)?

Man kan naturligtvis, som Thomas Östros, hävda att ”för de flesta människorna kommer inte personerna i första hand, utan politiken”. Men det blir likafullt mäkta svårt att mobilisera valarbetare och väljare för en kandidat med så låga förtroendesiffror, också inom de egna leden. Sveriges ”absolut mest rutinerade och bästa kampanjledare” har med andra ord en diger uppgift framför sig.

Daniel Braw

Dela

Dunkla minnen

4 augusti, 2010 klockan 13:42

Aftonbladet rapporterar att ”kändisar ljuger – eller ofta minns väldigt fel”, och till dessa kändisar räknas också politiker. En del av handlar säkert, som friidrottsstatistikern Lennart Julin säger, om att vilja göra sig märkvärdig genom överdrifter och påhitt eller att minnesbilden omedvetet redigeras efter hur man tycker att sakerna borde ha varit.

Men mer egendomligt är det man vill göra en politisk poäng genom att ”minnas” något som man inte har varit med om — egendomligt därför att minnet, som ska förmedla en känsla av äkthet och erfarenhet, i själva verket är det mest konstruerade av allt. Den brittiske journalisten Peter Oborne skrev en hel bok om hur postmodern filosofi har bidragit till att detta fenomen har uppstått, men det verkar på något vis som att gå över ån efter vatten. Redan Churchill visste hur det gick till:

History will be kind to me for I intend to write it.

Daniel Braw

kändisar ljuger – eller ofta minns väldigt fel

Dela

Anonyma påverkare

13 juli, 2010 klockan 08:51

Apropå misstänksamhet mot förmenta eliter är två av partiledarna kritiska till de många opinionsmätningarna:

Risken är att politiken blir en tummelplats för procent i stället för visioner, säger S-ledaren Mona Sahlin. Både hon och Lars Ohly (V) varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister får för stor makt och att organisationer som har råd att köpa opinionsmätningar kan sätta dagordningen.

Så det är bäst att, som Socialdemokraterna, ha råd att göra sina egna och på så vis få möjlighet att ”sätta dagordningen”. ”Vi törs ju inte lita på att de som publiceras i tidningarna är helt omanipulerade”, som Göran Persson sade.

Daniel Braw

Dela

Ett nej är ingen lösning

8 juli, 2010 klockan 09:11

Margot Wallström gör som Ingvar Carlsson och rycker (eller rycks) in i valkampanjen. Det är förvisso en otacksam uppgift att bilda opinion för detta regeringsalternativ. Men det är nog i alla fall mer tacksamt än att bli intervjuad i BBC:s Newsnight:

Daniel Braw

Dela

Osaklig opinion

2 juli, 2010 klockan 16:13

Är det osakligt att i en recension av en partiledares insats i en debatt också tala om sådant som dialekt, kroppsspråk och röst? Det hävdar författaren Göran Hägg, apropå retorikkonsulten Elaine Bergqvists insats i SVT nyligen:

Det var alldeles tydligt att Elaine Bergqvist inte talade om retorik, utan mer om någon form av mimik och hur hon trodde att Mona Sahlins dialekt uppfattas. Det säger sig själv att det är omöjligt att veta hur svenska folket uppfattar detta.

Omöjligt eller inte, det torde vara betydligt mer centralt än både innehållet och retoriken. Margaret Thatcher, till exempel, hade en röst som kunde reta människor till vansinne — någon beskrev den som ljudet av ”en katt som glider ned för svarta tavlan”, vilket var ganska träffande:

Ett av de största problemen för Iain Duncan Smith, den konservative partiledaren, var just rösten som inte ville bära.

När det gäller fysiskt framträdande är den första tv-sända debatten mellan Nixon och JFK 1960 ett klassiskt exempel: radiolyssnarna tyckte att Nixon hade vunnit, medan tv-tittarna uppfattade JFK som vinnare. Skillnaden var att Kennedy såg utvilad och avslappnad ut, och dessutom var solbränd efter att ha kampanjat i Kalifornien. Nixon var blek och glåmig, och hade en illasittande skjorta.

Det må svårt att avgöra exakt hur man bildar sig en uppfattning om människor, men att det går snabbt och har ganska lite med innehållet att göra är odiskutabelt. Liksom att det går ganska osakligt till.

Daniel Braw

Dela

Obegriplig ideologi

30 juni, 2010 klockan 15:01

Ideologi har, som sagt, fått besynnerligt dåligt rykte. Man behöver inte ens precisera varför det är fel att något är ideologiskt motiverat — att det ideologiska också är djupt bristfälligt tas som en självklarhet. Som i denna analys:

Avregleringen av fordonsbesiktningsmarknaden i Sverige är obegriplig ur många perspektiv. Den drivs igenom av ideologiska skäl. Vi ska inte ha monopol. Sedan spelar det ingen roll om det blir sämre.

Ideologi har nämligen, framgår av fortsättningen, mycket lite med verkligheten att göra.

Det går att se tillvaron ur fler perspektiv än det ideologiska. Nämligen ägares, kunders, anställdas eller samhällets.

Det går naturligtvis också att se reformen av bilprovningen som ett måhända bristfälligt försök att främja vara ägares, kunders, anställdas och samhällets intressen, men det är uppenbarligen enklare att kalla det ideologiskt och låta det stanna därvid.

Men om man ändå ska se bilprovningen som en ideologisk fråga — vilket i jämförelse med de verkligt ideologiska konflikter som pågår i andra länder framstår som ganska överdrivet — är det då inte intressant att notera hur pass väl konservatismen är företrädd i Sveriges riksdag? Ta till exempel detta äktkonservativa inlägg:

Varför ska något som fungerar väl förändras? Vad är det som driver fram en högst diskutabel och osäker förändring när den egentligen inte behövs? Varför denna klåfingrighet?

Eller detta:

Det har tagit generationer av slit och ansträngningar att ta oss dit där Sverige nu befinner sig. Man ska vara väldigt tveksam till alla som tror att det är dags att riva ned och kasta ut, för det är så väldigt mycket av det som är viktigt som man då hotar.

Daniel Braw