Ledarbloggen

I besparingarnas Danmark jagas kronorna. Tidningen Politiken och TV2 bad 24 ekonomer om råd. De vill avskaffa generella pensionärsrabatter på tåg och museer med motiveringen att långt i från alla pensionärer är fattiga.
Inte oväntat får de mothugg från allmänheten. Det är svårt att ta bort redan införda privilegier.

Lotta Hördin

Som socialdemokrat måste man anlägga moraliska perspektiv på ekonomin, säger Göran Greider i Metro. Och det har verkligen partiledaren Mona Sahlin gjort när det gäller skatterna som pensionärer betalar.

För mig är det en moralisk fråga. När man går i pension sänker man sin inkomst ordentligt, varför ska då skatten vara högre? (18 augusti)

Också finansministerkandidaten Thomas Östros osäkrar sin moralrevolver. ”För mig är detta en djupt moralisk fråga”, skriver han.

Det enda anständiga är att pension ska beskattas på samma sätt som lön. Pensionärsskatten ska avskaffas. Det ska löna sig att arbeta och det ska löna sig att ha arbetat.

Att moralen, som så ofta blir fallet, är tämligen selektiv faller sig naturligt. Det främsta argumentet för fastighetsskatten brukar vara det helt amoraliska, eller rentav omoraliska, att fastigheter inte går att flytta på och därför är en säker intäktskälla för staten. Skatten i sig går, som Göran Persson sade på sin tid, inte att försvara.

Men också om man godtar att pensionärsskatten är en moralisk fråga, är det inte alls självklart att sensmoralen är den som nu förfäktas. Den socialdemokratiske bloggaren Jonas Morian har skrivit:

Om Kalle har två äpplen och Lisa har två äpplen så har de lika många äpplen var. Om sedan Lisa får ytterligare ett äpple så har hon tre och Kalle fortfarande två. Alla med så långt? Kalle har alltså inte förlorat någonting. Ändå verkar socialdemokraterna i den här valrörelsen diskutera som om Kalle faktiskt förlorat på att Lisa fick ett äpple till.

Uppdatering: i en kommentar till alliansens valmanifest säger Östros att det är ”en oerhört viktig rättvisereform” att ta bort pensionärsklyftan.

Daniel Braw

Det är ofta lite väl tacksamt att generalisera om skillnaden mellan amerikaner och européer i allmänhet, och svenskar i synnerhet, men ibland är det svårt att stå emot frestelsen. I Almedalen anordnar AMF ett seminarium på temat ”År 2050, lite mer att leva för?”

I ett framtidsfokuserat seminarium samtalar de politiska ungdomsförbundens ordföranden med AMF:s VD Ingrid Bonde om vilka krav dagens unga kan ställa – och kommer att ställa – den dagen de går i pension.

När Pew Research Center talade med amerikaner om vilka förväntningar och farhågor de hade när det gällde år 2050 var det lite andra frågor som aktualiserades. Tre av fem trodde att ett nytt världskrig har hunnit bryta ut, mer än hälften att ett terroristattentat medelst kärnvapen kommer att ha begåtts i USA och tre av tio att en asteroid har träffat jorden. Som om inte detta vore nog tror 41 procent att Jesus hinner komma tillbaka före mitten av århundradet. AMF:s frågor –

Hur kommer samhället att se ut? Vilka är vinnarna? Hur svänger pendeln mellan individ och grupp? Hur kommer pensionssystemet att se ut? Räcker resurserna?

– ter sig jämförelsevis jordnära.

Daniel Braw

Så kom oväntat (när det gäller tidpunkten) den väntade nyheten; Alliansens ledare meddelade i dag att man kommer att satsa fem miljarder för sänkt skatt för pensionärer i vårpropositionen. Sänkningen gäller från 1 januari 2011. Sänkningen  sker genom ett höjt grundavdrag.

För att förstärka opinionseffekten vill de borgerliga partiledarna koppla ihop det nu aktuella avdraget med sänkningarna i januari 2009 och 2010. Detta kostade 5,5 miljarder. Till detta lägger regeringen nu fem friska miljarder.

Pensionärers situation är ett vitt begrepp precis som när det gäller löntagare i övrigt. Hur mycket allt det här ger den enskilde beror alltså på. Men Folkpartiet menar att de tre stegen ska ge en pensionär, med full garantipension född 1937 eller tidigare, en sänkning på sammanlagt cirka 5000 kronor per år.

Nu återstår att se hur oppositionen kommer att svara. Även där har man ju lovat pensionärerna att inte hamna på skattemässigt undantagt jämfört med löntagarna.

Lördagens utspel är välkommet, särskilt för de sämst ställda pensionärerna. I längden fick såväl regering som opposition allt svårare med kritiken på temat att de som så att säga byggt landet ska hamna på undantag när de politiska utspelen görs. Men man kan lugnt utgå i från att pensionärernas intresseorganisationer vill se mer av lördagens vara.

Sven-Åke Olofsson

En tredjedel tycker att det är svårt eller mycket svårt att välja vilket parti man ska rösta på i riksdagsvalet.

Är det positivt eller negativt? Positivt, i den mån svårigheten består i att man har ett öppet sinne och inte röstar av gammal vana. Negativt, i den mån valet försvåras av avsaknaden av sådant som brukar underlätta val: distinkta för- och nackdelar. Kanske är det också därför man i efterhand kan ha svårt att komma ihåg vad man egentligen beslutade sig för. Liksom i det svåraste valet av alla, valet av pensionsförvaltare.

Daniel Braw

Eländesbeskrivningar råder det ingen brist på, och heller inte på faktiskt elände. Men det är inte, somliga politiska diskussioners utformning till trots, allt. Stigbjörn Ljunggren skrev förra månaden:

De som finns på arbetsmarknaden, har fått fastighetsskatten sänkt, känner att det blivit billigare att få städat och renoverat, de har all anledning att ändå, trots allt, rösta på Alliansen.

Idag kom Nordeas privatekonomiska barometer, som säger något om hur det står till med den ekonomiska oron. ”Överlag visar barometern att hushållen känner sig tryggare igen och är inte lika oroliga för sin privatekonomi som för ett år sedan”, skriver banken. Andelen som känner oro över att förlora arbetet har, helt naturligt, ökat. Men

andelen som tycker att deras ekonomiska situation är bra som den är har ökat från 23 procent förra året till 32 procent i år.

Ett regeringsalternativ som inte uppmärksammar också denna utveckling får det svårt med trovärdigheten.

Daniel Braw

The Economist har i senaste numret en ”special report” om demografi och pensioner, och uträkningen är – ofrånkomligen – den vanliga: ökad livslängd + minskat barnafödande = äldre befolkning. De politiska konsekvenserna av detta blir minst sagt svårsålda:

People in rich countries will have to be weaned off the expectation that pensions will become ever more generous and health care ever more all-encompassing. Since they now live so much longer, and mostly in good health, they will have to accept that they must also work for longer and that their pensions will be smaller.

På ledarplats noterar tidningen att när Bismarck införde pension för arbetare över 70 års ålder i Preussen var den genomsnittliga livslängden 45.

Whether we like it or not, we are going back to the pre-Bismarckian world, where work had no formal stopping point. That reversion will not happen overnight, but preparations should start now—to ensure that when the inevitable happens it is a change for the better.

I logikens namn borde pensionsåldern höjas till någonstans runt 100, men riktigt så långt går inte tidningen i sina rekommendationer. Att höja till 67 eller 68 är, enligt tidningen, inte särskilt meningsfullt eftersom det bara reflekterar livslängden; 70 skulle vara ”a better figure”. Och så avslutar man med en ordentlig underdrift:

Some of this will be unpopular.

På en punkt har dock The Economist hamnat helt fel, och det är i frågan om vem som blev äldst i Bibeln. Annars tillförlitliga Economist påstår att det skulle ha varit Metuschelach (alias Metusalem), som enligt 1 Mos 5:25-26 blev 969 år gammal.

Det riktiga svaret är emellertid Henok (alias Enok) som enligt Heb 11:5 ”inte behövde se döden”. Och i den moderna världen är detta inte så orimligt som det låter. The Economist noterar att tidigare uträkningar av människans maximala livslängd har blivit överspelade, och konstaterar:

Some experts now think there may be no theoretical limit at all.

Daniel Braw

Ibland är det inte lätt att komma överens inom blocken. Som nu i oppositionen i frågan om pensionerna.

Tre uttalanden i riksdagsdebatten enligt TT:

– En ny regering måste sätta pensionärernas bästa före gamla avtal med högerpartierna, sa vänsterpartisten Kalle Larsson.

– Den (pensionsöverenskommelsen med de borgerliga från 1994) ligger fast. Den rubbar vi inte på. Det är andra saker som kan diskuteras, menade Veronica Palm (S).

– Vi vill inte riva upp den (pensionsöverenskommelsen ovan) men vi vill se över den. Skeppet behöver in på varvet för reparation, ansåg Gunvor G Ericson (MP).

Alliansen ser naturligtvis på detta med välbehag:

– Maken till splittrad opposition får man leta efter, sa socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M).

Sant, men det förändrar inte sakfrågan att pensionssystemet försvagats dithän att framtida pensionärer inte kan leva på pensionen.

Sven-Åke Olofsson

Lågavlönade kvinnor förlorar på att pensionspara. Det är bara välbeställda män som tjänar på att pensionsspara enligt det nuvarande systemet. Det konstaterar Jörgen Johansson från Centerpartiet. Han menar att avdragsrätten ställer till det och kan innebära att kvinnorna till slut hamnar på minus när de ska skatta igen när pensionen tas ut.

Jörgen Johansson får till viss del medhåll av Moderaten Mats G Persson. Medan Folkpartisten Carl B Hamilton dissar förslaget att slopa avdragsrätten. Och viftar lite snabbt bort allianskollegans oro för att kvinnor missgynnas. Kanske inte en så viktig fråga för dagens Folkparti?

Lotta Hördin

Medan bonusdebatten rasar vidare här hemma avslöjas hur parlamentariker i EU försöker skydda sig mot förluster i pensionsaffärer. Sex av tio parlamentsledamöter har gått med i en extra pensionsfond som ska ge dem 15 000 kronor extra i månaden utöver den vanliga pensionen. Nu kan utbetalningen bli lägre eftersom fonden gjort dåliga affärer. Men hör och häpna, parlamentets talman och 14 vice talmän (bara det är ju rätt underligt, att de är så många) har beslutat att parlamentet ska gå in och garantera att utbetalningar görs på utlovad summa. Detta i tider när vanliga människor får se sina pension krympa på grund av de dåliga tiderna och finanskrisen. Det är tydligen skillnad på vanligt folk och EU-folk.

Den enda svensk som haft detta extra pensionsavtal, folkpartisten Olle Schmidt, lämnade dessbättre det hela när det blev känt hur EU-parlamentets toppar agerat.

Det här avslöjar en kultur som EU borde göra allt för att stävja. Sådana här beslut förstärker bilden av att parlamentarikerna är mer noga med att berika sig själva än att tänka på medborgarnas bästa. Det enda riktiga vore att man inte slöt den här typen av extraavtal från början. EU-parlamentarikerna är väl avlönade och får en rejäl grundpension. De behöver inget extra. Om de vill ha det, ska de betala ur egen ficka.

Skärpning!

Lotta Hördin