Att vad som under det senaste halvåret har pågått i arabvärlden är en historisk förändring torde vara ovedersägligt.

Men är det, som det ofta beskrivs, en vår? Och vad betyder i så fall det? Den uppenbara kopplingen är till Pragvåren, den korta perioden av reformkommunism i Tjeckoslovakien 1968 som blev emellertid snart avbröts. Man kan också tänka på den europeiska ”folkvåren” revolutionsåret 1848 – som emellertid även den blev en kortvarig historia. Ligger det alltså i beskrivningen av den arabiska våren just som vår att den kommer att sluta på samma sätt, i ett misslyckande? Den libanesiske journalisten Rami Khouri skriver:

Inherent in the term “spring,” for sure, is the idea of awakening after winter’s slumber, but it also denotes a brief or limited transitional moment that soon gives way to the next season of summer.

Även om bilden av politiska omvandlingar som vårar är både gammal och vanligt förekommande, kan den ifrågasättas också därför att den får revolutionsförloppet att framstå som naturligt, harmoniskt och fridfullt — som ett smygande upptinande av samhällsförhållandena. Nu menade i och för sig Karin Boye att våren var betydligt mer traumatisk än så (”ont för det som växer/och det som stänger”), men mer allmänt omfattad är likafullt en vårvision liknande Dan Anderssons:

När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.

Revolutioner är emellertid inga tebjudningar. Vårbilden, som Khouri skriver,

plays down the severity of the challenge to existing regimes and downgrades the intensity of the courage that ordinary men and women summon when they dare to take on their well-armed national security services.

En revolution är med andra ord inget man passivt upplever, utan något man aktivt deltar i. Som beskrivning av en sådan process är vårbilden direkt missvisande.

I vårens natur ligger också att den går över. Visserligen kan man, som har gjorts i riksdagen, hoppas att ”våren verkligen övergår i en demokratisk sommar”. Men då följer också oundvikligen också höst och vinter.

Varför har bilden av revolutionerna i arabvärlden som en vår i alla fall blivit så populär? För det första ska det noteras, som Khouri skriver, att det på arabiska inte talas om någon vår. Här används mer handfasta, aktiva termer som revolution och uppvaknande. För det andra kan man åtminstone spekulera i att det talas om ”vår” just när det gäller arabvärlden för att hela tanken på ansvarstagande, modiga och engagerade medborgare i arabländer uppfattas som främmande. Khouri skriver:

Many quarters of many Western lands remain hesitant in fully acknowledging the implications of free and self-determinant Arabs who have the power to define their countries and shape their national policies.

Om talet om ”den arabiska våren” förhindrar denna förståelse, bör det skyndsamt avvecklas.

Daniel Braw