Ledarbloggen

Anders Behring Breivik har bland annat kallats högerextremist, men det är en alldeles särskild form av högerextremism han företräder: så kallad counterjihadism. I Svenska Dagbladet idag finns en lång artikel om denna relativt nya strömning, som emellertid varken är en ideologi eller en rörelse utan mera något man identifierar sig med. Författaren, Toby Archer, skriver:

Tidigare har den europeiska (och amerikanska) högerextremismen varit fascistisk eller neonazistisk med antisemitismen som grundidé. Counter jihad-bloggarna definierar sig däremot som lika starkt anti-neonazistiska som anti-muslimska.

Det har lett till en dramatisk omsvängning vad gäller utrikespolitiken och uppfattningen att Europas eliter är i färd att förvandla hela kontinenten till ”Eurabien”.

Kontrajihadisterna hävdar efter terrordåden i Norge föga förvånande att Breivik missuppfattade alltihop eller ”stal” rörelsen, men som Archer skriver är idén om eliternas förräderi den idé som dragen till sin spets gav Breivik hans lista med måltavlor.

Daniel Braw

Anders Behring Breiviks influenser har fått stor uppmärksamhet, huvudsakligen de politiska. Och att det fanns sådana är helt uppenbart: hans manifest består till närmare hälften av andras texter.

Men också på det estetiska planet har han, som ett barn av sin tid, ägnat sig åt att kopiera och klistra in. De bilder han spred av sig själv före terrordåden var del av hans själviscensättning, men följde vissa förebilder. Här är hans inspirationskällor emellertid något mer oväntade – några av de senaste årens skolmördare, till exempel, och de våldsbenägna islamister han utgav sig för att vilja bekämpa. Till danska Information säger konsthistorikern Mikkel Bolt Rasmussen:

Anders Behring Breivik er blot seneste eksempel på eksistensen af en global visuel frygtkultur, hvor unge mænd iscenesætter sig som krigere på en korstogsagtig mission, og hvor man låner referencer og stilistiske greb på tværs af ideologier og politiske agendaer.

Mikkel Bolt Rasmussen säger också:

Det iøjnefaldende ved såvel Breivik som skoleskyderne og de islamistiske London-terrorister er graden af selviscenesættelse og den cut and paste-mæssighed, der er over aktionerne og propagandaen: Drengeværelseagtige referencer til korstog, soldater og en masse potente symboler fra videospil, film og andre populærkulturelle udtryk.

Här hopar sig ironierna. Inte bara imiterar en enligt egen utsago kristen, kulturkonservativ patriot islamistiska fanatiker, utan tillhopa visar de sig också trots sin avsky för samtiden vara djupt präglade av den. När de ska formulera sin avsky, är det bara samtidens uttryckssätt och poser de har tillgång till.

Daniel Braw

Anders Behring Breivik har terroristens typiska drag: hans plan var inte att döda så många som möjligt utan att ge ”en kraftig signal” till folket.

Men spelar det nödvändigtvis någon roll vad han tycker eller tänker? Nej, skriver Simon Jenkins i The Guardian.

He is plainly very sick. [...] To the victims, the killings were an act of random madness, a terrible accident, a car crash, a catastrophe out of the blue. To seek normality in their abnormality only gives them currency, and probably spurious meaning.

Froma Harrop, som skriver på amerikanska Rasmussen Reports, är inne på samma linje.

The question isn’t what Breivik wants but what he needs, which would appear to be a cell and lots of medication.

Men också bortsett från dessa lite slängiga psykologiska analyser får sådana debattörer problem när de ska kontrastera Breivik mot ”riktiga” terrorister, som 7 juli-bombarna i London 2005. Vad är det egentligen som säger att deras ideologi var mer sansad och mindre bisarr än Breiviks? Breivik skrev åtminstone ett politiskt manifest, men de lämnade bara avskedsfilmer efter sig. Och var inte också 7 juli-attentaten ett uttryck för ”some vague hatred for society”?

Distinktionen mellan psykiskt störda människor och terrorister förefaller med andra ord inte särskilt hållbar. Simon Jenkins skriver:

His avowal of fascism could as well have been of communism or Islamism or anarchism.

Vilket inte förändrar någonting: det som spelar roll är att Breivik kunde tänka sig att använda våld för att sprida sitt budskap.

Daniel Braw

I dagens huvudledare hänvisades det till Säpos observationer i fråga om gemensamma drag hos människor som är beredda att ta till våld i politiskt syfte. Några av de tydligaste är

• upplevelser av orättvisor och kränkningar av den egna personen eller av andra som man identifierar sig med,
• attraktion till förenklade världsbilder där världen delas in i goda och onda krafter, och
• känslan av tillhörighet i en liten sammansvetsad grupp med stark gemenskap och lojalitet där man anser sig ha en plikt att kämpa på det godas sida, med våld om så krävs.

Vad gäller det sistnämnda är det ännu oklart om de små sammansvetsade grupper Anders Behring Breivik påstår sig ha tillhört existerar i sinnevärlden. Möjligen kan man säga att inbillad gemenskap kan ge en lika stark känsla av tillhörighet som verklig gemenskap.

Det finns också gemensamma drag vad gäller drivkrafterna, men de formuleras synnerligen allmänt av Säpo – ”sökande efter meningen med livet” är ett alternativ, upplevelsen av starka orättvisor i omvärlden ett annat. Till dem kommer mer vardagliga som individers livsöden och gruppers interna dynamik, till den grad att det ibland är svårt att avgöra vad som är personligt och vad som är politiskt. Liksom andra terrorister förblir Breivik en gåta.

Daniel Braw

Mycket skrivs om Norge, och mycket är likartat. Men somligt sticker ut, som NRK-journalisten Peter Svaars artikel om sin klasskamrat Anders Behring Breivik. Svaar skriver bland annat:

Ingenting jeg vet om ham fra de årene jeg kjente ham, eller det jeg siden har lest i hans såkalte manifest, peker mot at han er gal eller forstyrret. Tvert i mot. Jeg sitter med et inntrykk av ham som iskaldt og intelligent beregnende. Alt som har skjedd etter at bomben gikk av klokken 15.26 fredag ettermiddag har skjedd etter hans plan. Min største frykt nå er at han fortsatt spiller oss – mediene, opinionen – som et piano.

Läsvärd är också den norske antropologen Thomas Hylland Eriksens artikel i The Guardian om mångfald och pluralism. Hylland Eriksen skriver:

So long as common institutions function impartially – education, housing, work etc – a society can live well with considerable diversity. However, the moment we cease to speak to each other, something serious is under way. This is exactly what happened with Breivik and many of his co-believers: they developed a parallel reality on the internet.

Denna politiska inskränkthet – tunnelseendet, som Hylland Eriksen kallar det – är ingen direkt nyhet, eftersom anhängare av olika politiska åskådningar alltid har haft sin egen informationsinfrastruktur inom vilken det har gått att leva hela liv. Däremot kan man hävda att tunnelseendet i och med nätets genombrott har blivit ännu snävare. Hylland Eriksen skriver:

Had he instead been forced to receive his information through a broadsheet newspaper, where not all the stories dealt with Europe’s loss of confidence and the rise of militant Islam, it is conceivable that his world would have looked slightly different.

Daniel Braw

Dödsskjutningen på socialdemokraternas ungdomsförbunds, AUF:s, läger på Utöya krävde minst 80 liv, uppgav polisen vid en presskonferens tidigt på lördagsmorgonen. Till detta kommer sju döda vid bombattentatet i centrala Oslo. Och många skadade.

Det är ett fasansfullt facit och en hemsk tragedi. Bakom den står av allt att döma en 32-årig norrman känd för nationalistiska och högerextremistiska åsikter.

Den 32-årige Anders Behring Breivik har varit medlem i en skytteklubb i Oslo. Han hade flera vapen registrerade i sitt namn, bland annat automatvapen. Han ska också ha utmärkt sig som en flitig debattör på flera islamkritiska sajter, bland dem Document.no, där han i flera inlägg har givit uttryck för nationalistiska hållningar och framstått som kritisk till ett mångkulturellt samhälle, skriver TT.

Breivik skapade enligt VG Nett för sex dagar sedan ett konto på Twitter, och där har han lagt ut ett citat av den brittiske filosofen och socialliberalen John Stuart Mill. ”En person som tror är lika stark som 100 000 som bara har intressen”, löd citatet.

Håller uppgifterna kring 32-åringen är det så väl en lättnad som skräckfyllt. En lättnad på så sätt att att detta hemska blir utrett in i minsta detalj. Skräckfyllt för att Breivik är ett exempel på en metodisk galning som så att säga går till aktion inifrån samhället.

Det sägs ofta att det är med terroristbekämpning som med försvaret, man rustar efter erfarenheterna från det senaste attentatet eller kriget. Och så inträffar något fullständigt oväntat. Nu blev det i Oslo delvis en repris på det så kallade Oklahomadådet från 1995. En laddning detonerades utanför en myndighetsbyggnad i Oklahoma City. 168 dödades, varav 19 barn och 680 skadades. Bomben var byggd med hjälp av gödningsämnen. Två personer kunde snabbt knytas till dådet. Precis som i det norska fallet trodde man först att en internationell terrororganisation slagit till men bakom stod amerikanska medborgare.

Dåden i Oslo lägger tyvärr bara till gammal kunskap. Terrorister, politiska extremister och rena galningar är skott på samma sjuka träd. Polis och underrättelsetjänster måste ha alla möjligheter öppna samtidigt som vi inte skapar ett schizofrent och slutet samhälle. Det är i grunden inte möjligt därför kommer terrordåd att fortsätta, med eller utan inhemska kopplingar. Men det är också viktigt att säga att potentiellt katastrofala terrordåd kan förhindras och har förhindrats. De som lyckas får alltså inte föda uppgivenhet utan en beslutsamhet att hålla samman och stå emot och stå upp för fundamentala demokratiska värderingar och vaktslående om mänskliga värden.

Sven-Åke Olofsson

Chocken i Oslo

När en bomb detonerade utanför regeringsbyggnaderna i Oslo strax efter klockan 15 på fredagen, blev det moderna mardrömsscenariot verklighet. Och en chockad nation hade inte prövats nog. Vid 18-tiden kom fasansfulla rapporter om att  personer med handeldvapen och klädda i uniform  sköt vilt omkring sig på ett socialdemokratiskt ungdomsläger utanför Oslo. Situationen I Oslo-området framstod som allt mer kaotisk och uppgifter om offer steg. Dagen blev den mest dramatiska i Norge sedan andra världskriget.
Alla är medvetna om att hot existerar. Men söker trygghet i att ”det händer inte här”. I går hände det alltså i Oslo. En krigsliknande scen med explosioner, döda och skadade människor, kringflygande delar av byggnader, urblåsta fönster. De som efteråt kunde samla sina intryck berättar om att det kändes som att vara i en krigszon. Ett fullständigt kaos. I olika varianter har det hänt runt om i världen. På ett plan är vi vana men händelser av den här typen går inte att vänja sig vid. Skälet är naturligtvis att det är förbi de allra flestas fattningsförmåga att någon kan utsätta oskyldiga människor för dessa skador och risker.
Verkligheten i Norge skiljer sig annars inte från den svenska när det gäller riskbedömningar. Länderna är bland annat involverade i internationella konflikter som gör dem till potentiella terrormål.
Att explosionen ägde rum utanför regeringsbyggnaderna gör det till ett rimligt antagande att man siktade mot maktens symboler, kanske till och med statsminister Jens Stoltenberg, som inte skadades. Den som har dessa mål i sikte tar naturligtvis ingen hänsyn till vilka andra skador som uppstår.
Det återstår att klarlägga attackerna i Oslo med alla dess konsekvenser och möjliga ursprung och motiv. Mycket var oklart på fredagskvällen. Men den fråga som kommer i förgrunden när skadade och döda omhändertagits är naturligtvis kunde detta ha förhindrats och kan en upprepning förhindras.
Det finns anledning till pessimism. Ett demokratiskt samhälle måste per definition vara ett rimligt öppet samhälle och detta kan utnyttjas av terrorister eller rena galningar med personliga hämndmotiv. Därmed inte sagt att ett försvar mot terrorattacker inte är möjligt även om total säkerhet inte kan uppnås.
Det handlar naturligtvis om ett omfattande underrättelse- och övervakningsarbete som i sin tur alltid kommer att vara känsligt när det läggs avstånd till de aktuella händelserna. Men att vi alla måste betala ett pris i form av uppgiven integritet förefaller oundvikligt. Likaså att internationellt underrättelse- och polissamarbete snarare fördjupas.
När vårt grannland Norge drabbas på detta sätt ligger det naturligtvis nära till hands att värdera det svenska hot- och säkerhetsläget. Vi vet i grunden vad vi visste tidigare och påmindes om vid det misslyckade bombdådet i Stockholm som bara krävde gärningsmannens liv. Sverige är ett potentiellt terrormål precis som Danmark där olika planer avslöjats. Det handlar naturligtvis om vårt engagemang i Libyen och Afghanistan men även för att vi har goda relationer med de stater som är terrorismens huvudmål, främst då USA och Storbritannien.
Tragedin i Oslo skapar självklart oerhörd rädsla. Men precis som i andra drabbade länder gäller det att kämpa för att återerövra ett normalt samhällsliv. Det är oerhört svårt och ter sig omöjligt för stunden men det går även om det aldrig blir detsamma. 

Sven-Åke Olofsson

Det är en intressant positionering som pågår när olika makthavare ska förklara om de kände till eller inte kände till USA:s speciella övervakningsrutiner på svensk mark.

Säpo har inte givit tillstånd till den amerikanska ambassadens övervakning, hävdar Säpochefen Anders Danielsson till TT.

– Självklart har inte Säkerhetspolisen gett något som helst tillstånd eller lov eller godkännande att en främmande stat skulle bedriva verksamhet i Sverige som inte är förenlig med svensk lagstiftning, säger Anders Danielsson till Ekot i Sveriges Radio.
Däremot utesluter han inte att ambassaden kan ha talat med enskilda befattningshavare på Säpo.

Det är viktigt hur orden faller. Säpo har inte gett något tillstånd som inte är förenligt med svensk lag. Men kanske trodde man inte att ett tillstånd behövdes, eller att verksamheten var förenlig med svensk lag? I den stämning som rådde efter terrordåden mot World Trade Center hanterades kanske sådana här saker tämligen informellt i förvissningen om att regeringen skulle vara välvillig eftersom vi ju anslöt oss till kampen mot terrorism…

Ambassadpersonalen uttalar sig frejdigt som om man varit fullständigt öppen mot svenska myndigheter. Men på vår kant hoppar man till som ormbiten när frågan kommer på tal. Läget för dagen är alltså att vi kan ha samarbetat utan att riktigt godkänna det. Nog behöver beslutsgången, eller vad det handlade om, utredas.

Sven-Åke Olofsson

Det finns experter på terrorism som anser att det inte är frågan om utan när Danmark utsätts för ett omfattande terrorangrepp. Vi har upplevt ett antal misslyckanden där enskilda personer avslöjats innan de kunnat sätta planerna i verket, huvudsakligen då mot tidningen Jyllands Posten som publicerade de Muhammed-teckningar som väckte den muslimska världens avsky. Samtidigt utnyttjade extrema grupper teckningarna för att resa krav på hämnd och vedergällning mot Danmark.

I dag avslöjar Jyllands Posten amerikanska förhörsuppgifter med terroristen David Headley. I maj 2009 deltog Headley i ett möte i Pakistan. Det talades där om ett generellt angrepp mot mål i Köpenhamn.

–Under mötet ombads jag att koncentrera mina krafter på angreppet mot Danmark snarast möjligt, säger Headley till förhörsledarna.

När han anhölls hade han i sin besittning bilder från hovedbanegården, rådhuspladsen och livgardets kaserner.

Headley greps i Chicago förra året och är anklagad för terrorplaner mot Jyllands Posten. Han har erkänt inblandning i terrordådet i Mumbay i Indien som krävde 166 liv.

Den danska polisen har hittills skickligt parerat olika försök att sätta terrorplaner i verket. Men ingen av de gripna har varit av Headleys kaliber med kontakter direkt in i Al-Quaidas ledning. Det är minst sagt illavarslande.

Sven-Åke Olofsson

– Vi är inte vana vid de här situationerna i Sverige och har ingen historik på detta. Vi har levt i en trygg värld under mycket lång tid. Det är en ny verklighet som vi får vänja oss vid tyvärr.

Det säger polisens talesman i Göteborg med anledning av bombhot, gripanden och frisläppanden i helgen.

Situationen i Göteborg har sina paralller till skottdåden i Malmö. Allmänheten vet inte mycket. Polisen är återhållsam med information. Man ska vara försiktig men inte låsa in sig i bostaden, lyder uppmaningen enkelt uttryckt.

Än en gång aktualiseras frågan om polisens dialog med allmänheten. Man ska självfallet inte sätta krokben för sina egna spaningar. Men man måste, som nu i Göteborg, kunna ge allmänheten ett lite bättre underlag kring vad det hela handlar om.

I tv kunde vi se polispatruller i Göteborg som verkade lika frågande som den shoppande allmänheten. Vad skulle man se upp med, hur allvarligt är det?

Polisen borde inte bara ha presstalesmän utan mycket kunniga informatörer som kan föra en dialog med medborgarna, ge perspektiv på det inträffade, förklara hur man arbetar, åtminstone säga om man anser sig ha läget under kontroll.

Det sägs ofta att polisen har mycket god kontroll över möjliga terrorister och extremism i Sverige. Det borde vi få veta något mer om.

Sven-Åke Olofsson